Alltid för er

Klockan är 8.20, fredag morgon. Jag är hemma och sjuk med feber och kanske bihåleinflammation. Ligger i sängen efter att vi har skickat iväg Adam med skolskjutsen. Medan jag väntar på att man ska ringa upp mig från husläkarmottagningen har jag avverkat en del Adam-ärenden;

 I mail har jag påminnt kommunens fritidsansvarige om hjälp med fotbollsaktivitet i sommar. Frågan påbörjades den 7 mars. Den är på gång, men vi är ännu inte i mål.

I mail har jag påminnt assistansbolaget om hjälp med att rekrytera assistent till Adam. Frågan påbörjades den 30 mars. Även den är på gång, men här är vi långt från mål.

Via telefon har jag beställt leverans av näringsdrycker till Adam.

Via telefon har jag sökt dietist för förnyat recept på näringsdrycker. Hon ska återkomma.

Jag har fått påminnelse från fritids om att de vill ha in planeringen för sommaren idag. Jag gör den klar, med garderingar, eftersom jag inte vet hur jag har med assistenter.

Jag funderar på vilka kontakter jag kan ta för att lösa ett nyss uppkommet problem. 

Jag vet, och jag drar mig för, att jag måste leta bland gamla mail för att se vem jag ska påminna om ett besök på ortopeden som vi blev lovade före jul.

Och så tittar jag på min arm och vet varför jag finns till 💕

  

En pojke och hans mamma. 

Jag vet en pojke som tycker om bollar. Att rulla bollar på en tavellist som han lagt mellan två korgar. Små och stora bollar. En i taget tills det är slut i korgen. Då börjar han om.

  Pojken har sinne för detaljer. Ett litet sår på mammans näsa. En liten prick på någons hand. Allt ser han, och vill gärna ta på. Stryka på och göra det bra.

Han ser om något är förändrat. Om en blomma flyttats, en tavla. Om det är nya gardiner eller en ny matta. Ett foto som ställts fram. Allt nytt, allt förändrat, är fint i hans ögon. 

Pojken lever livet fullt ut! Så mycket att kanske människor som satt nära honom på teaterföreställningen igår tyckte att han borde dämpas?  Så mycket att alla borde lära sig av honom hur det är att verkligen leva och känna. Fullt ut och på riktigt, utan några hämningar! 

Jag vet en mamma som blir arg över felaktiga skolskjutsar. Som efter många års erfarenhet ”går igång” direkt och inte orkar vara trevlig och förstående. Jag vet oxå en mamma som visar djup tacksamhet till många i hennes och sonens närhet. 

Mamman är påverkad av livet. Hon är trött, mest i huvudet. Det vill liksom inte riktigt vara med. Men mamman vill! Oj vad hon vill vara med i livet som pågår runt om! Hon har det bästa av allt; söner, sambo, hem, jobb, vänner, familj, arbetskamrater. Hon har allt. Och kanske har hon haft allt lite för mycket. Kroppen har sagt ifrån tidigare och hon valde då att inte lyssna. Till slut blev kroppen arg och sa ifrån rejält, på riktigt. Hon förstod inte direkt men lite rädd blev hon. Nu är hon tillsagd att vara hemma och vila ett tag. Det tycker hon är svårt. Hon vill ut, hon vill vara med. 

Jag vet en mamma som sitter i fåtöljen. Med kalla fötter och filten virad runt om. Huset är tyst och tomt. Hon känner sig lite tom. Det är nu hon ska vila. 

  

Vad är det Du vill välja bort?

Det har inte gått ens ett helt dygn och jag längtar redan efter min Adam! Det får mig att fundera när jag sitter här i ett hus som känns (minst) ett barn kort; vad är det Du vill välja bort,  Du som väljer att abortera ett barn med Downs syndrom?

Jag skriver Du. Inte för att jag vet mig ha någon läsare som har gjort det valet. Nej, jag skriver Du för att det blir mer mänskligt så. ”Man” är lätt att gömma sig bakom; ”vad är det man väljer bort …”. Och det här är i allra högsta grad mänskligt. Det är inte man.  Inte någon. Det är Du. En person. Och det är det som är så obegripligt för mig. Det är därför jag ställer mig själv frågan: Vad är det Du vill välja bort?

  
Är det längtan efter ditt barn när det inte är nära? Är det den sköna känslan av att ses igen efter en ack så kort stund ifrån varandra? Är det att se lyckan i ditt barns ögon när de möter dina? 

Är det att krypa ner tätt intill i sängen, värma de kalla fötterna, snusa i håret och stryka över ryggen till dess du hör att han somnat? Är det att stoppa om med täcke, nalle och snuttefilt? Är det att stå kvar i dörren en stund och bara andas in ljudet av de lugna andetagen och känna den starka kärleken er emellan?

Är det att glädjas över hans framgångar? Att känna stoltheten att vara förälder till detta fantastiska, underbara barn? Är det att varje dag känna dig utvald som den mest betydelsefulla i hela universum?

Är det att slå in födelsedagspaket med den film du vet han så gärna vill ha? Är det att berätta att i morgon ska vi åka till morfar och du vet att han då kommer att bli så överlycklig att han knappt kan förmå sig att sova en blund? Är det den lilla, lilla handlingen som att välja hans favoritlåt  om och om igen i bilen och mötas av hans stora leenden? 

Eller är det att hjälpa honom att borsta tänderna? Att klippa hans tånaglar så som han låter bara dig göra för att han vet att han kan lita på dig? Att massera hans fötter medan han sitter på toaletten? Att pussa honom i nacken när han sitter i ditt knä och mornar sig? 

Är det att stanna upp på vägen mellan bilen och affären för en kram- och pusspaus? Eller är det att känna hans fingrar flätas samman med dina när han vill hålla din hand i bilen, vid matbordet, under lek?

Är det att ta dig tiden att höra honom säga ”jag älskar dig” fast du vet det är så svåra ord för honom?

Jag förstår inte, men Du får gärna förklara för mig – Vad är det Du vill välja bort?