Den ljusnande framtid. 

Jag sitter med ett dagsfärskt nummer av tidningen Föräldrakraft i mitt knä. Jag har inte öppnat den ännu men omslaget skvallrar om innehållet: ”Omöjligt uppdrag – Funkisförälder”. Och visst är det så. Ett livslångt omöjligt uppdrag. Och visst vet vi funkisföräldrar att vi liksom våra barn inte lever på samma villkor i samhället. Vi vet när vi ska niga och visa tacksamhet. Vi vet att vi inget har för att beklaga oss eftersom alla de som själva inte är en funkisförälder inte har den blekaste aning om vad vi pratar om. Beroende av samhället. En belastning för samhället. Allting är relativt. Dålig nattsömn för mig är inte detsamma som dålig nattsömn för dig. Mitt stresspåslag är inte detsamma som ditt. Att pressa sig själv till det yttersta, för sitt barns skull och för sin egen skull. För en önskan om att vi bägge ska få vara delaktiga i samhället. 

Ibland är livet som en blå sommarhimmel. Skirt, vackert, lugnt och hoppfullt. Emellanåt som en stormvind på fjället. Och någonstans däremellan så lever vi. Vi skrattar och vi gråter, fröjdas och våndas, oroar oss och ser med tillförsikt framåt. Det är ok. Framtiden i närtid eller långt fram. Just nu är tanken i den absoluta nära framtiden;  Vad glad Adam kommer att bli när han kommer hem och det är rökt fisk till middag! En absolut favorit nu för tiden. 

I nästa stund är min tanke långt långt borta och där stannar den kvar; hur blir det med gymnasieskola för Adam, var någonstans och inom vad? Efter gymnasiet; vad ska han göra, var ska han bo? Vad ska jag göra och var ska jag bo för att kunna jämka samman våra liv? ”Den ljusnande framtid är vår”. Kommer Adam att stå på en trappa med mössan på huvudet och sjunga det? För sakens skull, eller kanske för min skull, så önskar jag det. För hans egen skull är jag glad att han i sånt fall förmodligen inte kommer att förstå, att den ljusnande framtid inte är för honom. Inte från samhället. Inte samhället. 

Vi är föräldrar till tre barn med delvis lika men även olika behov som redan nu, innan barnen har fyllt 15 år, funderar kring deras framtida boende. Vi ska mötas för att diskutera om det är en önskan för oss alla att ha ett gemensamt boende för dem. Kanske att någon ytterligare ungdom kan och vill vara med. Vi vill skapa ett eget hem för var och en, med egna assistenter och med full möjlighet till att leva egna och från varandra fristående liv. Men med möjligheten att dra fördel av varandra och söka varandras sällskap när de så önskar. För att det ska bli verklighet är vi beroende av att LSS (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) får leva kvar. Den får gärna utvärderas och uppgraderas till nutid för att i ännu högre grad ge trygghet och rättigheter till de som behöver det.  Men den får inte nedmonteras. 

Sysselsättning. Vad ska Adam ha för sysselsättning? Egen ekonomi. Hur kommer den att se ut? Adam är född till ett liv med låg inkomst och bidragsberoende. Och ett beroende av mig.  Man kan välja att tycka att Adam har det bra som är född i Sverige där det finns ett socialt skyddsnät som inte kommer att ställa honom på bar backe (i alla fall inte som Sverige ser ut idag).  Och visst är det så! Det är bra. Men. Skulle du, för ditt barn, sitta nöjd med att denne har tak över huvudet? Skulle du jämställa det med att ditt barn lever fullt ut? 

Det krävs att jag funderar på och planerar för framtiden. Och ett vet jag säkert: Adams framtid blir bara och precis så ljus som jag kan förmå att göra den för honom.