Jag röstade inte i EU-valet. Jag erkänner. Och nu får jag läsa i olika medier att det indirekt är mitt fel att SD vann mandat. Först tänkte jag att jag borde skämmas! Nu tänker jag annorlunda. Nu tänker jag att alla de som skyller på mig är de som borde skämmas! Vad vet de om mig som ger dem rätten att kräva och att döma?
Det finns väldigt många saker som jag borde kunna. Borde göra. Borde veta. Det finns också väldigt många anledningar till att jag inte kan, inte gör, inte vet. En av dem är att jag är trött. Och jag har varit trött så länge. I så många år. Jag börjar lära mig hur och vad jag ska prioritera. Det är inte alldeles enkelt. För några veckor sedan fick jag lära mig att jag borde veta vad HBTQ betyder. Det gjorde jag inte då. Nu kan jag de första tre bokstäverna. Den fjärde förstår jag inte. Vill någon berätta för mig så gör gärna det. Jag väljer att inte lägga energi på att ta reda på det själv.
Det är lätt att döma andra. Att kräva av andra. Att tro att andra har samma intressen, kunskaper som man själv har. Samma engagemang, samma tid att lägga på olika saker. Så är det inte. Vi lever alla i vårt, det som är vårt liv. Med våra intressen, kunskapsområden, erfarenheter och vårt engagemang. Framför allt lever vi med våra egna måsten och borden. De som alla säger åt oss att vi ska lägga åt sidan. Fast vi inte kan. Fast vi önskar att vi kunde. För att få chansen att prioritera oss själva. Alla säger att alla kan. Jag hävdar att jag inte kan. Jag lever 24 timmar om dygnet som mamma till Adam. Vill du veta vad det innebär för mig så fråga mig gärna. Jag skriver ingen lång uppsats om det här och nu. Samhället har skapat ett vackert ord – föräldraansvar. Det ligger väldigt mycket i det ordet. Väldigt mycket! Särskilt för oss som har välsignats med de speciella barnen. De som änglarna placerar ut hos föräldrar valda med extra omsorg.
Det är lätt för en utomstående att säga det är min skyldighet att sätta mig in i de politiska frågorna så pass mycket att det skulle ge mig kunskapen att rösta. Rösta på ett sätt som jag kan förstå och förklara. Om inte för alla, så åtminstone för mig själv borde jag kunna förklara varför jag röstar som jag gör. Nu valde jag att inte sätta mig in i det. Om det var rätt eller fel prioriterat anser jag att jag är den enda som kan avgöra.
Det är lätt för en utomstående att säga att det är min skyldighet att ta mig tiden. Det är lätt för en utomstående att säga att tiden finns. Om jag prioriterar rätt. Då anser den utomstående sig sitta på makten att veta vad som är rätt prioritering. För mig. I mitt liv. Över de 24 timmar om dygnet som jag har. Det är möjligt att någon annan, som lever i en liknande situation som jag, har tiden. Tar sig tiden. Prioriterar på sådant sätt. Det är också möjligt att den personen som utåt sett har ett liv liknande mitt kanske inte alls har ett liv som liknar mitt. På riktigt. Kanske att den personen inte alls bär på trötthet lagrad i 12 år. Kanske att den personen inte alls har gått med huvudet före in i väggen ett antal gånger och snart tvingats stå rak igen för att klara av livet. Klara av situationen. Kanske att den personen heller inte fortsätter med nya strider och svårigheter, till och med står mitt i dem, när det är dags för ett val till EU. Eller så gör personen det. Eller så har personen rent utav en situation som en utomstående anser vara ”värre, svårare” än min. Och ändå gick personen och röstade! Men det gjorde inte jag.
Vad gjorde jag istället? Jag kurerade mig själv efter en tuff vår. Jag läkte kroppen efter en stor operation. Jag tog mig tid att träna både Adam och mig själv i hans nya möjlighet till kommunikation, med en app i padda och iphone. Jag åkte tillsammans med familjen på en välbehövd semester till Grekland. Jag tog med mig två böcker som jag knappt öppnade. För att jag inte orkade. Och för att jag valde att lägga tiden på att vara med familjen.
När vi åkte hemifrån var jag väl medveten om att Adam skulle fylla 12 år under semestern. Men jag glömde att köpa med mig present. Inte förrän på hans födelsedag, när vi satt vid frukost, kom jag på att jag inte ordnat med presenter till honom. Att jag hade väckt honom på hans födelsedag. Sagt grattis. Men inte hade någon present att ge honom. För det skäms jag! Jag skäms för jag glömde ordna med presenter till min sons 12 års dag. För det grät jag! Men inte så att han såg det när han satt där med glassen till frukost. Den som fick rädda mammans miss och döva hennes samvete.
Men jag vet också varför jag inte hade köpt någon present. Jag hade ingen ork. Jag hade inte tänkt så långt. Hjärnan var trött. Jag var trött. Slut. Så du som vill ge mig dåligt samvete för att jag inte gick och röstade . Om det är viktigt för dig att lägga mer börda på mig än vad jag redan har. – Välkommen att försöka! Du kommer inte att lyckas. Jag har något ännu tyngre på mitt samvete. Och jag har börda så det räcker.