Om att vara ute i god tid. Eller inte.

Idag har jag träffat på alla varianter. I god tid. I sen tid. I väldigt god tid. I väldigt sen tid. Den absolut värsta vad gäller sen tid var densamma som var värst även vad gäller god tid. Det var ju liksom lite kul mitt i allt 🙂

Först ut var skolskjutsen. De var inte ute i god tid. Där fick jag vid halv tre tiden veta (via en annan förälder!) att Adams skolskjuts hem klockan fyra inte skulle gå med vanliga taxibolaget. Det betyder att det var bråttom med en lösning för att få pojken hem på ett sätt som jag anser vara tryggt och säkert för honom.

I bilen för att hämta Adam (hos den förälder som ringt mig) så ringer tandläkarmottagningen. De vill att jag kommer för ett samtal . I morgon. Det kan jag absolut inte kalla att vara ute i god tid.  Samtalet skulle vara i Gävle. En resa tur och retur 15 mil. Vi skulle prata sövning av Adam för att dra ut en tand.  Och så skulle jag skriva på ett papper.

När ska han då sövas? Första tiden efter sommaren. Helt plötsligt var tandläkarmottagningen bäst på att vara ute i god tid!

Och skorna då? De som vi var lovade att få för två veckor sedan. Ja, de har fortfarande inte kommit. Det ger inget högt betyg vad gäller att vara ute i god tid.

Tåget till Emmaboda. Utsikt genom tårar.

Tidig promenad en söndagmorgon i Karlskrona. Soldis, skön luft efter nattens regn. Vårvärme. Blommor. Fågelkvitter. En ekorre springer över gatan och gömmer sig i buskarna intill oss. Jag stannar för att fota vitsippsbacken. Maskar på trottoaren. Och bruna små mördarsniglar.


Emil är med. En lugn promenad till tåget. Vi skippade bussen. Det här var mycket bättre. Skönare. Mer tid tillsammans. Och sen satt han kvar och väntade. Till tåget kom. Och till tåget gick. Vi hann prata om solenergi, rökning, feminism och politik. Och om tågbyte i Emmaboda. Småprat. Sånt som inte riktigt blir annars när avståndet är så långt och kontakten är på sms och telefon. Kram och hejdå. Så stängs dörrarna. Den stora saknaden har redan infunnit sig.

Jag vet att jag är känslig. Att jag har lätt för att gråta. Som när Emil o jag såg en äldre dam titta på de vackra blommorna i parken igår. Det berörde mig. Till tårar. Det var sorgligt och vackert. Att hon stannade upp för att titta på blommorna. Som med en längtan till något som var förr. Jag kan den känslan.

Det har varit fint att vara hos Emil 😊 💕. När tiden är kort och man vill så mycket. Vara tillsammans. Hinna ikapp. Då är vi mer rädda om varandra och om tiden. Vi har promenerat mycket. I områden och på gator som jag inte känner. Men som Emil känner. Lite konstig känsla.  Jag har legat på sängen och lyssnat när Emil spelat gitarr. Vi har träffat Sofia och hennes mamma Lotta. Ätit Emils favoritmat, spelat bowling och sällskapsspel. Det har varit fint. Det känns varmt och skönt i hjärtat. Och nu känns det tomt. Lite som att gå sönder. Ett tag.

Emmaboda nästa. Det tar tid att skriva. Jag har fortfarande utsikt genom tårar. Att resa från någon betyder dock ofta att resa till någon annan. Och man väntar på mig därhemma. 💕

Sondmatning och föräldragrupp.

Ibland kommer minnen ikapp. Smeker min kind lite lätt. Eller slår mig hårt på käften. Den senare varianten kan vara riktigt jobbig. Med bara några dagars mellanrum kom käftsmällsvarianten till mig. 

