Med snuttetrasa och docka i väskan. 

Förra veckan skulle Adam sövas. Flera saker som samlats ihop för att utföras under narkos. Dra en tand, titta i öronen, ta prover. Och lite annat. Det är märkligt kan tyckas att jag mitt i sövningsångesten ändå planerat för några egna timmar. I oro och väntan på att Adam ska vakna upp från narkos. Men ändå värdefulla egna timmar. Jag har planerat för dem, så som andra kan planera för en semesterdag. För vila, tankar och att skriva. Med snuttetrasa och docka i väskan. I väntan på Adam.

      

Jag blåser på det onda, och viskar att jag älskar dig. 

Vad är det som rör sig i huvudet på dig mitt hjärta? Det undrar jag ofta. När jag ser dina ögon som funderar. Fastnar tankarna? Kan du bearbeta dem? Eller far de bara runt som i ett virrvarr? När ögonen spärras upp, när läpparna drar ihop sig, när du tittar lite som ”på sidan” – vad tänker du då? 

Vad känner du inför mig, din mamma, som inte kan fånga upp dina tankar? Som inte kan gissa mig fram till dina frågor? Hur mycket kämpar du med din vilja att kunna förmedla dig, och med din motgång i att inte lyckas? Hur känner du när du ger upp, när du byter ämne för att du inte når fram till mig med din önskan? Jag ser när du gör det, och det smärtar mig när det händer. Och ändå mer nästa gång. En dag finns jag inte där. Vem ser då din uppgivenhet, vem förstår den? 

Vad tänker du nu ikväll? Med skrubbsår på arm och ben, ett plåster jag inte får röra. Vad är det du vill säga mig med dina frågande ögon? Jag blåser på det onda – är det vad du vill? Jag säger att det känns bättre i morgon – ger det dig ett lugn? Jag viskar att jag älskar dig – och jag hoppas du förstår. 

  

Det är inte så jädra lätt. 

Det är inte så jädra lätt. Att koppla av när man förväntas göra det. Att när klockan slår över till korttidshelg gå från det ena livet till det andra. Som på beställning. När tiden och möjligheten ges. Efterlängtade dagar för vila och tid att sova hela natten, inte ens ställa dörrlarmet när jag går och lägger mig, gå på toa med stängd dörr och utan stress, äta utan att studsa upp och ner för att hämta och torka, ha ytterdörren öppen utan att hålla koll att de gröna foppatofflorna står kvar på skostället. Efterlängtade dagar att göra vad jag vill. Och så kan jag inte. För jag kan inte koppla av. Och allt det jag tänkte att jag ville göra, längtade efter att göra – behovet infinner sig inte längre. För jag vet inte hur man gör.

Hur gör man när man lägger sig på sängen och läser en bok utan att behöva tänka på tid och rum och människor runt omkring? Hur gör man när man har ”timmar över” och använder dem till sig själv istället för att passa på med allt det som borde göras men som jag inte kan göra när Adam är hemma? Hur gör man när man är en alldeles vanlig, normal, 47-åring med två tonårsbarn och de inte är hemma?

I min drömvärld ser jag en Lena som har gott om tid. Oplanerade dagar som jag fyller med sådant jag vill göra. Läsa, skriva, spela piano (åh vad jag önskar att jag tog mig tid att spela piano!), promenera, träna, träffa vänner, laga god mat, se en bra film. Och i drömmen har jag många sådana dagar. Det fylls på med nya hela tiden. Då gör det inget om jag inte spelar piano idag, när jag kan göra det i morgon. Och det gör inget om en dag går åt till absolut ingenting, för i morgon finns en annan dag att fylla med det jag vill, eller med ingenting.

Men nu. När stressen ligger uppdämd och den finns där utanpå kroppen. Den sitter i huvudet och in på bara skinnet. När jag blir irriterad av minsta lilla. När jag har svårt att hantera personer och omgivning som stjäl minuter, stjäl tid, av mig. När andningen sitter så långt upp att den knappt når ner till bröstkorgen. När livet är bestämt som så att det är nu jag har tre dagar som ska vara mina. Nu. Inte nästa vecka. Och inte veckan därpå heller. Eller nästa. Utan nu. Just nu. Då är det inte så jädra lätt att koppla av, i samma sekund som klockan slår över. Men jag försöker. Oj vad jag försöker. Och det blir bara fel. 

  

  

Mellan pannkakor, promenad och pussar.

Tid tillsammans med Adam är ofta intensiv. Vi kan nog se avslappnade ut på utsidan. Och harmonin finns där lika tydligt som den syns! Men det är för mig ett ständigt jagande mot tiden, och en balansgång mellan mig och Adam. Jag parerar. Mellan pannkakor som ska vändas styr jag upp att Adam inte försvinner upp för trappan till sitt rum istället för att gå in i badrummet och tvätta händerna. Och när jag hör att det spolas på toaletten drar jag stekpannan åt sidan för en snabb koll. När han så kommer in i köket strålande glad, och han med tvålblöta händer tecknar pannkaka, då vet jag att spänningen kan släppa för ett tag. Nu stannar han nöjd i köket en tid. Med en manöver som inte syns får jag honom att sitta rätt på stolen och så kan kalasandet börja. Jag gräddar, och mellan vändningarna hinner jag lägga en ny på hans tallrik, hjälpa med att fördela sylt och grädde i rätt mängd, rulla ihop pannkakan och så skära i lagom bitar. Fem pannkakor. När en mätt liten kille lämnar bordet står tallriken kvar; en halv pannkaka. Och ett halvt glas mjölk bredvid.

En stund senare bestämmer jag att vi ska ta en promenad. Adam vill inte. Han vet inte riktigt hur man gör när man suckar så där så att det inte ska märkas, fast det ju ändå gör det och det ju faktiskt är det som är meningen. Så han suckar. Ljudligt. Demonstrativt. Och så tar han på sig skorna och är på väg ut genom dörren innan jag hunnit lyfta på rumpan och fått upp byxorna efter toabesöket.

Väl ute känner jag i Adams lilla hand att han är med på noterna. Promenad. Det är ok mamma säger hans blick. Och så stannar han upp och pussar min hand. Vi tar oss förbi hagen utan problem. Han står till och med still och väntar medan jag stänger av vattnet till hästarnas badkar. Så tar han min hand på nytt och vi fortsätter gå. Sidbyte då vi möter en bil som enligt min mening kör något för fort på vår lilla byväg. Och så stannar han upp igen. Adam. Tittar på mig och får mig att förstå. 100 meter hemifrån och det är puss-paus. Små varma händer på mina kinder och en blöt mun som pussar. Ögon som tindrar och ler. Och mitt hjärta smälter för tusende gången.

Jag bär med mig sorgen från förra veckan. Den sitter djupt. Tanken om att en mamma inte ska dö. Och jag känner mig så oändligt tacksam över att mitt liv är här och nu!  Mellan pannkakor, promenad och pussar.