Ingenting är självklart för de andra barnen.

Jag blir  så trött. Vad kan jag göra för Adam? När en så enkel sak, som borde vara så självklar, suger ur mig all energi för den här dagen och förmodligen flera dagar framåt. Jag orkar inte engagera mig i alla frågor runt Adam, om Adam, för Adam. Jag orkar inte. Självklara saker borde kunna få vara självklara även för mig. Som Adams rätt att lära sig simma. Men det är inte självklart. Ingenting är självklart för de onormala barnen. Börjar man nysta i saker, fråga, kräva svar, så inser man att inget är självklart. Och erfarenheten lär mig att ju fler gånger jag behöver ställa om min fråga innan jag får ett svar, ju mindre vet de beslutande och ansvariga om Adams behov, om min situation. Om vårt liv!

image

Beslutande. Ansvariga. Ni som tror att ni vet och kan. Fast ni inget vet. Ni sopar undan fötterna på mig gång efter annan. Så kravlar jag mig upp. Spottar i nävarna. Hackar på tangenterna. Gråter och svär. Stryker min sovande pojke över håret och lovar honom; Du och jag Adam. Alltid du och jag Adam.  Och nåde den som kröker ett hår på ditt huvud!

Mitt Sörängen – då och nu

Något av det absolut bästa som sommaren har att erbjuda! En kopp kaffe på bron, det luktar nyslaget gräs över hela Sörängen, fåglar kvittrar ikapp, bin surrar, löv spelar i träden, inte ett billjud här mitt ute i skogen, solstrålar värmer, Emils badbyxor hänger på tork efter kvällsdoppet, om än i något större storlek än tidigare år och med en bikini bredvid som inte är min. Barnen sover. Om det så bara är två, fem eller tio minuter kvar innan Adam vaknar så är det mina egna minuter. En alldeles underbar start på dagen, som jag har värdesatt i så många år, längtat efter under så många vintrar och numer upplever alldeles för sällan.

Stengärdsgården

Stengärdsgården

Vi väntar in midsommar. En midsommarafton så som jag vill minnas den. På Sörängen, hos pappa och Sonja. Med så många av mina tre syskon och deras familjer som möjligt. Med så många av mina tre bonussyskon och deras familjer som möjligt. Och med mina fastrar, farbröder, och kusiner med familjer. En perfekt midsommarafton ska solen skina. Så klart! Morgonen ska vara som den här. Vi ska bada, leka, spela fotboll och kubb. Klä en midsommarstång och de som har barnasinnet kvar, eller egna små barn,  ska dansa. Vi ska äta sillunch, jordgubbstårta och grilla. Kanske göra en ”fylla-i-egna-ord-berättelse” på kvällen som vi sedan läser upp och skrattar åt hur tokigt det blev när ”grönslemmiga Arne fiskade de stelbenta fiskarna”!

Jag känner igen mig själv i Emils iver att berätta för Sofia om Sörängen. Om hans barndoms somrar. Då han själv tagit tåget ner för att vara med morfar o Sonja. Fiska, ro över till fläskberget, plocka sten ur vattnet för att fixa till badstranden, ta kvällsdopp och dricka oboy, spela kort och lyssna till kvällsandakten på radio. Eller, är det senare mitt eget minne kanske?

Så här var de somrar jag minns från när jag var barn. Då när farmor och farfar fortfarande levde. Hela stora släkten, alla vuxna och alla barn. Vi sprang mellan stugorna. Hos faster Eva lärde jag mig dricka kvällste. Somrar med bad, lek och midsommarstång. Varmt och vackert väder. Och hade vi oturen att det regnade när vi alla skulle samlas för fika eller mat så ordnade det sig med ett hemmabyggt partytält av fiberväv.

