Jag lyfter ut mitt hjärta.

Normalt så känner jag nog inte efter. Och jag vill varken höra att jag är dum eller duktig. Jag bara är sådan att jag en normal dag inte känner efter så som jag kanske borde.  Jag kör bara på. Jag vill så mycket. Av kärlek, ren envishet, stort ansvar och massor av vilja. Så biter jag ihop. 

Idag. Nu. Så känner jag efter. Nacken värker. Armen värker. Jag är trött. Av kärlek, ren envishet, stort ansvar och en enorm vilja. Så bryter jag ihop. Och jag undrar, nu när det känns som om måttet är rågat, om bägaren kommer att rinna över? 

Men så känner jag mig själv.  Vet det som du inte vet. Som du inte förstår. Kroppen är tom och stilla. Hjärtat har jag plockat ut och lagt här bredvid mig. En stund av känslovila. Själen vandrar runt på fötter som aldrig tar i mark. Det är alldeles tyst och i huvudet är det oordning.  Jag samlar mig. Påminner mig mina styrkor och min kraft. Min egen energi. Vet vad som driver mig och var mitt ansvar ligger. 

Måhända att jag idag inte har ett skit att ge. Men i morgon då står jag där igen. På barrikaden. Lyssnar till dig. Ser på dig. Lyfter ut mitt hjärta och istället lyssnar till ditt. 



Du har ingen jävla aning. Så säg inte att du förstår.

Jag pratade med min vän igår. Hon som är i samma situation. Hon som säger att;    -Det är bara du som förstår. Bara du som KAN förstå. Och jag förstod. Jag visste vad hon pratade om. Jag kände hennes ångest och det onda, jobbiga i hennes tankar. De följde med mig hela dagen. Tankarna och känslorna som tär, som gör mig beredd att ge upp allt annat, som får mig att vilja rusa hem och slå mina beskyddande armar runt mitt barn. Som får mig att vilja gå in i bubblan igen. Som får mig att inse att ja, det är kanske så, att jag, mot min vilja, faktiskt, känner ilska och bitterhet. Och att jag inte alltid kan hantera alla känslor på det sätt jag önskar. 

För en tid sedan skrev jag raderna nedan. Det var en sådan dag då känslorna tog över. Jag kommer att känna så igen.

”Jag vill inte höra att du förstår. Faktiskt. Jag vill inte. För du gör det inte. Du förstår inte. Kommer heller inte att göra förrän du möjligen en dag, och det vill du inte, kommer i min situation. Ni säger alla. Alla. Att ni gillar olika. Att alla människor är lika mycket värda. Det är vad ni säger, men inte vad ni menar. Inte där inne. Innerst inne. Där ömkar ni. Där tycker ni synd om. Där blir ni irriterade. Kanske blir ni rädda; tänk om, tänk om vi, tänk om vi får det sådär, som dom, ett sådant barn, ett sånt, som han. Vad gör vi då?? 

 Ja, vad gör du då??

Du älskar barnet! Du gör allt för barnet. En ny värld hälsar dig välkommen. Ett nytt liv så annorlunda. Nya erfarenheter, nya värderingar, nya kunskaper, nya känslor. Du hittar en styrka hos dig själv som du aldrig tidigare visste att du hade. 

Idag när du lever utan mina erfarenheter och känslor så tror du att vi känner lika kring våra barn. Att vi tampas med likvärdiga problem. Det gör vi inte. Jag kommer mest troligt aldrig behöva hämta hem mitt barn efter sin första fylla. Du kommer aldrig att önska att ditt barn dör före dig. 

Så snälla säg inte att du förstår. För det gör du inte.”

  

Vågbro i mitt hjärta

Häromdagen åkte jag förbi det hus som varit min borg under många år. Ett rött litet tegelhus i ett alldeles vanligt bostadsområde där villorna ligger på rad med sina trädgårdar inramade av staket eller buskar. Ibland faktiskt både och. I vårat fall, runt våran borg, så var det ett 1,40 meter högt staket. Rymningssäkert för Adam. Jag minns vilken enorm lättnad det var den första sommaren staketet var på plats! Adam kunde få vara ute på gården och jag kunde vara inne, om så bara för högst en halv minut mellan gångerna att jag tittade till honom. Men ändå, vilken lättnad det var för oss båda två. Eller alla tre. Emil var också med.

