Du fattas mig! 

Jag känner ofta lycka i stunder i vardagen. Det kan vara när jag väcker Adam och får pussa på den varma kinden som luktar av honom. Det kan vara någon av alla gånger under dagen då Johan börjar en mening med ” – Älskling …”. Eller när telefonen ringer och jag ser att det är Emil och jag förstår av tiden att döma att han vill prata bort några minuter på väg hem från skolan. 

Idag var lyckan för en stund total! En obeskrivligt härlig ridtur i skogen. En galopp som gav livsglädje och energi, både till mig och hästen.  Såväl den i ett sakta tempo på fjordingen Tindra, och den flygande galoppen på nordsvensken Elsa. En kopp varm choklad i solen på verandan, och en kort promenad till affären. Någon timmes jobbförberedelser uppkrupen i soffan för att sedan avsluta dagens nyttigheter på motionscykeln.

För någon timme sedan kom Adam hem från en heldag på Järvzoo tillsammans med assistent. In kommer en glad och nöjd kille som lägger sina armar om mig, pussar och säger ”heeej”.  Jag blir lycklig bara av att se honom! 

Men sen då. Nu. Så här på söndagkvällen när det blivit mörkt ute. När dagen snart är till ända. När en ny vecka står för dörren. När Adams schema ska läggas in i paddan, packning i skolryggsäcken ska ses över. När klockan ska ställas att ringa kl 5.30 i morgon. Då känner jag mig lite tom. Lite sorgsen. Lite halv. Lite orolig och lite olustig i kroppen 

Då min älskade Emil. Då fattas du mig! 

  

  

Bara två av oss talar.

Varje morgon, med få undantag, de senaste månaderna har Adams första ord  för dagen (talat och tecknat) varit ”snö”. Oavsett det funnits snö eller inte. Inget undantag idag trots att han kom ner till sovrummet och väckte oss istället för att jag väckte honom som jag normalt gör. Han kröp ner i sängen, sa ”snö” och lade sig sedan nöjd tillrätta bredvid mig. I kanske en halvtimme blev vi kvar i sängen – jag, Johan och Adam – med bus och gos. Adam kittlades och blev kittlad, Johan körde en leksaksmotorcykel på honom (oj, om Johan läser det här blir han nog upprörd, det var en modell av hans kära Ducati – så klart inte något jag kan benämna som ”leksaksmotorcykel” …), Adam o jag gosade och pussades. Inte någon gång under denna halvtimme av mys och samvaro sa Adam ett enda ord. Han log, skrattade, var lycklig! Men han sa inte ett enda ord. Jag och Johan pratar för fullt. Med varandra och med Adam. Vi för ett samtal alla tre men bara två av oss talar. 

Om jag kunde få önska en enda sak så vore det att Adam kunde tala. Det skulle underlätta vardagen. Mest troligt ge Adam ett ändå större utbyte av livet. Och det skulle avsevärt minska min oro för den framtid i vilken jag inte längre finns. 

  
 

En sak i taget. ?

Vem har sagt att killar bara kan göra en sak i taget? Eller för den delen autistiska. Ingen regel utan undantag!

Adam är kille. Och autustisk. För stunden sitter jag i soffan inne i hans rum och skriver. På golvet sitter han och han har tre fokus samtidigt.

På en tavellist rullar han bollar mellan två korgar. Bakom sig har han sin iPad som han ställt upp i filmläge så att han kan filma bollarna när de rullar. Ofta tittar han ner på den och ser bollarna i rutan. Slutligen så har han fullt intresse i vad som händer i filmen Minioner som han (själv! stolt mor!) dragit igång på TVn. 

Dessutom så tittar han upp mot mig emellanåt. Och så ler han så där som bara han kan. Så att mitt hjärta fullkomligt smälter 😊. 

  

Påklädd. Naken. Utlämnad. Och stolt.

Jag möter min egen blick och känner en förundran över att kvinnan på fotot är jag själv. De pigga ögonen! Munnen som ler! Rak i ryggen! Av insidan finns inga spår.  Inte hundratals sömnlösa nätter. Ingen ensamhet i beslut och ansvar. Ingen besvikelse i beslut som gått oss emot. Ingen bitterhet, ingen trötthet, ingen uppgivenhet. Ingen sorg. Ingen sårad själ och inget flera gånger om brustet hjärta. Och heller ingen sliten och värkande kropp. Jag ser en stolt kvinna! En lycklig kvinna! Mor, sambo, dotter, syster, faster, moster, väninna, kollega och chef.

