Eget bord i sjukhuscafeterian

När vi är klara med dagens besök på sjukhuset, Adam och jag, så styr vi mot sjukhuscafeterian. Olika sjukhus, olika rutiner. Här, i Hudiksvall, så är det chokladboll o Fanta som gäller. Alltid. Och vid samma bord. Är det inte ledigt så klämmer sig Adam ner där ändå. Vid ”hans” bord. Hittills har ingen nekat hans sällskap.

Idag, efter lugnande inför undersökning, så är Adam alldeles så där lagom lullig. Benen bär inte riktigt. Lite vingligt och lite ostyrsel. Jag ser framför mig hur vi fixar att ta oss till cafeterian men gruvar mig för hur jag ska få honom till bilen som är parkerad i vad som känns i den här situationen ”andra änden av stan”. Sköterskan på mottagningen erbjuder sig på eget initiativ att hämta en rullstol vi kan låna. Toppen! Tack snälla! När jag rullar iväg en något förvånad Adam är det nästan så jag dumförklarar mig själv; hur många gånger har jag inte varit i den här situationen tidigare? Svettig, trött och med värk har jag burit såväl Adam som ytterkläder och väskor. Tänkt att; det är så här det är och ska vara. En rullstol. Så klart! Så självklart. Men inte. Gammal vana och ingen som upplyst mig om möjligheten.

När vi kommer där i kulverten så möter jag ett par, kanske en mamma och en pappa, med ett barn i en vagn. De läser på ett papper. Mottagningens namn och hur man hittar dit. Jag hinner tänka hur annorlunda liv kan te sig. Någon är här för första gången. Och vi har ett bestämt bord i cafeterian.

IMG_0343.JPG