Den första var i ett väntrum. Det var jag och 15 relativt nyblivna föräldrar, blandat mammor och pappor. De pratade sömn, amning, bestämde om att träffas för promenad och kaffe på stan. Lattemammor. Så kallar jag dem och du får slå mig om du vill. För papporna har jag inget utryck.  Lattemamma fanns inte när Emil var liten. Det var inte uppfunnet ännu. Man kunde inte köpa till en lattehållare till barnvagnen. I alla fall inte i  Söderhamn. När Adam föddes hade jag inte tid att fundera på ens vanligt kaffe. Än mindre någon latte. Även om den kanske kommit till landet då. Kanske Barnens Hus sålde lattehållare år 2002? Och det var just det som gjorde så ont. När jag satt där i väntrummet. Inträngd i ett hörn. Bakom barnvagnar, nervösa och lyckliga relativt nyblivna föräldrar. Att jag blivit lurad på att vara en lattemamma. För med Adam hade jag kanske haft chansen. Jag kämpade med tårarna till det blev min tur hos läkare. Höll mig genom väntrummet och ut i korridoren. Sedan brast det. Inför en förvånad läkare. 

Den andra käftsmällen var på ett tåg. Jag slumrade och vaknade till av ett barn som satte i halsen. Ett litet barn i sätet bakom mig. Som sondmatades. Jag kände igen ljudet. Som den natten i december 2002. Då jag ammade Adam och därefter gav honom medicin genom spruta i munnen. Han satte i halsen. Hostade. Och slutade andas. 

När jag gick av tåget jollrade barnet glatt med sin pappa. 

En lugn röst. 

Jag försöker lära mig mer om hur Adam fungerar. Och kanske är jag ännu mer angelägen om att veta hur han inte fungerar. Jag vill lära mig undvika att han utsätts för jobbiga situationer. Och att heller inte  jag, och övrig omgivning, behöver utsättas för dem. Lite är det att lära om, att lära nytt. Konsekvenstänk är bra. Men inte alltid. Rutiner är bra. Men inte alltid nödvändiga. Hur veta i vilken omfattning det går att rubba?

Igår var det bowlingdag. Men bowlinghallen var stängd när Adam o assistent kom dit. Det hade kunnat bli en katastrof. Men av någon anledning blev det inte så. Handlingskraftig assistent ringde mig och frågade om det var ok att åka till Bollnäs bowlinghall istället? Så blev det. Och Adam blev nöjd 👍

När de kom hem på kvällen stod väskan till korttids packad. Jag hade missat att gömma undan den. I det läget valde assistenten att inte ge sig in i striden när Adam direkt packade upp hela väskans innehåll och slutligen la tillbaka den på sin plats i garderoben. När jag kom in i rummet satte jag mig i soffan och vi småpratade lite till ”fem myror-filmen”. Därefter visade jag morgondagens schema i paddan – skolan och sen till korttids. Efter några starka ”nej” blev det så ett ”ja” från Adam. Och jag kunde packa väskan på nytt. 

På morgonen har jag rutiner att följa. Adam-rutiner. Då flyter det på. Som oftast. Där är det sällan lyckat att rubba på något. Adam påbörjar inte sin frukost innan jag satt mig på stolen bredvid. Det är så det ska vara. Och så gör vi det. Då kan det till och med hända att han äter.

  

Det uppstår ofta situationer. Men de är en del av vardagen och jag noterar dem inte längre på samma sätt som tidigare. Förmodligen för att jag lärt mig hantera dem. Och att jag varje dag lär mig mer om hur jag hanterar Adam. Hur vi hanterar varandra. Det är inget hastverk. I skolan introducerar de en person i taget att jobba med honom. När vi nu är inne i slutet av vårterminen har man precis börjat med person nummer två. Det går bra. Men fortfarande händer det att en situation känns omöjlig att lösa. Då funkar det bara med en enda person. Och hon har jobbat med honom i fyra år. Hon kan honom utan och innan. Ser små nyanser. Kan honom som jag. Och när jag hör det berättas så börjar jag gråta av blandad glädje och oro för framtiden. 

Att ständigt ligga flera steg före Adam underlättar för oss. Att veta hur lång tid saker tar. Att ha koll på läget. Det och en lugn röst. En lugn hand. Ett enormt tålamod och att utstråla känslan av att ha all tid i världen. Även då man inte har det. 

Betydelsen av ett par för stora skor. 

Det är inte ok att låta en liten kille gå i ett par för stora skor. Inte i min värld. Inte när den lilla killen har så många andra svårigheter att dagligen tampas med. 