  
Mitt liv har varit rikt! Omtumlande. Avklätt och utlämnande genom ansökningar, möten och beslut. Aldrig någonsin har det varit långtråkigt! Tiden har inte funnits. Jag har jobbat, jag har stridit. Jag har älskat och jag har gråtit. Jag har rest för att lämna vardagen.  Jag har andats livet och förlorat mig själv emellanåt! Under svenska myggiga somrar, i en liten stad i Italien, på ett café i  Grekland eller i en park i Tyskland.  Jag har levt som i en annan värld för att sedan komma hem igen och gått tillbaka till min roll. Och jag har byggt stora planer för ett liv som abrupt ställdes in och då trodde jag på riktigt att jag aldrig någonsin skulle resa mig igen.

När jag tänker på mitt liv, hur det ser ut idag inser jag att jag nästan har glömt. Hur det var då. När barnen var yngre. När det var vi tre. Hur trött jag var emellanåt. Hur ledsen jag var. Hur jag många gånger kände en lättnad i tanken ”jag kan alltid bryta ihop”. Då skulle jag få sova. Om någon låste in mig. Då skulle jag få piller som stängde av jobbiga känslor. Men samtidigt visste jag ju nånstans där i bakhuvudet att det inte var någon utväg! Att bryta ihop. Den möjligheten fanns inte för då skulle de ju ta mina barn. Och det var ju, är ju, när allt kommer omkring, för dem som jag lever! Det är för deras skull som jag alltid har orkat, alltid har rest mig gång efter annan. För deras skull. Och tack vare dem! Men inuti mig har det brustit, många gånger. Jag har mött mina ögon med en annan blick än den på fotot. Trötta, ledsna ögon i spegeln, som tvivlat på att jag skulle orka en enda dag till.

Jag minns däremot stunder av lycka! Av lugnet i vår lilla familj. I vår bubbla. Kvällarna när vi gick till sängs alla tre, samtidigt och tillsammans. Små händer och fötter på var sida om mig. Tidiga helgmornar då Emil smög sig upp tidigt för att tyst stänga dörren om oss och sedan sätta sig för att se Disneydags på TV. Och sena kvällar då barnen sov djupt medan jag satt med ett tänt ljus i ett för övrigt mörkt rum,  i min sköna fåtölj, och bara njöt av att vara. Eller en sommarmorgon då vi åt frukost utomhus och dagens lek hann börja innan alla ens kommit ur morgonrocken. 

Det finns många avslutade kapitel i min oskrivna bok, och en dag ska jag skriva ner dem. Det lovar jag mig själv. Jag ler åt händelser, bekantskaper och åt livslång vänskap! Jag ler åt minnen av den jag var och den jag fortfarande är. Till vissa delar har jag funnit att jag har begravt mig själv och att jag nu är beredd att väcka mig till liv igen. Det pågår ständigt en bearbetning inom mig. Tankar om främst det liv jag har framför mig.  Hur ska jag tänka, planera? Vad kan jag hoppas på, och vad är omöjligt?

Nu ser livet annorlunda ut. Det är fortfarande rikt! Fortfarande avklätt och utlämnande. Fortfarande omtumlande. Aldrig långtråkigt. Jag jobbar. Jag strider. Jag älskar. Och jag gråter. Men det är också tryggare. Lugnare. Mindre ensamt. Jag kan fortfarande gunga mig själv till ro i stunder av oro. Välja ensamhet och låta sorgen ta fäste. Ögonen jag möter i spegeln kan fortfarande vara tårfyllda. Och när för mycket ramlar över mig får jag krypet i kroppen och det gör ont att andas. Jag kan också sakna den tiden då barnen var små och jag var yngre, starkare. Men också mindre erfaren. Det finns fortfarande så många tankar och känslor som jag behåller för mig själv. Som jag stänger in för att jag vet att de är svåra för någon annan att förstå. Jag stammar till och med på tangenterna när jag försöker formulera dem i skrivna ord. Och emellanåt, när jag tänker på allt elände som händer i världen, på allt som finns runt om oss, på nu ännu närmare håll än tidigare – jag vet att jag inte ska beklaga mig. Att det kan uppfattas som futtigt i jämförelse. Då ställer jag mig ödmjuk inför de erfarenheter jag har fått. Tacksam för att jag har formats till den jag är. Tacksam för all lycka och glädje som finns i mitt liv! Och framför allt tacksam för mina underbara söner, och för att livet har fört mig dit där jag är idag! 

När jag tittar på fotot av mig själv så vet jag allt vad som har föregått för att ta mig dit. Jag har all anledning att vara stolt! All anledning att älska mig själv! Jag är påklädd. Men samtidigt så naken och utlämnad till att hela min omgivning, hela samhället, ja till och med mina nära och kära, har förmågan att förstå det omöjliga, det som jag vet att de aldrig någonsin kan förstå. Jag är inte alltid den jag önskar vara. Det brister ibland. Men jag gör allt vad jag förmår. Och jag står här. Emil och Adams mamma. Sambon. Dottern. Systern. Fastern. Mostern. Väninnan. Kollegan. Och chefen. Och jag är påklädd. Naken. Utlämnad. Och förbaskat stolt!