Jag vill beröra. 

Idag fick jag ett fint kort med posten. Det var lite som att jag tummade en stund på kuvertet innan jag öppnade det. Lite förväntansfull. En fin handstil, av den gamla skolan, hade skrivit mitt namn. Inuti låg ett kort med en för mig så vacker text. Där stod;

”Tack Lena för din fina berättelse på Solgläntan! Jag blev så berörd och kände att jag ville ge dig en stor kram men visste att jag då skulle börja gråta. Många hälsningar till dig och din familj, N N”

 

Personen i fråga hade varit på en föreläsning jag höll förra veckan. Jag kallar den ”Att leva med ett barn med flera diagnoser. Downs syndrom, autism och utvecklingsstörning. Min berättelse.”

Det personen hörde var just det;  min berättelse. Mina känslor. Mina upplevelser. Min sanning. Tagna ur min verklighet. Jag berättar min historia, den jag har och fortfarande lever i. Åhöraren väljer själv att ta till sig den eller inte. En annan person som var där berättade efteråt att det som berörde henne mest nog var avsnittet där jag berättade om Emils roll i den lilla, annorlunda familjen som vi utgjorde, och fortfarande utgör. Att prata om Adam berör mig. Det är mycket som gör ont både i dåtid, nutid och framtid. Att prata om Emil i dåtid gör ont lika fullt.

Jag vill berätta. Inte få medlidande, inte visa självömkan, inte visa mig stark och duktig. Jag vill bara berätta. Jag vill beröra. Och de människor som blir berörda är ofta de som själva bär på en stark berättelse.