Skydda min son mot regeringen. 

Jag kunde aldrig tro att mitt inlägg skulle ha så stor inverkan. Att så många skulle reagera, oavsett hur reaktionen yttrade sig. Jag provocerade. Oj!, vad jag provocerade. Jag jämförde min 14-åring med någons 2-åring. Jag krävde rättvisa enligt lagen (LSS för den oinsatte – lag om stöd och service för vissa funktionshindrade). Under några få dagar spreds mitt blogginlägg så att det nu nått närmare 10 000 läsare! 10 000 som har läst och förhoppningsvis tänkt, tyckt, känt. Och förhoppningsvis till övervägande delen reagerat på det fruktansvärda och osannolika som är på väg att hända i vårat land! Vi har en regering som, i jakten på att spara pengar i just den balanspost där assistanskostnaderna ingår, blundar samtidigt som de skövlar. Skövlar människors rättighet till ett värdigt liv. Eller som det står i lagen; 

Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

Det är så påfallande uppenbart att människor med funktionsnedsättningar, människor i stort behov av samhällets hjälp, INTE HAR SAMMA VÄRDE som ”andra”. 

Det är så påfallande uppenbart att dessa människor INTE FÅR KOSTA PENGAR. 

Det är så påfallande uppenbart att dessa människor INTE SKA FÅ MÖJLIGHET ATT LEVA SOM ANDRA. Den sorgliga frågan är faktiskt om regeringen anser att de ska få leva överhuvudtaget? Jag läser om assistans som dragits in i familjer där assistansen, faktiskt, är livsuppehållande. Där personen mycket troligt, faktiskt, inte kommer att överleva utan assistans. Åtminstone inte längre efter det att föräldrar och kanske något syskon slitit ut sig av omsorg, vård, oro och en mycket skral ekonomisk kassa och noll i pensionspoäng.

Jag vet inte om jag ska skratta, gråta, skrika eller slå när jag nu börjar få en större klarhet i hur illa det faktiskt är ställt. Hur ännu mer illa det kan komma att bli. Samtidigt som hela landet, hela världen, slår på stora trumman för att bekämpa den nya stora folksjukdomen – stressrelaterade neuropsykiatriska sjukdomar. Då inser jag att det inte bara är min son som är exkluderad i samhället. Som inte har samma värde. Som inte får kosta pengar. Och som heller inte får möjlighet att leva som andra. Det gäller även mig! Landet Brunsås, landet med det tidigare största sociala skyddsnätet i hela världen. Landet som aldrig varit så tryggt som nu (märk väl att det inte är mina egna ord) önskar sig ett samhälle utan både mig och min son. 

Medan privata företag, kommuner och statliga arbetsgivare uppmuntrar till friskvård, erbjuder friskvårdsbidrag, ger möjlighet till flexibla arbetstider, värnar om balans i arbete och fritid, uppmanar oss att äta hälsosamt, att sluta röka, att gå ned i vikt, att gå i stödjande samtal, att rehabilitera oss. Medan allt detta pågår, i samma land, så arbetar man från regeringshåll och genom sin förlängda arm försäkringskassan med att bryta ned oss oönskade. Att ta ifrån oss rättigheter. Att lägga en fullständigt orimlig börda av arbete, stress och oro på oss. Vilket vi ska bära tillsammans med den ständiga sorgen om livet som inte blev. 

Jag lovar och jag svär, att jag ska göra allt vad som står i min makt för att skydda min son, mig och min familj från den regering som inte önskar oss delaktiga i samhället! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s