Medan Adam sjunger högt till Crazy Frog och jag koncentrerar mig på körning i regnrusket bakom en lastbil så fastnar ankarna i en bok. På 85 sidor. Den står nu hemma i min bokhylla igen. I den ligger ett kort på vilket det står;
Jag har läst ut din bok. Tack för lånet!
Boken lånade jag ut, på eget initiativ, till en nämndordförande i kommunen. Jag tänkte att den kunde vara bra läsning för kunskapsinhämtning om ett svårt och jobbigt ämne. Det var, som jag skrev, på mitt initiativ. Boken efterfrågades inte. Men den togs tacksamt emot. Det var tror jag i maj, eller kanske i juni. Jag kände mig nöjd – kanske hade jag med denna handling gjort något gott för Adam. För oss. För många andra.
Fem månader senare. I slutet av oktober. Med ett mail uttrycker jag min förhoppning om att boken har blivit läst och jag ber att få tillbaka den. Jag får till svar att: tyvärr har det inte hunnits med. Det har varit så mycket annat., Fyra, kanske fem, månader senare. En bok på 85 sidor.
Jag svarar tillbaka med en inklippt skrift om för vem författaren har skrivit boken; Författaren vänder sig till de som rent professionellt kommer att möta dessa föräldrar, så som omsorgspersonal, chefer, handläggare, politiker och medmänniskor. I boken kan man få underlag till och insikt i hur man möter dessa oroliga föräldrar. Jag skriver att jag hade önskat och trott att personen skulle prioritera att läsa boken. Jag skriver att jag blir besviken.
Boken heter ”Jag önskar att hon dör före mig. Ett annorlunda föräldraskap”. Författaren skriver; Jag känner många föräldrar till barn som har en kognitiv funktionsnedsättning. Jag har hört, sett och upplevt hur dessa föräldrars liv ser ut och hur deras engagemang för barnet bara fortsätter och fortsätter. Föräldrarna i boken är oroliga för hur barnen har det idag, men också för hur det ska gå för dem i framtiden när de inte längre orkar eller kan stötta och hjälpa dem. En del oroar sig till och med så mycket att de inte vill att barnen ska överleva dem själva. Jag skulle själv kunna vara en av dem. – – –
Först då man vet hur föräldrar känner och lever sina liv kan man göra de förändringar som krävs för att på olika sätt försöka ge föräldrarna ett bättre liv. Det finns mycket att göra.
Några dagar senare hämtar jag boken på överenskommen plats. När jag ännu några dagar senare ska ställa in den i bokhyllan ramlar ett kort ur den. Med texten: Jag har läst ut din bok. Tack för lånet!
Borde min besvikelse lägga sig nu?
Mitt initiativ med att låna ut boken känns inte längre lika bra som den dagen då jag överlämnade den. Det känns futtigt. Sviket. Besviket.