Härliga höst!

IMG_0124.JPG

Efter en bra dag på Folke B tog vi en promenad i den sköna höstluften. Adam knatar på så bra! I lugn takt så vi hinner stanna emellanåt för att kramas, pussas och spexa. Blir alldeles lycklig när vi går där på Uppsalas gator! Sol, höstluft, vackra färger, vacker miljö och för stunden all tid i världen att bara vara och njuta. Så underbart!

IMG_0144.JPG

IMG_0151.JPG

Adam fick välja mellan lekpark och chokladboll. Han valde chokladbollen. Och apelsinläsk. Jag drack mitt livs första chai latte. Helt ok i fin miljö och när jag var lite frusen. Men, jag saknade kaffesmaken 😞. Min mage däremot tackar mig nu ikväll 😊. Vi fikade på ett mysigt café invid Domkyrkan. När vi tackade för oss frågade ägaren efter Adams namn. Sa att han var så gullig. Adam vinkade glatt hejdå!

IMG_0123.JPG

Efter middag, på IKEA andra dagen i rad, har vi nu mysstund med chips och, ännu en, Ice age-film. Vi har det så bra!

IMG_0140-0.JPG

Äntligen är vi på Folke Bernadotte i Uppsala!

IMG_0097.JPG

Det är med stor förväntan, och tacksamhet, som vi är installerade här i Uppsala på Folke Bernadotte för Adams autismutredning. Det känns lyxigt att expertisen – logoped, specialpedagog, arbetsterapeut, sjukgymnast, psykolog och läkare – har ett två veckor långt program med fullt fokus på Adam. Och det känns tryggt.

Idag har jag studerat min lilla pojke i mötet med professionella. Som vet hur Adam fungerar, hur han behöver förberedas, lekas med. Och han har imponerat stort på mig med nya tecken, nya ord, nya färdigheter! Under de här veckorna kommer jag inte bara att få lära mig hur jag ska jobba med, och bemöta, Adam framöver. Jag kommer oxå att upptäcka nya saker som han redan kan men som jag hittills inte har noterat!

Vi har haft en fin dag, jag och min stora pojke. En mamma-son dag som startade tidigt i morse med bilresan hit. Markoolio på hög volym i bilen så klart 😀 . Vi har promenerat till ICA och handlat oss frukost till i morgon. Adam drog kundkorgen. Vi har promenerat genom kyrkogården, tittat på höstlöv och lekt i Pelle Svanslös lekparken. Till middag ville Adam ha köttbullar så då blev det Ikea, där Adam fick sköta våran brickvagn och där vi sedan satt i den stora restaurangen och åt. Bara vi två tillsammans. Kvällen avslutade vi i dagrummet med en film – Ice age – och en varsin mugg. En med mjölk och en med te.

Nu snusar och snarkar han i sängen bredvid. I morgon väntar oss en ny spännande dag!

IMG_0092.JPG

Har du försvarat ditt barns existens idag?

En vacker Septemberdag och solen skiner. I bilen i förmiddags sjöng Adam och jag högt tillsammans till Fem myror. Adam glad och förväntansfull över att träffa en kompis på Buspalatset i Bollnäs. Han längtade efter att hoppa och åka kana. Jag kände sådan lycka över att se hans glädje!

När vi åker hemåt flera timmar senare skiner solen fortfarande. Magnus, Brasse och Eva sjunger om alfabetet och siffror. Adam och jag sitter tysta. Han tittar på mig, gång efter annan, rynkar på pannan, är ledsen, frågande, upprörd. Och ibland glömmer han av det jobbiga vi nyss lämnat och börjar sjunga om bokstaven K.

I två timmar och 42 minuter hade han jätteroligt! Han busade, sprang, åkte kana, hoppade. Lekte som barn gör. Vilade emellanåt. Åt en glass. Pussade på mamma och sprang vidare. När det var dags att åka hemåt, efter två timmar och 40 minuter, satte jag timstocksappen i min mobil på 10 minuter. Jag visade den för Adam, tecknade och sa att när den ringer så är det dags att åka hemåt. Adam förstår, han blir lite truttig, men vet att det är vad som gäller. När timstocken har kommit in på tredje minuten kommer en mamma fram till mig. Hon säger att min son har buttat hennes barn. Jag går efter Adam för att visa honom att det inte är acceptabelt. Adam vet att han har gjort fel. Han håller för öronen och försöker gå undan. Mamman väntar på hans ursäkt och jag säger att han  inte kan säga förlåt och jag ber om ursäkt i hans ställe. Jag känner att det inte är någon idé att ge mig in i en längre förklaring än så, särskilt inte när mamman pratar knagglig engelska. Mamman och barnet går vidare.

Jag blir kvar med Adam. Den lilla kropp som är hans blir stark som en tonåring och hal som en ål. Jag håller fast, brottar ner på golvet. Kan inte släppa och ge med mig för då bryter jag den konsekvenshandling som jag har påbörjat. Adam förtvivlad. Och stark. Jag gråtfärdig. Och orkar knappt hålla emot. Känner blickar. Mamman med barnet går förbi och ler lite försiktigt och undrande. Jag orkar inte le tillbaka.

Efter 10 minuter har utbrottet lagt sig. Jag får lov att ta Adams hand och vi kan tillsammans gå bort till bordet för att hämta våra saker. Jag känner att han är så pass lugn att jag kan släppa honom för att bära undan kaffemuggar och glasspapper vid vårt bord. Duktiga mamman.

I bilen hem tänker jag på timmarna som varit. I två timmar och 42 minuter skötte sig Adam exemplariskt!  De sista 10 minuterna i lokalen gjorde han ingen bra reklam för sin existens. Det fanns säkert de personer där som såg debatten i TV härom kvällen. Kanske nickade de för sig själva. Tänkte att ett barn med Downs syndrom, det vill de då inte ha. Det känns för jävligt! Att Adam ska behöva försvara sin existens. Och att jag ska behöva tänka dessa tankar. Hur många andra har känt sig nödgad att försvara sitt barns existens idag?