 

För mig är det här bostadsområdet inget vanligt område. Dels för att det ligger där jag vuxit upp. Bara två gator från våran borg finns mammas hus fortfarande kvar. Där flyttade vi in 1971, när jag var tre år gammal. Huset som jag kallar min borg byggdes 1973 och där bodde jag mellan åren 1998 till 2012. Många år. 14 år. Båda barnens första hem. Jag minns hur jag gravid med Emil la lappar i brevlådorna i husen på nedre Hägnan. Det hus vi helst ville köpa var just det röda tegelhuset som kom att bli ”hemma” bara någon dryg månad innan Emil föddes.

Periodvis var hemmet min borg, min trygghet. Periodvis var det mitt fängelse. Det fanns en tid för många år sedan då jag använde uttrycket ”bara vara hemma” som någonting negativt. Bara vara hemma – det fanns ingenting positivt i det. Det gav mig ångest.  Jag släpade hellre runt mig och barnen,  promenader, utflykter, hälsade på hos bekanta.. Allt för att inte ”bara vara hemma”. Därefter kom perioden som varade ända till flytten – då jag älskade bara vara hemma! Det fanns inget jag hellre ville på kvällarna än att krypa upp i mitt sköna fåtöljhörn med en stor kopp the, en bok, kanske bara musik, eller någonting bra på TV. Eller att under fina sommarkvällar sitta i korgstolen ute på farstubron. Sommarmornar då jag ställde klockan för att hinna upp och ut i tidig morgonsol en stund innan barnen vaknade. Och när de sedan kom upptassandes så fick de frukost därute, mot husväggen med klematisens fina blommor bakom sig och kaprifolen som doftade så gott.

Det var tryggt att bo som vi gjorde. Flera grannar som hjälpte mig, som jag kunde ringa om det var något. Många runt om som månade om oss, brydde sig, stannade till och pratade, saknade oss om vi var bortresta. Det var ett tryggt liv.  Många vuxna i närheten, många bekantskaper och fina vänner på nära håll. Jag behövde inte dricka kaffe själv om jag inte ville. Jag kunde enkelt ta barnen med mig för att hälsa på, bjuda in oss själva på middag eller fika. Det var ett gott liv, de där åren när jag bytt det negativa i att ”bara vara hemma” till någonting positivt. Och det var ett ensamt liv. När barnen somnat, när jag haft min sköna stund i fåtöljen, när det var dags att gå och sova. Då var det ensamt. Och det var tryggt att höra avlägsna ljud från grannar runt om.

Jag trodde jag lätt skulle kunna säga vad som var det bästa med mitt hus. Vad som jag saknar allra mest. Men när jag börjar skriva så ser jag att det blir en lång lista. Över det bästa. Uterummet sedan jag målat golv och möbler vitt. Köket som jag i flera år tyckte var nyrustat och alltid blev så glad av att se när jag kom hem igen efter någon kortare eller längre resa. Uteplatsen som jag fick i överraskning och födelsedagspresent. Adams lekstuga. Hallonbuskarna som gav så mycket bär. Farstubron med korgstolen. Mitt fina sovrum. Mitt sköna fåtöljhörn. Barnens rum som rustats. Klätterträdet ut mot gatan. Brevlådan som jag målat Kronblom på. Det var så mycket. Och allt var jag och barnen. Det var där vi hade vårat liv. I våran borg där så mycket glädje fanns, där kärlek kom och gick förlorad, där så många tårar rann och så många strider utkämpades.

Oavsett det bra, fina och annorlunda liv jag lever nu, som glesbygdsgirl, så saknar jag emellanåt mitt Vågbro. Och våran trygga borg.  Och kanske allra mest av allt så saknar jag tiden då jag hade bägge mina älskade barn hemma och i min närhet.