Min hjälte sover på köksgolvet

I natt har vi sovit på köksgolvet Adam och jag, på ett liggunderlag med en varsin kudde och filt och med ett prassligt papperslakan och en handduk under oss. Med hinken nära intill. Efter en sådan natt, med minimalt med sömn mellan kräkningar och blöjbyten, så fylls själ och kropp av kärlek och värme när jag hör att Adams andetag börjar bli lugna igen. Ingen annan än jag kan älska så den lilla heta kroppen bredvid mig. Det vackra ansiktet vars panna jag stryker medan trötta ögon emellanåt tittar upp. Han frågar efter storebror Emil, och Sofia, innan han somnar. Och nu i sömnen kommer ord jag inte förstår.

Min hjälte. Som kämpar och gör allt vad han kan, förmår och förstår! Allt han gör, utan att han med ord kan förklara hur han mår och vad han behöver och önskar från mig. Mamma finns här! Mamma tolkar dina ansiktsuttryck, din trötta blick, dina frågande ögon, din svaga kropp. Håller handen mot pannan, torkar svetten. Duschar dig. Och duschar dig igen. Nästan bär dig när trötta ben vinglar. Och du ser lättad ut när jag har förstått dig rätt.

Det är så här det är att vara din mamma. Att inte riktigt veta. Att inte kunna fråga och få förklarat. Att inte kunna prata med dig. Men att göra så gott jag förmår. Och som belöning få en febrig liten hand i min, och ett ”-Såå” som betyder att nu, för stunden, är vi överens om vad du önskade och behövde för att må bra. Min vackra stora lilla pojke, ingen kan älska dig som jag.