Året är 2025

”Ungdomar födda 2002 är nu 23 år gamla. Efter avslutat gymnasium har några tagit sabbatsår och rest runt i världen innan de påbörjade högskolestudierna. Luffat runt i Sydamerika, Asien. Studerat något år i Barcelona, Paris eller New York. Andra har inte haft det lika förspänt. De har inte haft pengar att resa runt i världen. Studier har inte intresserat. 

De har vuxit upp i landet Sverige där man lärt sig att ställa krav på samhället, att bli försörjd, bli sysselsatt, bli lyssnad på och med föreställningen om att hela världen ligger inom räckhåll. 

Under alla år har fritiden, för den lyckligt lottade, varit fylld med idrott, kompisar, bio, dataspel, utlandsresor, skidresor och med åren ett allt större självbestämmande. Som en självklarhet. 

Efter avslutad högskola, med flera hundratusen kronor i studieskuld har de nu lyckats få en riktig anställning. Det vuxna, ansvarstagande livet kan börja. En bostad, bil, första riktiga lönen, första amorteringen på studielånet. Kanske tillsammans med någon man älskar. Livet planeras. Spara till en långresa över vintern, en ny soffa, ta tag i träning med PT, självförverkligande, krogbesök och middagar med jämnåriga, prata pensionssparande. Så småningom bilda familj och få barn och barnbidrag, byta till större bostad, kanske byta jobb eller gå ner i tid. Som en självklarhet.

På nätet läser en av ungdomarna en artikel från sin hemstad. Söderhamn. Den handlar om någon som personen känner igen. Visst var det så, att killen Adam som artikeln handlar om gick i samma klass i lågstadiet. Adam, killen med Downs syndrom, klassens och skolans maskot som sedan flyttade till en annan skola, särskolan. Adam. Vad hände med honom egentligen? 

I artikeln står det om Adam. Han är 23 år och bor i en gruppbostad i Söderhamn. Inrymd i baracker som skulle rivits för decennier sedan. För att försköna på ytan kallas de paviljonger. I varje paviljong bor 20 barn, ungdomar och vuxna blandat. Ett varsitt rum. Numera gemensamt badrum och toalett för fyra personer. Tidigare eget badrum inne i rummet men med allt fler boende/ vårdtagare/brukare som ska inrymmas så har de egna badrummen rationaliserats bort. Och med ett duschschema med dusch en gång i veckan bestämdes det i kommunfullmäktige att behovet av eget badrum inte fanns. Flera av de boende använder dessutom blöja, åtminstone på nattetid då det är ont om personal, så egen toalett beslutades vid ett senare möte att tas bort även det.

På bilderna i reportaget  visar Adam stolt upp sitt rum. Han tecknar och säger med ett av de få ord han kan att det är fint. Han gör tummen upp och tecknar att det är bra. Rummet är litet, 12 kvadrat. Där finns en säng, en liten soffa, en bokhylla. På väggen en TV. I en låda på golvet filmer och skivor. Adam har inte fått hjälp att lära sig hur han sköter ljud och film på annat sätt. Han spelar sina gamla. I bokhyllan ett foto på Adams mamma. Adam skiner upp när han visar det. Säger mamma och tecknar att i morgon kommer hon på besök. I morgon är det lördag. Mamma kommer alltid på besök på lördagar.Efter att Adam gått ut gymnasiet fanns inte någon daglig verksamhet att tillgå. Kommunen ansåg sig inte ha råd med den och då de flesta av de personer som skulle nyttjat verksamheten ändå bodde i gruppbostad så fick aktiviteter anordnas där på bästa sätt. Rätten till assistans togs bort år 2017 och Adams mamma blev därför på heltid hemma med Adam. Men så en dag orkade hon inte längre. Hon blev sjuk och utmattad av års strider mot väderkvarnar och Adam tvingades att flytta. 

