Under korkeken ska tanken vila.

Jag försökte somna om efter en halvtimme bredvid Adam i hans säng. Jag gjorde ett kort försök men gav upp ganska så snart. Hjärnan började skriva redan där hos Adam och när jag la mig ner och blundade rördes allt ihop. Tankar och ord blev dimmiga och jag ville inte tappa bort dem. Nu sitter jag här i fåtöljen med filten runt mig. Jag lyssnar på Adams andetag och på fågelsång genom ett öppet fönster. Kaffet står bredvid. Jag fick ett tillfälle till ensam vakentid och jag tog den.  Klockan är 04.20.

  
 
För tillfället är det rörigt i min ena livsroll; ledarrollen hemma, Adams sekreterare, samordnare för assistenter, ansvarig att förvalta försäkringskassans nu än mer högt eftertraktade beslut. (Om de bara visste vad de gör med oss familjer med behov när de startar sina utredningar, ger direktiv om nedskärningar, försämringar, ifrågasättanden. Om de visste vilken oro de skapar. Jag önskar ingen människa illa men jag önskar dem livserfarenhet som de behöver, och uppenbarligen saknar, för att utföra sina uppdrag). Det är grötigt och dimmigt som utanför fönstret. Många bollar att hålla reda på och jag fångar upp dem lite här och var. Igår slog det mig att jag gjort ett stort fel i sommarens schemaläggning. Det borde inte kunna hända och jag hoppas kunna reparera det. Ett meddelande till berörd sent igår kväll. Senare än vad som antagligen är ok för att föregå med gott exempel, men oxå ett sätt att verkligen försöka ursäkta. 

Fåglarna på taket, i skorstenen. Vad gör de? Märkliga ljud som förflyttar min koncentration. Mindfulness, det som jag ska öva på, att vara i nuet. I nuet – Adam snarkar, tuppen gal, fåglar kvittrar, fåglar möblerar om, en lastbil långt borta. Och så blir det tyst för en kort stund. Eller så är det jag som faller in i egna tankar. Jag fyller på kaffe och tar en klunk. Det smakar starkt och gott och det sköljer ner omeprazohlen ännu en liten bit. Det svider till i magen. Jag borde ha tagit ännu lite mera mjölk. Magkatarren som jag grundade redan under gymnasietiden knoppar sällan. Den blommar desto oftare. 

Emellanåt känner jag mig ensam. Ensam utan möjlighet att vara ensam. Det fanns en tid då tanken på att vara ensam med mig själv var skrämmande. Det var något negativt men så är det inte längre. Ensam är vila i tanke. En bristvara för mig. Den vackraste årstiden är nu! Ljusa nätter och grönska, blomning, dofter. Kycklingar och ellingar i hönshuset. Lamm i stallet. Kattungar i köket. Hästar som släpps på grönbete. Tomatplantor och frön i jorden. Ogräset som kväver mina rosor om jag inte hinner dit före. Och min längtan till vila i tanken är stor. 

Jag skulle kunna lägga ner. Inse och erkänna att det inte går att hålla fanan högt i alla roller. Lägga ner några, sänka ambitionerna och överlämna. Mamma (framför allt är jag mamma!), sambo, chef, kollega, medarbetare, arbetsledare, assistent, sekreterare. Och fler därtill. Jag sköter mina roller bra och det ger mig energi samtidigt som det sliter. Jag får återkommande återkoppling om att jag är en person med stort hjärta, att jag bryr mig om, att det är lätt att prata med mig, att jag lyssnar, att jag är effektiv och får saker gjorda. ”Du är en härlig människa och dom är det inte gott om tyvärr” stod det i ett sms till mig häromdagen. Jag vill inte lägga ner, däremot vill jag ha mer tid. Ge mig ett dygn till i veckan! Ett dygn då tiden runt om mig står still och då ingen behöver mig, mer än jag själv.  Under det dygnet ska jag ta hand om mig. Jag ska sitta under min korkek och skriva och det dygnet kommer att ge mig en utvilad tanke och en mindre dimmig tillvaro. 

Slutligen, min Emil – jag längtar efter dig!