Det är inte ok att göra ett halvdant jobb. Att som ortoped prova ut ett par för stora skor. Att skicka hem en liten kille med ett par för stora skor.  Som fortfarande, idag, ett halvår senare,  är för stora. 

  
Det är inte ok att lova hem ett par passande skor. Till en bestämd dag. Utan att ha någon som helst vetskap om det löftet kommer att kunna hållas. Det hade varit bättre att låta den lilla killens mamma gå och köpa ett par passande skor. Omedelbart. Särskilt som den lilla killen blivit lovad ett par nya, mindre, mer passande, skor.

Det är inte ok att negligera betydelsen av ett par för stora skor. Inte när den lilla killen är min. Och när den stridande mamman är jag. 

De små, vardagliga, händelserna som gör mig till mamma.

Det är de små, vardagliga, händelserna som gör mig till en alldeles vanlig, speciell och älskad mamma! Som att jag stryker Adam över håret när jag försiktigt väcker honom, att jag tar upp honom i famnen så han får morna sig en stund innan vi börjar dagen. Att jag småpratar med honom om hur dagen ska bli och sedan om hur den har varit. Att jag rättar till strumporna så att det inte blir knöligt i skon. Att jag vill klä honom fint, och att jag viker hans tvätt och fylls av kärlek när jag lägger in den i hans garderob. Att jag skrattar åt roliga saker han säger och gör. Att jag kramar honom och pussar honom så fort jag får tillfälle. Att jag håller honom i handen när han sitter bredvid mig i bilen och vi högt sjunger alla sånger vi kan. Att jag lägger hans smutsiga kalsonger och strumpor i tvättkorgen, och att jag luktar lätt på jeansen och konstaterar att även de får ta plats i densamma. Att jag torkar brödsmulor efter honom, tömmer grus ur gympaskorna, städar hans rum och bäddar hans säng. Att jag köper den mat jag vet att han vill ha, det godis och den läsk han tycker om. Att jag sparat hans första kläder, små skor och napp. Att jag bäddar upp hans säng på kvällen, lägger kuddarna och gosedjuren till rätta. Att jag stoppar om honom och stryker honom över håret. Ibland till dess att han somnar. Och att jag varje morgon och varje kväll talar om för honom hur mycket jag älskar honom.

Det är de små, vardagliga, händelserna, som gör mig till en alldeles vanlig, speciell, älskad, extraordinär, superhjälte till funkismamma!  Som att jag efter en dryg månad påminner en nämndordförande om svar på en skrivelse som tog mig timmar att skriva. Att jag påminner en verksamhetschef om en åtgärd som jag efterfrågat i flera veckor. Att jag kollar av med assistenter om de kan jobba på tider som vår familj önskar och behöver. Att jag lägger, ändrar och godkänner assistenscheman. Att jag skickar beställning på skoltaxi för månader i förväg. Att jag ibland hämtar Adam på skolan för att jag inte vill att han ska åka med okända taxichaufförer. Att jag beställer nya blöjor (och samtidigt ber en bön om att jag ska få rätt storlek utan extra krusiduller). Att jag talar om för ortopeden, som verkar tro att så länge barnet inte protesterar så sitter skon bra, att ”nej, Adam kan inte ha de skorna, de är för stora”. Att jag skriver till assistansjuristen och frågar hur länge jag ska räkna med att få vänta på ett nytt beslut om assistans. Att jag i slutna facebook-grupper delar med mig av min snart 13-åriga erfarenhet. Att jag månader i förväg planerar mitt och familjens liv ( jag kan redan nu kan tala om för dig vilken vecka i november som jag kan ta sovmorgon). Att jag skriver instruktioner till korttids om vad som gäller för just denna vistelse. Och att jag sedan, när jag nyss skiljts från Adam för några dagars återhämtning, nästan räknar timmarna till vi ska ses igen. Att jag lär mig appar och dataprogram som ska underlätta vår vardag. Att jag läser böcker och tidningsartiklar om hur jag ska få livet att gå ihop. Att jag ibland är så trasig och trött . Att jag ibland upplever minsta motgång som ett slag på käften.

 

   Att jag gör det här för att jag varje morgon och kväll vill kunna tala om för min son hur mycket jag älskar honom.