Efter att den socialdemokratiska regeringen år 2016 drev igenom att inga föräldrar får vara god man till sina barn så har Adam en utomstående god man som sköter hans ekonomi och ser till att han har de goda levnadsvillkor som LSS-lagen föreskriver. På hans veckoschema finns med få bilder uppsatt schemalagda aktiviteter. Måndag kl 13, alldeles  innan personalens skiftbyte duschar Adam. Egentligen älskar Adam att bada badkar men då det inte är någon bra arbetsställning, att hjälpa honom med att tvåla in sig i badkaret så har det förts in i protokollet att bad är förbjudet. Utöver det har Adam två bilder; att titta på film och att dricka oboy och äta kex innan han ska lägga sig för natten kl 20.  Tisdag är schemat tomt så när som på oboy och kex. Onsdag är det Adams tur med dagsktivitet. Då har han en halvtimmes gemensam sång i matsalen med de yngre på boendet. Det är kl 14.30. Därefter är det två bilder; film, oboy och kex. Adam älskar att promenera och torsdagar kommer en kvinnlig volontär för att ta med Adam på en promenad. Ibland är de borta en hel timme, och de kan till och med stanna på stan för att fika chokladboll och Fanta, eller äta en glass. Fredagar, om det finns personal så det räcker, så spelar Adam bowling. Det gjorde han ofta förr, under skoltiden, varje vecka och han är riktigt duktig. Lördag kommer mamma och de gånger hon orkar och mår bra så stannar hon nästan hela dagen. Det bästa på hela veckan för dem båda. Hon brukar ha med sig kycklingklubbor, och Coca-Cola. Och glass och chips. De tittar på film och på gamla bilder från tidigare år. Från resor de gjort, semestrar i sommarstugan och i fjällen. Mamma har sparat pengar för att han skulle kunna fortsätta resa, Adam älskar att åka till Grekland och att bada i havet, men sedan assistansen drogs in och mamma blev sjuk så kommer han inte iväg. Ofta gråter mamma när hon ska gå hem och Adam förstår inte riktigt varför men han kramar henne hårt och säger ”ledsen”. Söndag är de ofta ont om personal men ibland kommer någon volontär och då brukar de kunna ordna disco. Det tycker Adam är roligt säger han. Men tyvärr vill inte personalen blanda alla tjugo boende och då det mest är äldre som bor i Adams del av huset så är det oftast bara Adam som dansar. På kvällen får Adam vara uppe till sist, klockan 22 innan personalbyte, och då får han ibland hjälp med att ”prata” med mamma och storebror Emil på Skype. Därefter säger han, kan han ibland må lite illa, vilja kräkas och när han ska sova håller han hårt i dockan och snutten.”

Den här historien gör mig så fruktansvärt ont att skriva. Jag gråter stort när jag målar upp bilderna framför mig och det krampar i hjärtat. På riktigt och på fullaste allvar är det här en historia som kan bli sann. Jämför Adams mänskliga värde med andra, normala, värderade och respekterade människor i vårt samhälle.  Betänk att det är i Sverige, ett civiliserat och välutvecklat land där man år 2015 starkt basunerade ut ”allas lika värde”, ”rocka sockorna” och där man hade pridefestivaler i varje stad med självaktning, och där man år 2016 påbörjade raseringen av allt vad LSS och rättigheter för de med funktionsnedsättningar heter. 

Betänk att det här är min son. Jag gråter. Kanske gör du oxå det. 

14 tankar om “Året är 2025

  1. Älskade fina Adam… mitt hjärta brister💔❤️All kärlek till er❤️❤️Ni går inte ensam utan vi kämpar för Adam tms och jag delar allt jag kan och ber och hoppas av hela mitt hjärta att allt ska bli som sej bör!
    Mååånga varma styrkekramar/ Bettis

    • Även jag gråter då jag läser allt som Du skriver så fantastiskt Lena! Vi försöker att stoppa det som händer tillsammans. Kramar från Berith

