Mongo, downis? Eller bara Adam. Älskade Adam.

Det pågår en diskussion på nätet. På Facebook, huruvida det är ok att kalla någon mongo eller inte. Först när jag såg att man startat en grupp; ”Mongo är det nya coola <3” så reagerade jag negativt. För mig har ordet alltid klingat illa. Nedlåtande. Det har varit ett skällsord. Mongo, idiot, CP osv. Så var det när jag växte upp på 70 och 80-talet. Idag vet jag inte. Vad säger ungdomar? Kallar man varandra för dessa ord? Jag tycker det låter illa. Riktigt illa.

Flera verkar tycka att downis är lika illa som mongo.  Jag vet inte jag. Har inte funderat i de banorna. Själv använder jag ordet. Downis. Inte när jag pratar till Adam, men ibland när jag pratar om honom, eller snarare när jag pratar om mig. När jag säger att jag är en down-mamma, eller att jag har en downis.

Jag har bestämt mig, i alla fall för tillfället, att inte värdera. Att inte lägga kraft och energi i den diskussionen. Andra för den och det är bra. Men det finns mycket annat att fundera kring.

  

 Till exempel hur samhället ska förstå att lära barnen. De ”andra barnen”. De ”normala” barnen. Så att de vet nu som barn.  Och längre fram som ungdom och vuxen. Att Adam finns. Han, och många fler som är som han. Men ändå inte är som han. De är unika. Som alla vi andra.  Men de är annorlunda mot för dem. Majoriteten av barn.

Varför ska det vara så svårt att inkludera? Varför ska ordet ens behöva finnas i vår värld? Världen som är min, i vilken jag kallar mig downmamma, funkismamma, eller bara Lena. Mamma Lena. Om vi gav sjutton i att segregera. Om alla människor, lika och olika, unika, eller vad vi nu kallar oss, kunde vara tillsammans.

Adam går i särskoleklass. På en skola för ”normalstörda” barn, åk 6-9. På den skolan finns även kommunens särskola med fem klasser. Två olika rektorer. En för de ”vanliga” barnen. En för särskolebarnen. Särskolan har funnits på den skolan i många år, långt innan Adam började där. Ändå har man inte lyckats med inkluderingen. Inkludering i  den bemärkelse som jag efterfrågar. Rektorn erkänner att man inte har arbetat med det. Att det är eftersatt. Hur kan det ens vara tillåtet? Att inte arbeta med inkludering. Numer gör man det. I projektform. Och det är bra. Men det är mycket kvar att göra. Och det stör mig enormt att situationen är som den är. Att man från skolledningen har accepterat det eftersatta arbetet år efter år. Förmodligen inte ens tänkt på det som eftersatt. Förmodligen inte ens tänkt på det alls. Och att man från förvaltnings håll – kommunen – har accepterat det. Och förmodligen inte tänkt där heller.

Att vi i princip varje dag när vi rör oss ute i samhället, jag och Adam, blir tittade på har jag vant mig vid. Jag måste. Adam känner nog inte av det. Inte än. Kanske aldrig. Kanske för att han har dubbeldiagnosen. Kanske hans autism gör honom mindre mottaglig för granskande och frågande blickar. Jag vet inte. Men om det är så,så kanske det är bra. För Adam. För mig är det inte bra att han blir tittad på. Men ensam kan jag inget göra. Och i en värld där det inte ens i skolan är vedertaget med inkludering är det svårt.

Det här blev så uppenbart för mig nu under semestern. Att Adam inte blir accepterad som han är. Eller att barn ser honom som något så onormalt, så annorlunda, att de blir avvaktande. Att de blir rädd för honom. Så ska det inte behöva vara! Det ska vara så självklart i vårt upplysta och civiliserad samhälle år 2015 att barn vet (och vuxna med för den delen) att människor är olika. Och att det är ok att var det.

Det är tröttsamt. Det är frustrerande. Och det är känslomässigt fruktansvärt jobbigt! Prideparader i snart varenda svensk stad. Olikfärgade sockor en dag om året. Facebook-profiler i alla kulörer. Men när det kommer till kritan. När det kommer en alldeles in på livet. Så där som det gör när man blir tittad på. Då räcker det inte med en status på Facebook som säger att man gillar olika.  Då är det handling som räknas. Riktig sådan. Då är det du som kan göra skillnad för de som benämns annorlunda. Som samhället så lätt ser förbi när det kommer till det stora som kallas verkligheten och livet. Då spelar det ingen roll om Adam kallas mongo, downis. Eller bara Adam. Min älskade Adam.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s