Idag blir Adam tonåring! 

Att mitt mammahjärta skulle kunna rymma ännu mer kärlek, för ytterligare ett barn än min älskade Emil, kändes innan Adams födelse som något svårt. Det var faktiskt en oro jag kände. Hur det liksom skulle kunna vara möjligt? Mycket snart så blev jag varse att det var möjligt 💕 Adam kom, och han vände upp och ner på livet.
Och under Adams 13 år har jag blivit varse att i princip ingenting är omöjligt! Oavsett vad det handlar om. (Nästan). Mitt hjärta, min själ, min kropp, mitt hela jag svämmar över av stolthet över min fina, fantastiska, underbara, alldeles otroliga Adam! Allt han lär sig, alla hans egenheter, hans kramar och all kärlek han ger, hans blickar och spralliga upptåg. Hans ständiga omtanke om och uppmärksamhet på mig som mamma, och sättet han säger mitt ”namn” på; ”mammamammama”. Hans envishet, bestämda steg, bestämda önskan och ibland så klockrena ”kommentarer”.

Högt älskade Adam – stort, varmt och innerligt grattis till dig när du nu blir tonåring! Och ett om möjligt ännu större, varmare och innerligt tack för att just jag fick bli din mamma!

Att kärleksbomba.

Många vittnar om sina barn med DS som kärleksbombar sin familj. Jag vet precis vad ordet betyder. Kärleksbomba. Det gör Adam. Ofta. Alltid. Nästan jämt. Han stannar upp i trappan, i tandborstningen, i kissningen, i ätandet, i lek. I allt han tar sig för. För att kärleksbomba. Pussar och kramar. I massor. Underbart!

Kärleksbomba världen! 

  

Alla borde få prova på.

Johan sa något tänkvärt igår: – Alla borde få prova på att leva med  ”en Adam” ett år.

Och visst är det så. Världen skulle förmodligen se annorlunda ut? Vänligare. Mjukare. Jag tror att de allra flesta då skulle omvärdera många saker i sina liv. Känna en tacksamhet över så otroligt mycket som man tar för givet. Få en förståelse för så mycket som är annorlunda. Lära sig känna empati. Se under det som finns på ytan. Tänka utanför ramarna.

Så vill jag lägga till en annan tanke: – Alla borde få prova på att leva som Adam ett år.

 Få känna på och uppleva. Kanske främst två saker. Hur det är att inte kunna prata och göra sig förstådd. Och hur det är att alltid bli tittad på. 

  
Men oxå, i bägge fallen, hur det är att känna fullständig, total kärlek och lycka! Över att leva med Adam. Och över att leva som Adam.

Alla borde få prova på. 

Utanför den tillrättalagda vardagen. 

När vi är på semester på ett för oss alla nytt och okänt ställe kommer Adams autism fram tydligt. Väldigt tydligt. Det är så att vi förbluffat ser på, lite lätt handlingsförlamade. Den här Adam var det länge sedan vi såg. Hur gör vi nu? Vad funkar, och vad funkar inte? Det är nyttigt för oss. Att bli påminda om hur verkligheten är. När livet och omgivningen inte är tillrättalagd. Och det är jobbigt. För oss. Och hur jobbigt är det då inte för Adam? Ingen skyddad miljö. Rutiner försöker upprättas men de går inte att följa så som skulle behövas. För att underlätta. Allt blir liksom omkullkastat, hoprört, virrigt. När han inte vet. Och vi som borde veta. Som ska kunna göra scheman, styra rätt, avleda. Vi vet inte vi heller. 

Nu är vi inne på dag fyra. Äntligen har han sovit en hel natt. 

Han har roligt på semester Adam 😀. Han badar, skrattar, dansar, sjunger, delar ut kramar. Emellanåt är han alldeles euforisk. Så där alldeles totalt lycklig!💕 Jag vill tro att han tycker det är värt det jobbiga att våga släppa på det tillrättalagda. Att låta autismen komma fram så där alldeles väldigt tydligt. 

  

Igår blev jag ett år yngre :)

Jag är fortfarande så ung att jag tycker det är lite roligt att fylla år. Och igår var det ännu roligare, för några timmar in på födelsedagen slog det mig att jag fyllde 47 år! Inte 48 som jag hade tänkt tidigare på morgonen. Härligt! Det blev liksom ännu lite trevligare då när mina fina kollegor stämde upp i skön sång för att önska mig lyckliga år 😊

En fin present jag fick var en vacker och trevlig kväll redan dagen innan tillsammans med kära väninnan Agneta. En långpromenad på Kungsholmen med mycket prat. Och fortsatt prat till en varsin Ceasarsallad och ett glas vin på restaurang Rött. (För övrigt en mycket trevlig restaurang på Rörstrandsgatan med alldeles fantastisk service och god mat). Att vakna ensam på ett hotellrum på födelsedagen hör inte till vanligheten för mig. Men det var det värt då kära syster Sara sedan kom för att göra mig sällskap till hotellfrukosten på restaurang La Gare.  Pittoresk miljö, fin musik och allt man kan önska sig av en frukost. Inklusive grekisk yoghurt med valnötter och honung!


Dagen förlöpte med kontorsledningsmöte i Solna. Inspirerande och trevligt som alltid tillsammans med härliga kollegor! I pauser tog jag emot gratulationer från släkt och vänner på telefon och sms. Och så en god lunch. Eftersom jag den här mötesdagen inte hade gått upp kl 5 för att åka tidiga tåget så var jag märkbart pigg och energisk, till och med efter lunch 👍 På tåget hem dock slumrade jag en stund, med Ludovico Enaudis vackra pianomusik i öronen. Väl hemma var det snart sängdags för liten Adam som tog emot mig som om jag varit borta i över en vecka. Det är en del av allt det charmiga med Adam – han är alltid så glad, överlycklig, att se mig oavsett det gått en halv dag eller en vecka 💕 . Fika och paket från Johan – en mjölkskummare som jag önskat mig 😀 Äntligen kan han få göra mig en riktigt stor latte på morgnarna!

Ikväll, så här ännu en dag närmare att jag ska fylla 48 år 😉, så har jag suttit länge och läst och skrivit tack till alla gratulationer på Facebook. Jag må säga vad jag vill om fb vissa dagar, men visst sjutton är det trevligt att få så många gratulationer! 🎈Tack alla som tagit sig tiden att skriva någon rad till mig, det värmer, och jag läser med förtjusning!


Nu är det onsdagkväll. Tyst i huset. Ensam hemma. Och jag njuter med vin och ost! ”Bara” 47 år gammal. Ett helt år tillgodo som jag ska göra det allra bästa av!