    • Hej!
      Det du skrev påminner mig om hur människor med olika funktionshinder hade det på 1960- talet.
      Jag var med och förändrade detta.
      1967 fick alla barn i Sverige skolplikt. Det var då träningsskolan kom. Jag var praktikant på en sådan skola och bestämde mig för att utbilda mig förskollärare för att arbeta med barn som hade funktionshinder.
      Var med på 1976 när alla barn fick gå i samma förskola, tidigare fanns det bara ett fåtal specialförskolor, de andra barnen fick vara hemma. Hade mamman tur fick hon vårdbidrag.
      Jag började arbeta som förskolekonsulent och hemundervisare. Särskolan hade egna rektorer, jag utbildade mig till specialpedagog och blev rektor.
      Under 1900-talet beslutades det att ven särskolan skulle bli kommunal och det blev samma rektor för grundskolan och särskolan. Jag började jobba som specialpedagogisk handledare på en habiliteringen.
      LSS- lagen kom, en rättighetslag, hurra!
      Efter ett tag blev grundsärskolan min arbetsplats och det fungerade bra för de flesta ungarna. Skola, fritids, korttids, LSS – assistenter etc. De flesta föräldrar jobbade och det mesta löpte på. Sedan några år tillbaka har jag till min förskräckelse sett denna gräsliga nedrustning. Så här var inte LSS- lagen tänkt. Vi närmar oss tyvärr sakta med säkert -60 talet. Jag bävar.
      Kristina Stenevang
      Pensionerad specialpedagog

      • Tack för ditt svar Kristina! Det du berättar är så viktigt att det kommer fram; hur Sverige jobbat med frågan i så många år för att det ska bli bättre! Och hur man nu håller på att rasera allt. Det är skamligt, sorgligt och helt fruktansvärt!

  2. Det du beskriver existerar tyvärr redan nu, inom äldreomsorgen. Att behöva ansöka om bistånd, ett ord som jag f.ö verkligen avskyr när man har arbetat hårt i hela sitt liv är oerhört kränkande. Det är oerhört kränkande och diskriminerande att alla barn, läs människor inte har samma möjligheter. Hoppas att du har vänner etc. som kan stötta er. Hoppas att det löser sig.

    Mariana/Bettan

  3. Usch! Jag har en son i samma ålder o som kommer gå samma framtid tillmötes. Jag förstår din klump i magen till 100%. Oron att lämna bort dem ( vilket kommer ske oavsett för att de ska kunna få den frigörelse de behöver) gör att man mår lite dåligt, men då framtiden ser ut som den gör går det inte ens att beskriva hur man mår. Jag hoppas in i det sista att det vänder till det positiva och att våra ❤️ får den absolut bästa framtid man kan önska sig.

  4. Kära Lena.
    Jag har inte läst din blogg på länge o har nu läst flera inlägg och blir så bestört. Det får inte gå till så här i ett välfärdsland . Vad håller dom på med i regeringen. Finns det verkligen inga människor där med empati, eller ingen som har barn/ungdomar med speciella behov 😡, någon som förstår.
    Jag beundrar dig för din ork , och jag hoppas du har bra människor runt omkring dig som kan stötta dig 💞.
    Vi får verkligen hoppas att din framtidsprofetia inte stämmer in.
    Jag kan skriva lite positivt i allt elände. Som du kanske vet så jobbar ju jag på ett gruppboende inom Lss.
    Där bor det fyra unga grabbar med särskilda behov. Dom har sina egna fina lägenheter och dom här grabbarna stormtrivs, det var en mamma som sa att – han trivs nästan för bra 😏.

    Kämpa på Lena , jag tänker ofta på dig o Adam. ( en av killarna som bor där jag jobbar har Downs )

    Massor av styrkekramar

  5. Min son fyller 25 i höst, och det är typ detta som de nu ”erbjuder” honom, när de helt sonika tog bort all hans personliga assiststans ( kommunen ) trots att de 2016 ökade med drygt 6 timmar/v??!
    När jag efterfrågade ”valfriheten” fick jag till svar, kort och bryskt: Det finns ingen !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s