Samla tankar.

Tiden har inte funnits förrän nu, att samla ihop mina tankar om året som varit. Och tankarna om året som just börjat. Nu är det tyst o lugnt o huset. Bara jag, katterna o Adam hemma. Och den sistnämnda sover. Vi får se hur länge. För att gardera mig om att tiden räcker till skulle jag kunna göra det enkelt och summera och önska det gamla och nya året så här;

– Första halvan av 2014 blev inte alls så som jag planerat och önskat. Det har varit många stora, jobbiga, händelser. Min kropp och själ har slitit ont. Jag har vilat för lite och jag har gråtit mycket. Men jag har oxå upplevt mycket av glädje, kärlek, lycka! Jag har gjort många resor. Jag har fått en nystart på jobbet. Jag värdesätter min älskade, stora, familj och mina vänner. Och jag har kommit ett steg längre i att inte ta människor, hälsa och kärlek för given.
– Av 2015 önskar jag mig lugn, ro, lycka, kärlek och hälsa, till mig själv och alla mina nära. Till de som orkar önskar jag äventyr och utmaningar. Till mig själv önskar jag en fungerande vardag.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/969/62578660/files/2015/01/img_0396.jpg

Adam sover fortfarande. Jag häller upp lite mer kaffe, släpper ut katten, och skriver vidare.

Ibland, rätt ofta faktiskt, kommer den stora tröttheten över mig. Den som jag förmodar är resultatet av 12 år som Adams mamma. Misstolka mig inte. Jag har även 12 år av sann och äkta kärlek. Fullständigt villkorslös. Den största tilliten av dem alla. Självfallet vill jag inte vara utan dessa 12 år. Men jag har oxå 12 år av störd sömn, en oförklarlig sorg, en ständig oro och ett ständigt dåligt samvete att inte räcka till – främst för bägge mina barn; Emil och Adam. Jag har 12 år av planering och vardagslogistik, läkarbesök och möten. 12 år av lagtext, ansökningar, överklaganden, beslut och strider.

12 år är en lång tid. Nästan halva mitt yrkesliv – i år firar jag 27 år som anställd på Skatteverket. Inte konstigt jag börjat sätta glasögonen i pannan när jag skriver! Jag är gammal. 47 år i år. Och fortfarande funderar jag på vad jag ska göra ”sen”. Drömmen om den lilla vinodlingen i Frankrike eller Italien, där jag ska sitta i mitt lusthus och skriva, lever i allra hösta grad! Och älskade Johan delar den. Dock utan skrivandet.

Jag vet inte hur jag ska bota min trötthet. Eller min onda kropp. Träning läggs nu in i vardagens schema. Det hoppas jag ska göra kroppen gott. Men själen behöver oxå sitt. Den går sönder emellanåt och behöver lagas. Det finns ingen quickfix för det. Hjärnan är trött. Den är utbränd. Blir det för rörigt runt om mig så fungerar den inte. 12 år på högvarv, nästan dag och natt, och för lite återhämtning. Det sätter spår. Jag blir ledsen och trött. Vill säga upp mig från allt. Ett brev, ett svar som dröjer, en saknad taxi, en inställd korttidsvistelse kan sätta hela min tillvaro i gungning. För att det är fullt. Eller tomt. I hjärnan. Och för att jag för en stund känner att livet är orättvist. För att jag ser framför mig år av planering, vardagslogistik, oro, läkarbesök, möten, en oförklarlig sorg, en störd sömn, strider.

Sen tittar jag upp. Ser min vackra Adam titta på mig med så mycket kärlek! Det plingar till i telefonen av ett gulligt sms från Emil! Johan ropar på mig med tilltalsnamnet Älskling!
Då gråter jag glädjetårar, tackar Gud för allt jag har. Och fortsätter dagen.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/969/62578660/files/2015/01/img_0397.jpg