Trötta ögon som sneglar på älskad storebror.

Glädje och lycka att ha Emil hemma! 😊

Och nu, när lovet är slut. Det är jobbigt att han är så långt borta. Det är jobbigt att inte få väcka honom på morgonen. Skjutsa honom någonstans, hämta. Att han inte kan ringa och säga att han står utanför jobbet och vill komma upp en stund. Att jag inte kan krama godnatt. Att han inte är nära mig i vardagen. Att jag inte är nära i hans vardag. Hans skola. Hans vänner. Hans Sofia. 

Saknaden av det, och mycket mer som jag trodde jag skulle få ha ännu några år, är jobbigt. Att ingen varnade mig innan jag fick barn, att en dag kommer det att bli så tomt. Att jag en dag skulle känna sådan stolthet över min pojke som är så ung, men ändå så stor! Så stor att han klarar sin vardag praktiskt utan mig. Det som varje förälder har som uppgift att lära sina barn. Men som jag när vi nu är där egentligen inte vill. Samtidigt som jag ju är så stolt! Och glad! Och tacksam! Att han klarar sig så bra. Utan mig nära. 

  

Jag pratade med en väninna häromdagen. Min kära vän Agneta som jag träffar alldeles för sällan. Jag berättade att Emil var hemma på lov, och hur glad jag var för det. Hur skönt det kändes i kroppen att ha honom nära. Hon förstod. Alla förstår att man vill ha sina barn nära. Men Agneta förstår något annat. Vi lever samma typ av liv. Vi förstår varandra i det som vi inte kan förvänta oss att andra förstår. Inte någon. Hon förstår att Emil under så många år har varit min trygghet i det onormala. Att han på något sätt har hållit ihop den onormala familjen. Genom att vara den han är. Normal. Men ändå inte. Emil är inte normal. Inte alls. Han är något utöver! Emil har varit pojken som blev en ung man som idag är formad av livet i sin lilla familj. Jag, Emil och Adam. Det är det som Agneta förstår. Hon vet. Hon har oxå format den lilla familjen. Det är svårt att förklara det i ord. 

  

Glädje och lycka att se dem tillsammans! Emil och Adam. Adam och Emil. Adams lilla arm. Trötta ögon som sneglar på älskad storebror! 

4 tankar om “Trötta ögon som sneglar på älskad storebror.

  1. Ja, jag förstår. Oj vad ont det gjorde. Tårarna bara kom. Älskade Emil och David, vad hade vi gjort utan dom.
    Kram hjärtat

    • Det är det som är så skönt Agneta. Att vi förstår varandra. Vi förstår precis. Så som vi faktiskt inte kan förvänta oss att andra gör. Man måste ha levt, och fortsätta leva, våra liv. Hela livet. För att på riktigt kunna förstå. Du vet att min bägare kan rinna över, fullständigt, av ett enda samtal för mycket från den som ska ordna nya inlägg till skorna, eller från skolskjutssamordnaren. Du vet att jag ständigt, precis som du, balanserar. Tack för att du finns! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s