Påklädd. Naken. Utlämnad. Och stolt.

Jag möter min egen blick och känner en förundran över att kvinnan på fotot är jag själv. De pigga ögonen! Munnen som ler! Rak i ryggen! Av insidan finns inga spår.  Inte hundratals sömnlösa nätter. Ingen ensamhet i beslut och ansvar. Ingen besvikelse i beslut som gått oss emot. Ingen bitterhet, ingen trötthet, ingen uppgivenhet. Ingen sorg. Ingen sårad själ och inget flera gånger om brustet hjärta. Och heller ingen sliten och värkande kropp. Jag ser en stolt kvinna! En lycklig kvinna! Mor, sambo, dotter, syster, faster, moster, väninna, kollega och chef.

  
Mitt liv har varit rikt! Omtumlande. Avklätt och utlämnande genom ansökningar, möten och beslut. Aldrig någonsin har det varit långtråkigt! Tiden har inte funnits. Jag har jobbat, jag har stridit. Jag har älskat och jag har gråtit. Jag har rest för att lämna vardagen.  Jag har andats livet och förlorat mig själv emellanåt! Under svenska myggiga somrar, i en liten stad i Italien, på ett café i  Grekland eller i en park i Tyskland.  Jag har levt som i en annan värld för att sedan komma hem igen och gått tillbaka till min roll. Och jag har byggt stora planer för ett liv som abrupt ställdes in och då trodde jag på riktigt att jag aldrig någonsin skulle resa mig igen.

När jag tänker på mitt liv, hur det ser ut idag inser jag att jag nästan har glömt. Hur det var då. När barnen var yngre. När det var vi tre. Hur trött jag var emellanåt. Hur ledsen jag var. Hur jag många gånger kände en lättnad i tanken ”jag kan alltid bryta ihop”. Då skulle jag få sova. Om någon låste in mig. Då skulle jag få piller som stängde av jobbiga känslor. Men samtidigt visste jag ju nånstans där i bakhuvudet att det inte var någon utväg! Att bryta ihop. Den möjligheten fanns inte för då skulle de ju ta mina barn. Och det var ju, är ju, när allt kommer omkring, för dem som jag lever! Det är för deras skull som jag alltid har orkat, alltid har rest mig gång efter annan. För deras skull. Och tack vare dem! Men inuti mig har det brustit, många gånger. Jag har mött mina ögon med en annan blick än den på fotot. Trötta, ledsna ögon i spegeln, som tvivlat på att jag skulle orka en enda dag till.

Jag minns däremot stunder av lycka! Av lugnet i vår lilla familj. I vår bubbla. Kvällarna när vi gick till sängs alla tre, samtidigt och tillsammans. Små händer och fötter på var sida om mig. Tidiga helgmornar då Emil smög sig upp tidigt för att tyst stänga dörren om oss och sedan sätta sig för att se Disneydags på TV. Och sena kvällar då barnen sov djupt medan jag satt med ett tänt ljus i ett för övrigt mörkt rum,  i min sköna fåtölj, och bara njöt av att vara. Eller en sommarmorgon då vi åt frukost utomhus och dagens lek hann börja innan alla ens kommit ur morgonrocken. 

Det finns många avslutade kapitel i min oskrivna bok, och en dag ska jag skriva ner dem. Det lovar jag mig själv. Jag ler åt händelser, bekantskaper och åt livslång vänskap! Jag ler åt minnen av den jag var och den jag fortfarande är. Till vissa delar har jag funnit att jag har begravt mig själv och att jag nu är beredd att väcka mig till liv igen. Det pågår ständigt en bearbetning inom mig. Tankar om främst det liv jag har framför mig.  Hur ska jag tänka, planera? Vad kan jag hoppas på, och vad är omöjligt?

Nu ser livet annorlunda ut. Det är fortfarande rikt! Fortfarande avklätt och utlämnande. Fortfarande omtumlande. Aldrig långtråkigt. Jag jobbar. Jag strider. Jag älskar. Och jag gråter. Men det är också tryggare. Lugnare. Mindre ensamt. Jag kan fortfarande gunga mig själv till ro i stunder av oro. Välja ensamhet och låta sorgen ta fäste. Ögonen jag möter i spegeln kan fortfarande vara tårfyllda. Och när för mycket ramlar över mig får jag krypet i kroppen och det gör ont att andas. Jag kan också sakna den tiden då barnen var små och jag var yngre, starkare. Men också mindre erfaren. Det finns fortfarande så många tankar och känslor som jag behåller för mig själv. Som jag stänger in för att jag vet att de är svåra för någon annan att förstå. Jag stammar till och med på tangenterna när jag försöker formulera dem i skrivna ord. Och emellanåt, när jag tänker på allt elände som händer i världen, på allt som finns runt om oss, på nu ännu närmare håll än tidigare – jag vet att jag inte ska beklaga mig. Att det kan uppfattas som futtigt i jämförelse. Då ställer jag mig ödmjuk inför de erfarenheter jag har fått. Tacksam för att jag har formats till den jag är. Tacksam för all lycka och glädje som finns i mitt liv! Och framför allt tacksam för mina underbara söner, och för att livet har fört mig dit där jag är idag! 

När jag tittar på fotot av mig själv så vet jag allt vad som har föregått för att ta mig dit. Jag har all anledning att vara stolt! All anledning att älska mig själv! Jag är påklädd. Men samtidigt så naken och utlämnad till att hela min omgivning, hela samhället, ja till och med mina nära och kära, har förmågan att förstå det omöjliga, det som jag vet att de aldrig någonsin kan förstå. Jag är inte alltid den jag önskar vara. Det brister ibland. Men jag gör allt vad jag förmår. Och jag står här. Emil och Adams mamma. Sambon. Dottern. Systern. Fastern. Mostern. Väninnan. Kollegan. Och chefen. Och jag är påklädd. Naken. Utlämnad. Och förbaskat stolt! 

4 tankar om “Påklädd. Naken. Utlämnad. Och stolt.

  1. Du har all anledning att vara stolt Lena❤️Jag gråter när jag läser, blir ännu en gång påmind vilken fantastisk människa du är och att du tagit dej fram trots motgångar och strider efter vägen, kärleken till dina barn har burit dej och för sina barn kan man verkligen gå genom eld och vatten, för dem gör man allt och det är du verkligen ett bevis på❤️ stor kram Bettis
    ( du har skrivandets gåva och skriver så målande att det går rätt in i hjärta! Ser fram emot din bok som jag hoppas kommer❤️)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s