1-0 till kroppen

”Lyssna på din kropp”. Det är något man säger. Som jag säger. Som man bör säga. Och som man bör göra. Och det är lätt att säga. Till andra. Och till sig själv i en stund då kroppen inte talar till en. Det är annat i en annan stund. Då kroppen vill att man lyssnar men man själv inte orkar. Det är sällan jag lyssnar. På kroppen. Jag går mycket på viljan. På måsten. På vad jag borde. Men nog mest på vad jag vill, på vad Lena vill. Den Lena som alltid orkar, alltid kan. Hon som inte riktigt känner efter utan mest kör på.

Redan igårkväll viskade kroppen till mig. Halvfebrig, lite stick i halsen, några nysningar och svag huvudvärk. Viskningarna var just viskningar. Jag hörde inte riktigt.

Så, jag gick till sängs och ställde klockan på 5.30. Stel i kroppen när jag vaknade. Ont i kroppen. En lång het dusch brukar få igång nacke och onda armen. Men inte riktigt idag. Och några nysningar och lite rossel i halsen medan jag blåste håret o klädde mig.

Väckte Johan. Väckte Adam. Och en stund senare satt vi alla tre vid köksbordet. En kopp kaffe. Ett ägg. Och många kramar med Adam innan jag vinkade av skolbussen. Sedan korgstolen i köket. Och där – gick luften ur mig. Kroppen fick ge upp för viljan orkade inte längre.

Tog mig några lugna timmar. Stretchade ond kropp. Andades i tyst hus. Mer kaffe. Några värktabletter. Tog mig sen en promenad för att få igång blodflödet. Hemma igen började jag göra mig i ordning för att åka och jobba. Då skrek kroppen till mig! Slog till mig med det som jag inte rår på – synen började flimra. Migrän. Det var ett tydligt budskap; håll dig hemma idag.

  

Tog en annan sorts tabletter. Av med kläderna. Ner under täcket. 1-0 till kroppen.

Trötta ögon som sneglar på älskad storebror.

Glädje och lycka att ha Emil hemma! 😊

Och nu, när lovet är slut. Det är jobbigt att han är så långt borta. Det är jobbigt att inte få väcka honom på morgonen. Skjutsa honom någonstans, hämta. Att han inte kan ringa och säga att han står utanför jobbet och vill komma upp en stund. Att jag inte kan krama godnatt. Att han inte är nära mig i vardagen. Att jag inte är nära i hans vardag. Hans skola. Hans vänner. Hans Sofia. 

Saknaden av det, och mycket mer som jag trodde jag skulle få ha ännu några år, är jobbigt. Att ingen varnade mig innan jag fick barn, att en dag kommer det att bli så tomt. Att jag en dag skulle känna sådan stolthet över min pojke som är så ung, men ändå så stor! Så stor att han klarar sin vardag praktiskt utan mig. Det som varje förälder har som uppgift att lära sina barn. Men som jag när vi nu är där egentligen inte vill. Samtidigt som jag ju är så stolt! Och glad! Och tacksam! Att han klarar sig så bra. Utan mig nära. 

  

Jag pratade med en väninna häromdagen. Min kära vän Agneta som jag träffar alldeles för sällan. Jag berättade att Emil var hemma på lov, och hur glad jag var för det. Hur skönt det kändes i kroppen att ha honom nära. Hon förstod. Alla förstår att man vill ha sina barn nära. Men Agneta förstår något annat. Vi lever samma typ av liv. Vi förstår varandra i det som vi inte kan förvänta oss att andra förstår. Inte någon. Hon förstår att Emil under så många år har varit min trygghet i det onormala. Att han på något sätt har hållit ihop den onormala familjen. Genom att vara den han är. Normal. Men ändå inte. Emil är inte normal. Inte alls. Han är något utöver! Emil har varit pojken som blev en ung man som idag är formad av livet i sin lilla familj. Jag, Emil och Adam. Det är det som Agneta förstår. Hon vet. Hon har oxå format den lilla familjen. Det är svårt att förklara det i ord. 

  

Glädje och lycka att se dem tillsammans! Emil och Adam. Adam och Emil. Adams lilla arm. Trötta ögon som sneglar på älskad storebror!