Häromdagen åkte jag förbi det hus som varit min borg under många år. Ett rött litet tegelhus i ett alldeles vanligt bostadsområde där villorna ligger på rad med sina trädgårdar inramade av staket eller buskar. Ibland faktiskt både och. I vårat fall, runt våran borg, så var det ett 1,40 meter högt staket. Rymningssäkert för Adam. Jag minns vilken enorm lättnad det var den första sommaren staketet var på plats! Adam kunde få vara ute på gården och jag kunde vara inne, om så bara för högst en halv minut mellan gångerna att jag tittade till honom. Men ändå, vilken lättnad det var för oss båda två. Eller alla tre. Emil var också med.

För mig är det här bostadsområdet inget vanligt område. Dels för att det ligger där jag vuxit upp. Bara två gator från våran borg finns mammas hus fortfarande kvar. Där flyttade vi in 1971, när jag var tre år gammal. Huset som jag kallar min borg byggdes 1973 och där bodde jag mellan åren 1998 till 2012. Många år. 14 år. Båda barnens första hem. Jag minns hur jag gravid med Emil la lappar i brevlådorna i husen på nedre Hägnan. Det hus vi helst ville köpa var just det röda tegelhuset som kom att bli ”hemma” bara någon dryg månad innan Emil föddes.

Periodvis var hemmet min borg, min trygghet. Periodvis var det mitt fängelse. Det fanns en tid för många år sedan då jag använde uttrycket ”bara vara hemma” som någonting negativt. Bara vara hemma – det fanns ingenting positivt i det. Det gav mig ångest. Jag släpade hellre runt mig och barnen, promenader, utflykter, hälsade på hos bekanta.. Allt för att inte ”bara vara hemma”. Därefter kom perioden som varade ända till flytten – då jag älskade bara vara hemma! Det fanns inget jag hellre ville på kvällarna än att krypa upp i mitt sköna fåtöljhörn med en stor kopp the, en bok, kanske bara musik, eller någonting bra på TV. Eller att under fina sommarkvällar sitta i korgstolen ute på farstubron. Sommarmornar då jag ställde klockan för att hinna upp och ut i tidig morgonsol en stund innan barnen vaknade. Och när de sedan kom upptassandes så fick de frukost därute, mot husväggen med klematisens fina blommor bakom sig och kaprifolen som doftade så gott.
Det var tryggt att bo som vi gjorde. Flera grannar som hjälpte mig, som jag kunde ringa om det var något. Många runt om som månade om oss, brydde sig, stannade till och pratade, saknade oss om vi var bortresta. Det var ett tryggt liv. Många vuxna i närheten, många bekantskaper och fina vänner på nära håll. Jag behövde inte dricka kaffe själv om jag inte ville. Jag kunde enkelt ta barnen med mig för att hälsa på, bjuda in oss själva på middag eller fika. Det var ett gott liv, de där åren när jag bytt det negativa i att ”bara vara hemma” till någonting positivt. Och det var ett ensamt liv. När barnen somnat, när jag haft min sköna stund i fåtöljen, när det var dags att gå och sova. Då var det ensamt. Och det var tryggt att höra avlägsna ljud från grannar runt om.
Jag trodde jag lätt skulle kunna säga vad som var det bästa med mitt hus. Vad som jag saknar allra mest. Men när jag börjar skriva så ser jag att det blir en lång lista. Över det bästa. Uterummet sedan jag målat golv och möbler vitt. Köket som jag i flera år tyckte var nyrustat och alltid blev så glad av att se när jag kom hem igen efter någon kortare eller längre resa. Uteplatsen som jag fick i överraskning och födelsedagspresent. Adams lekstuga. Hallonbuskarna som gav så mycket bär. Farstubron med korgstolen. Mitt fina sovrum. Mitt sköna fåtöljhörn. Barnens rum som rustats. Klätterträdet ut mot gatan. Brevlådan som jag målat Kronblom på. Det var så mycket. Och allt var jag och barnen. Det var där vi hade vårat liv. I våran borg där så mycket glädje fanns, där kärlek kom och gick förlorad, där så många tårar rann och så många strider utkämpades.

Oavsett det bra, fina och annorlunda liv jag lever nu, som glesbygdsgirl, så saknar jag emellanåt mitt Vågbro. Och våran trygga borg. Och kanske allra mest av allt så saknar jag tiden då jag hade bägge mina älskade barn hemma och i min närhet.