Jag skulle skriva om kärlek. 

Om jag fick skriva bara en gång till så skulle mina sista rader handla om kärlek. Om den självklara, den kravlösa, den nakna. Om den vackra kärleken. Den fria, den könslösa. Den som ger livet mening oavsett vad. Rik eller fattig. Ung eller gammal. I nöd eller i lust. I nutid eller dåtid. I evighet. Den kärlek som vi inte rår på, som vi aldrig kan skydda oss från. Den som ger glädje och sorg, skratt och gråt. Den som får oss att andas, att känna. Den som får oss att leva, att släppa taget om vår egna existens. 

Jag skulle skriva om kärlekens kraft. Hur den får oss att resa oss upp. Att barrikadera känslor och försvara allt vad hjärtat känner. Hur den får oss att glädjas över en ny dag, ett nytt möte, tillsammans med en människa som finns inom oss. En människa som vi andas i takt med även på avstånd. Någon som lämnar sina avtryck i oss så starkt att dennes namn finns ristat i hjärtat för evigt. 

Jag skulle skriva om den kärlek vi ser när vi blundar. Vars doft vi kan urskilja ur minnet. Den som får oss att bli starkare än vad vi själva vet. Den som kan få oss att flytta berg, att överleva sömnlösa nätter om och om igen, och att sätta allt annat åt sidan. Allt utom den kärlek vi känner. Den kärlek som får oss att fullständigt låta lugnet och  lyckan ta över våra kroppar , för att i nästa stund flytta våra nerver utanpå huden och låta oss andas i vånda. Av oro. Av fruktan. Av rädsla. Den kärlek som vi matar. Den kärlek vi är rädda att kväva bara genom att visa den. 

Om jag fick skriva bara en gång till, då skulle jag skriva om den kärlek jag känner. 

Hur blir det i det fall man inte tillåts att leva?

Jag har väntat på att den ska komma tillbaka. Lusten att skriva. Att fingrarna ska dansa över tangenterna lika fort som jag tänker. Som jag känner. Jag kvävde den. Lusten. Förmågan. Av någon slags lojalitet som inte var förtjänad. 

Nu är det tid att komma igen. Att ta tillbaka livet. Människor blir utsatta för orättvisor varje dag. Av, för utomstående, varierande grad och du kan aldrig säga till någon hur denne ska känna. Kränkt, ledsen, arg, besviken, frustrerad, förbannad. Oavsett vad för känsla, eller flera känslor i kombination, så är det inte upp till betraktaren att bedöma dess rättfärdighet. Så jag känner det jag känner. Och jag väljer själv – helt och hållet själv – hur jag förhåller mig till det. Vissa dagar, som nu under parasollet som skuggar Barcelonas stekande sol, går tankarna lugna. Under nattens vakna timmar är själen inte alltid i fred med mig själv. Då känner den sig slagen, ibland mörbultad. Men det läker. 

Jag har lyssnat på Dagny Carlsson idag. Gårdagens sommarpratare. En fantastisk kvinna i ett program som knappats kan lämna någon oberörd. Hon blev inlåst i en skrubb av en svartsjuk make som inte lät henne gå på den julfest hon själv varit med att arrangera. Den oförrätten gjorde ont i henne än idag; 30, 50 eller kanske ännu fler år senare. 

Jag vet alldeles säkert vad som kommer att göra ont i mig i framtiden. Det kommer tillbaka till mig ständigt. Jag behöver bara öppna Facebook, läsa delade inlägg och tidningsartiklar så är jag där, i det ena ämnet som upptar mina nattliga tankar. Assistans. Framtiden. Adam. Jag får inte dö före dig. 

Det är en skrämmande framtid vi går till mötes. Och det går fort. Framtiden är snart nutid. Framtiden kanske redan är, den kanske väntar oss i ett kuvert när jag kommer hem. Striden mot väderkvarnarna kanske bara ligger några dygn bort. Den kloka säger till mig nu att inte ta ut det negativa i förskott. Den som känner mig vet att det rådet inte är till nytta. Det är alldeles för mycket som står på spel. Alldeles för mycket ansvar. Alldeles för mycket kärlek. Det är min livsuppgift. Vi bor i Sverige, i ett land där ingen förälder normalt ska behöva sörja för sina vuxna barns uppehälle. Vi bor i Sverige men jag är inte trygg med det välfärdssystem som finns här idag. Jag är långt ifrån trygg. Måhända att Adam inte kommer att behöva svälta, inte behöva bo på gatan (men inte ens den garantin upplever jag med den utveckling som nu är). ”Man ska inte gamla till sig”, säger Dagny Carlsson. Men hur blir det i det fall man inte tillåts att leva? Om man inte tillåts att äta, gå på toaletten, andas, få rena kläder på kroppen, kommunicera, träffa vänner, arbeta. Om man inte tillåts att verkligen leva, att göra det man önskar, att ha ett värde.  Om man är instängd i en bur, acceptabel för betraktaren, men förödande för människan.Om man är beroende av ett system som i rasande fart håller på att urholkas, hur gör man då?