Det är de små, vardagliga, händelserna som gör mig till en alldeles vanlig, speciell och älskad mamma! Som att jag stryker Adam över håret när jag försiktigt väcker honom, att jag tar upp honom i famnen så han får morna sig en stund innan vi börjar dagen. Att jag småpratar med honom om hur dagen ska bli och sedan om hur den har varit. Att jag rättar till strumporna så att det inte blir knöligt i skon. Att jag vill klä honom fint, och att jag viker hans tvätt och fylls av kärlek när jag lägger in den i hans garderob. Att jag skrattar åt roliga saker han säger och gör. Att jag kramar honom och pussar honom så fort jag får tillfälle. Att jag håller honom i handen när han sitter bredvid mig i bilen och vi högt sjunger alla sånger vi kan. Att jag lägger hans smutsiga kalsonger och strumpor i tvättkorgen, och att jag luktar lätt på jeansen och konstaterar att även de får ta plats i densamma. Att jag torkar brödsmulor efter honom, tömmer grus ur gympaskorna, städar hans rum och bäddar hans säng. Att jag köper den mat jag vet att han vill ha, det godis och den läsk han tycker om. Att jag sparat hans första kläder, små skor och napp. Att jag bäddar upp hans säng på kvällen, lägger kuddarna och gosedjuren till rätta. Att jag stoppar om honom och stryker honom över håret. Ibland till dess att han somnar. Och att jag varje morgon och varje kväll talar om för honom hur mycket jag älskar honom.

Det är de små, vardagliga, händelserna, som gör mig till en alldeles vanlig, speciell, älskad, extraordinär, superhjälte till funkismamma! Som att jag efter en dryg månad påminner en nämndordförande om svar på en skrivelse som tog mig timmar att skriva. Att jag påminner en verksamhetschef om en åtgärd som jag efterfrågat i flera veckor. Att jag kollar av med assistenter om de kan jobba på tider som vår familj önskar och behöver. Att jag lägger, ändrar och godkänner assistenscheman. Att jag skickar beställning på skoltaxi för månader i förväg. Att jag ibland hämtar Adam på skolan för att jag inte vill att han ska åka med okända taxichaufförer. Att jag beställer nya blöjor (och samtidigt ber en bön om att jag ska få rätt storlek utan extra krusiduller). Att jag talar om för ortopeden, som verkar tro att så länge barnet inte protesterar så sitter skon bra, att ”nej, Adam kan inte ha de skorna, de är för stora”. Att jag skriver till assistansjuristen och frågar hur länge jag ska räkna med att få vänta på ett nytt beslut om assistans. Att jag i slutna facebook-grupper delar med mig av min snart 13-åriga erfarenhet. Att jag månader i förväg planerar mitt och familjens liv ( jag kan redan nu kan tala om för dig vilken vecka i november som jag kan ta sovmorgon). Att jag skriver instruktioner till korttids om vad som gäller för just denna vistelse. Och att jag sedan, när jag nyss skiljts från Adam för några dagars återhämtning, nästan räknar timmarna till vi ska ses igen. Att jag lär mig appar och dataprogram som ska underlätta vår vardag. Att jag läser böcker och tidningsartiklar om hur jag ska få livet att gå ihop. Att jag ibland är så trasig och trött . Att jag ibland upplever minsta motgång som ett slag på käften.

Att jag gör det här för att jag varje morgon och kväll vill kunna tala om för min son hur mycket jag älskar honom.