 

Ormbunkssnåren på vägen till brunnen

Ormbunkssnåren på vägen till brunnen

Det stora potatislandet finns inte mer. Inte heller jordgubbslandet. Den för mig världens största, och bästa, lekstuga är numer gäststuga. Därinne målade vi Sörängenbarn en hel vägg med en bild av vår sommar. Det är många år sedan vi var alla kusiner här samtidigt men det är en skön känsla att ha alla dessa fina minnen tillsammans, i de olika åldrar vi är, födda mellan åren 1963 och 1975. Men badberget finns, vi går fortfarande svängen runt Lindbergs, och ormbunkssnåren på vägen ner till brunnen är alltjämt skrämmande för den som är ormrädd. Och jag kan fortfarande ur minnet frammana ljudet av en fot som trampar på den ”lösa” stenen och locket som lyfts bort från brunnshålet. Jag vet ljudet av dörren till dasset, och doften efter stigen mot badberget. Jag minns de många gånger min bror och jag trasslat ut fisknäten på baksidan av huset och hur vi barn motvilligt följde med ut i bärskogen för att fylla på förråden. Jag minns hur syster Marie rabblade franska glosor i sömnen och hur lilla Sara gick med dockvagnen. Hur pappa lät oss sitta i knä i bilen och styra den sista biten fram till huset, och hur jag sen gjorde detsamma med Emil. Jag hör ljudet av mormor och morfars gamla bil när de kom för att hälsa på oss över dagen.

Lekstugan

Lekstugan

Sörängenbarnens väggmålning 1980

Sörängenbarnens väggmålning 1980

Det är många år sedan jag som liten flicka gick med farmor till bonden Karlsson för att köpa mjölk till filbunke, eller till tanterna i Luckebo för att köpa ägg. Att gå ner till vår jordkällare för att hämta mat, eller som i farmor och farfars en flaska läsk, var bland det mest skrämmande som fanns. I en liten flickas fantasier kunde där hänga ormar i taket och mörkret och fukten därinne skrämde. Det var outforskat rum som jag helst inte ville besöka. På samma sätt stampar jag fortfarande hårt framför mig när jag går längs stengärdsgården ner mot sjön, med avsikt att skrämma eventuella ormar.

Jordkällaren

Jordkällaren

 

Ida-berget är inte längre något ”berg”. Det var det nog inte ens den sommar för 40 år sedan då min bror Tomas lekte Tarzan i en björk och ramlade ner och bröt armen. Kanske var det samma sommar som jag fick ett getingstick vid ögat och gick med piratlapp därefter.

Ida-berget

Ida-berget

 

 

Badberget

Badberget

Fina stunder i vuxen ålder. Många gånger kanske min enda form av vila tillsammans med barnen de år då jag under några sommarveckor fick hjälp med barnen av pappa o Sonja. Adams första sommar,bara någon månad gammal, då jag flera gånger om dagen vägde honom på Sonjas köksvåg i desperat förhoppning om några grams viktuppgång. Emil på huk i blåbärsskogen och med sin lilla hand i min under promenaden för att titta på korna i Rosendal.. Allt blandas med minnen från när jag var barn, med mamma och pappa. Hur vi barn; Marie, Tomas, Sara o jag, sov i ett stort rum uppe på vinden. Hur vi lekte skola med kusinerna. Somrar som alltid var varma och soliga.

Få platser på jorden har en så stor del i mitt hjärta som de ängar, stigar och snår,  och de fyra små stugorna, de utedass och den stora boden, som utgör Sörängen. För mig är det den vackraste platsen på jorden! Här vid sjön Tibons ena ände, vid skogsvägens slut, där skogen öppnar upp sig och ängarna tar vid. I Karintorp, Askersund. Här, ute på trappan, smakar morgonkaffet något alldeles extra! Och jag fylls med en innerlig kärlek till denna plats och till de människor här, som har varit och fortfarande är en stor del av mitt liv.

Regnbågen över sjön Tibon

Regnbågen över sjön Tibon

En mammas tankar

En mammas tankar

Har hittat tillbaka till den här boken. Och tänker mycket på hur det är att se barn växa upp. Att lyckas med uppdraget att göra dem självständiga. Samtidigt som man så gärna vill hålla dem kvar! Att sakna åren när de var små. Samtidigt som man är så stolt och lycklig över de stora individer de har blivit! En förälders hjärta rymmer många känslor.

Dagens citat lyder;
”Oron befriar aldrig morgondagen från sorg, den suger bara musten ur nuet.”
A.J.Cronin