En bekräftelse om livet vi lever. 

Det är inte ”bara” att åka till sjukhuset och ta prover. Inte ”bara” att hålla fast Adam för att ge honom lugnande. Det är oxå alla minnen. Alla jävla minnen  från denna miljö. Och ändå, trött av anspänningen, så kopplar jag av och lutar mig tungt tillbaka i fåtöljen i den vårdsal  vi fått oss tilldelad. I handen en kopp kaffe som jag hämtat vant i föräldramatsalen. En kopp till mig och en till Emil, Adams storebror som är med oss idag. Tack Emil för det! Den här matchen går jag ogärna ensam. Adam ligger i sängen och tittar på ”Pettsson o Findus”. Emil sitter på stolen bredvid. Emellanåt busar de med varandra, eller kramas. I den här bekanta miljön, med personal som känner igen oss, är vi trygga. Jag känner mig hemma på ett märkligt sätt. Jag får en ny bekräftelse på att det här är vårt liv och vår vardag. 

  Idag är det provtagning. Och inför provtagning behövs förberedelser. Prova själv att trycka en spruta med lugnande medel i rumpan på en docka. En gång. Två gånger. Sedan dags att Adam själv ska få. En gång. Det gick inte så bra. Två gånger. Det gick bättre. Efter en kvart är han trött, snurrig, loj. Men ändå envis. Det går bra att ta prover i fingret. Flera rör fylls med blod och Adam orkar inte protestera så hårt. Efter några minuter är det klart. Nu ska vi få Adam att vakna till istället för att somna. Ögonlocken är tunga, blicken fladdrar, han försöker skratta åt Emil. Kastar en boll lite lätt, och lite snett. Försöker spela på paddan men orkar inte röra fingret. Emil hjälper. De skrattar tillsammans. 

Efter en timme kan vi gå. Av snälla syster på avdelningen har Adam fått en julklapp. Vi åker till Sibylla. Emil bär Adam in. Hamburgare till oss två hungriga, glass till Adam. Allt går i. Emil bär Adam ut igen och spänner fast honom i bilen.  De vid grannborden tittar. 

Glassen gjorde nytta. Adam är pigg. Går på egna ben, med vårt stöd, in på Centralstationen. Det dåliga humöret, av det lugnande medlet, kryper på. Vill inte. Vill inte gå. Vill inte sitta. Tar sikte på en hund och är omöjlig att hålla därifrån. Jag sätter mig på huk, med Adam i mitt knä. En snäll hund som tur är, och med en förstående husse som hjälper mig upp  när Adam på nytt inte har några ben att stå på. 

Tåget kommer in och vi tar oss till rätt vagn. Sakta nerför trappor, ett steg i taget och jag håller Adam hårt. Sakta uppför trappor, ett steg i taget, och jag föser Adam framåt. Med mycket vilja är till slut även Adam på tåget. Vilket inte var tanken. Med mycket vilja och envishet håller han sig hårt fast där inne. Istället för hejdå-kram med sin lillebror får Emil hjälpa mig att bända loss Adams fingrar så jag kan få ut honom på perrongen igen. Inga ben. Väger bly. Massor av vilja. Och ilska. Jag vinkar till Emil genom tågfönstret och börjar uppgiften med att få Adam tillbaka till bilen. Trappan ner från perrongen går. Sedan är det tvärstopp. Vi kommer ingenstans. Ryggen värker. Benen skakar. Och Adam är orubblig. Människor går förbi. Människor tittar. En människa stannar. En ung man. Frågar om jag behöver hjälp. Ja! Tack! Tillsammans bär vi Adam till bilen. Han säger att han förstår. Att hans fru har en bror med Downs syndrom.

Väl inne i bilen andas jag tungt. Adam tittar stort på mig. Sedan byter han skiva. Sätter i Mora Träsk. Några kilometer försöker han sjunga med men till slut somnar han. Jag byter till Rockkanalen på radio. Stöttar  upp hans huvud när det faller. Sätter handflatan mot hans mun för att känna att han andas. Så har jag några mil för mig själv. Hinner tänka. På frågan jag fick;  ”-Har du någon här som hjälper dig? ”. På svaret jag gav utan att då reflektera över det; ”-Nej”. 

 Jag  inser att sannolikheten är mycket liten,  att någon av besökarna på Gävle Centralstation idag, vet hur en 13-årig kille med Downs syndrom, autism och utvecklingsstörning, och dessutom med biverkningar från lugnande medel, fungerar. Jag vet dock att det är den unge mannen som kom till min hjälp som för stunden visste mest om det liv vi lever. 

Grattis älskade Emil!

Du blir 17 år idag. Min underbara, fantastiska, omtänksamma och kärleksfulla Emil. Jag kan inte med ord förklara de känslor som ramlar över mig när jag tänker på de åren vi har haft tillsammans. Kärlek. Så mycket kärlek! Min tröst och min glädje när livet var jobbigt. Min hjälp när jag har behövt. Min trygghet när jag känt mig ensam. Min lyssnare och samtalspartner i beslutsfattande. Som ett resultat av det liv vi har levt har du blivit vuxen alldeles för tidigt. Ansvarstagande och självständig. Jag är så glad och tacksam för de stunder då vi ses och då jag får tillfället att sköta om dig. Hjälpa dig. Ibland låtsas att du är liten och att du behöver mig. Vara din mamma. Och nu, när livet på något sätt har ”satt sig”, inte längre är fullt så komplicerat, få vara en mamma som har tid för dig. Tid att lyssna, tid att vara ensamma. Tid att vara. Ha tid, och även ork, till sådant du alldeles säkert hade behövt mer av när du var yngre. Jag gjorde vad jag kunde då. Och jag gör allt vad jag kan nu. Alltid för dig min älskade Emil!

Stort, varmt grattis till dig, med all min kärlek! Vi ses i morgon! 

Mamma. 

  

Utvecklingssamtal och stolt mor. Gånger två. 

Inom en kort period har jag haft utvecklingssamtal för båda mina söner. Så olika de två samtalen var, och så många olika tankar som for genom mitt huvud under samtalen.

Stolt mor är jag när mentorn i åk två gymnasiet berättar om de många A som Emil samlar på sig! Stolt mor är jag när klassläraren i särskolan berättar om hur Adam ljudar bokstäver och hur han med hjälp hänger med i att räkna ända till sjutton! 

Intresserat lyssnar jag när mentorn berättar om det projektarbete Emil ska jobba med i åk tre. Intresserat lyssnar jag likaså när klassläraren berättar hur de tränar på datum och årstider vid morgonsamlingen. 

Under samtalet med mentorn kommer vi in på prat om högskolestudier. Under samtalet med klassläraren pratar vi om ett framtida gymnasieval med inriktning musik och drama, eller kanske idrott. 

Det är knappt fyra år mellan mina söner, 17 och 13 år gamla. 17-åringen i sin egna lägenhet i Karlskrona tränar ikväll på sin PowerPoint-presentation till en redovisning i engelska i morgon. 13-åringen hörs rån sitt rum ljuda och sjunga till Fem myror är fler än fyra elefanter. 

Jag älskar er, Emil och Adam! 

familjebild grekland 07