Mamma. Gå.

Jag hade lovat mig själv, och genom det lovat även Adam. Inga fler fasthållningar. Inga fler övergrepp. Dumt! Det vet jag ju att livet igenom kommer Adam att bli fasthållen emellanåt. Är det ok? Är det verkligen ok?

Förra veckan gick det så bra hos doktorn. Adam sträckte till och med självmant fram handen. Ett stick i fingret, se på när blodet ”åkte”, som sköterskan sa, in i det smala röret. Jag höll Adams arm den gången. Hårt kortare stunder men det gick bra och på någon minut var det hela över. Duktiga Adam! 

Det är tidig VAB-morgon nu. Alla sover. Jag sitter själv i köket med tända ljus och kaffe. Innan tittade jag till Adam. Han sover gott, andas lite tungt. Under natten tyckte jag mig höra hans steg och det stämde – han hade tänt sitt batteriljus i fönstret. Det ”brinner” så fint nu på fina Adam! 

Igår var vi till doktorn igen. Ett nytt CRP för att jag blir ”nojjig” om rosslet i hans bröst. Igår gick det inte bra. Ingen hand sträcktes fram. Bägge gömdes bakom ryggen på Adam som bestämt sig – inget stick i fingret idag. Jag trodde vi var överens när vi tecknade ”först mamma”, ”sen Adam” . Han tittade på när jag fick mitt stick och när blodet torkades bort.   Sa ”så” och vände sedan mot dörren. Det tog fem, kanske tio, minuter för tre vuxna att hålla fast Adam. Tre vuxna varav jag var den ena. Jag satt på golvet med Adam framför mig. Mina ben höll fast hans ben. Mina armar höll fast hela överkroppen. Jag pratade lugnande. Blåste svettig panna. Varnade sköterskan för en spark jag såg komma då Adam trasslat loss ena benet. Svettig och hysterisk Adam. Rädd? Eller ”bara” bestämd?

När det hela var klart reste han sig snabbt upp. Tog på sig skorna som åkt av i striden. Han gick ut från rummet, till akvariet, utan att ta med sig belöningen från skåpet – en boll. Jag satt kvar på golvet som en urvriden trasa. Tom i kroppen. Tårar som brände. Och med en karskhet jag övat in under många år reste jag mig upp. 

Jag gick ut till Adam i väntrummet där jag visste att han satt på den lilla stolen. Bakom honom satt assistenten som hört vad som hände bakom stängd där. Han tittade ledsamt på mig. Den andra personen i väntrummet tittade nog också men jag orkade inte bemöta. Jag satte mig bredvid Adam. Han däremot tittade inte på mig. Han tog min hand och reste sig upp. Ledde in mig till sköterskans rum. Pekade på stolen där man sitter för provtagning. ”Mammamamma”. Så gick han ut igen. Jag gick efter. Satte mig bredvid honom igen. Blåste på den svettiga nacken. Försökte få hjälpa honom ta av den varma tröjan. Då tittade Adam på mig och sa ”mammamamma gå” och så vände han sig mot fiskarna igen.

  

Med känsla för när någon behöver en kram.

Han är en känslomänniska min Adam. Hans känslor svämmar över ibland. Och han är beslutsam. Och envis. Det finns en tanke med det han tar sig för, även om jag inte alltid ser logiken. För honom är det logiskt och det räcker så. Han är en vänlig själ med ett stort hjärta. Lyckliga vi som har Adam i vår närhet! Världen skulle behöva fler Adam. En i varje familj.

Häromdagen fick jag som så ofta annars all anledning att känna stolthet för min pojke. För den godhet han förmedlar till sin omgivning. 

Vi satt i väntrummet hos husläkaren. Adam älskar att åka dit! De har ett stort akvarium i väntrummet och han kan prata om doktorn och fiskarna, och vara förväntansfull, i dagar innan. Det sista han säger på kvällen och det första på morgonen är ”doktorn” och ”fiskarna”. Igår var det fullt i väntrummet när en äldre kvinna i rullstol kom in. Adam vände sig om och tittade på henne. Både en, två och tre gånger. Jag försökte styra undan hans blick – vill inte att Adam ska ”titta på” någon, lika lite som jag vill att Adam ska bli ”tittad på”. Det var svårt att få hans fokus tillbaka till fiskarna. Han vände sig om igen, och igen. Till slut reste han på sig och jag lät honom gå. Han gick fram till kvinnan, tittade på hennes omlagda arm, sa ”ont” och gav henne sedan en kram. En häpen kvinna och en lika häpen anhörig till henne tittade varmt på Adam (liksom övriga i väntrummet) när han gick tillbaka till akvariet, satte sig på stolen, tittade på mig och nöjt sade ”Såå!”. Några minuter senare gjorde han om samma procedur och den här gången svarade kvinnan med en slängpuss, och Adam hakade snabbt på. Jag tror att Adam, med sin omtanke och handling, lyckades mildra kvinnans onda. Om så bara för en kort stund.

Efter läkarbesök är det alltid glass. Det vet Adam. Redan innan vi kommit ut till bilen frågade han efter ”glass och kolasås”. I bilen ändrade han sig; ”jordgubbssmak”. När vi kom in på macken stod en bekant till mig i kön, vi hejade och Adam snappade upp att här var det nog oxå ok med en kram. Mottagaren såg förvånad ut, men kramade glatt tillbaka. 

Med glass i ena handen och den andra handen i min (tur jag kör automat) så åkte vi till skolan. Under färden var det svårt att utdela kramar men det tog vi igen när vi kommit fram. Han har liksom en känsla för det Adam. Att se när någon behöver en kram. 😊