Smärtan sitter inte i det fysiska slaget. 

Det var inte slaget som gjorde ont när Adam skallade mig på näsan i affären för en stund sedan. Det var heller inte hans arga blick. Det som gjorde och fortfarande gör ont är vetskapen om mitt misslyckande. Att jag har utsatt honom för en situation där han inte såg en annan utväg än att göra just så. Först köra kundvagnen hårt mot mina ben och sedan, vid det tillfälle då jag kom riktigt nära, slå med sitt huvud mot mitt. I mitt letande efter rätt ostförpackning och ett försök att bocka av i inköpslistan vi hade att följa så lessnade han. Han kunde inte säga det utan hanterade situationen på det sätt som han gjorde. 

I ögonblicket som det var gjort förstod han att det var fel. Han stannade äntligen kundvagnen. Vi tittade på varandra en stund. Förvånade. Adam hade ont i pannan, jag på näsan. Det var inte över, han ville fortfarande snabbt genom affären. Den förbaskade ostförpackningen, som visade sig vara fel efter fråga till personal, skulle återlämnas, och det var knappt den gick att ta ur händerna på Adam. Fundersam, arg och förvirrad som han var i situationen höll han taget hårt, hårt. 

Vi gjorde klart det mest nödvändiga. En del saker förblev oavbockade på listan. När vi kom till godiset var humöret och den tidigare så glada sinnesstämningen nästan helt återställda. Han plockade försiktigt med sked i några få utvalda godisbitar i den lilla papperspåsen. Han hjälpte mig packa upp på bandet och ner i kassarna. Styrde kundvagnen till bilen och lyfte in de tunga kassarna.

När vi sedan startat och var på väg hem så tittade han på mig. Pekade ”ont” i pannan. Och log. 

Tummen upp för schema! 

Sommaren närmar sig slutet. Hösten tar snart vid med vardagen. Planeringen har börjat med schema för ”allt”;  assistenter, korttidsvistelser, fritidsaktiviteter och läkarbesök, möten och utbildning. Under senhösten ska jag på en veckas utbildning om autism! Äntligen vågar jag, eller orkar jag, ta i det. Det blir bra för oss alla. Välbehövligt.

Jag tänkte på det häromdagen. Hur kunde jag ha hanterat en situation annorlunda, för att hjälpa Adam? Under lördagen packade Emil sina saker. Dator, skärmar och kläder. Efter ett sommarlov hemma är det dags för flytt igen. Ny studieort, spännande och roligt för Emil! Adam har varit glad att ha storebror hemma! Han såg när Emil packade. Fundersam. Och sen på natten, när Emil sov hos pappa, så kunde Adam inte sova. Jag vet inte, kan bara anta, att det delvis berodde på Emils packning och Adams funderingar kring den. Jag hörde och såg hur han tittade vid Emils säng flera gånger under natten. Klockan fem på morgonen, med mig liggandes bredvid, somnade han till slut.

Det finns säkert något jag kunde ha gjort för att underlätta Emils förestående flytt för Adam. Med bildstöd, en serie av bilder, som visar vad som ska hända. Det skulle kunna förklara för honom så han slipper undra vad som är på gång. Så klart! Igen kommer jag på i efterhand att jag måste tänka till för Adams skull. Hur kan jag ens glömma??
Jag fixade bilderna, på måndag kväll. Och på onsdagen skulle vi åka dit, till Eksjö, så att Adam får se var Emil ska bo. Han skulle vara med och bära in saker, packa upp och sedan vinka till honom när vi skulle åka hem och Emil stanna kvar.

Så hann det gå en natt till, måndag natt,  med lite sömn, igen. Klockan 01.30 då vi fortfarande låg vakna Adam och jag i en varsin säng bredvid varandra satte jag mig upp och gjorde schema för nästa dag. Kom på att jag missat det, och att det sista Adam sett var det som handlade om Emils flytt. Schemat jag gjorde mitt i natten för tisdagen innehöll en dag med lek med Emil, besök av morfar o Sonja, glassköp och ett vardagligt kvällsavslut med att titta på film. Adam tryckte sig igenom schemat, satte tummen upp och sa ”bra”. En timme senare, klockan tre, senare sov han.