Det är det här som är livet.

Livet. Att gå gatan fram i solsken med pianomusik av Ludovico Enaudi på hög volym i öronen. Att le mot en okänd människa och ha mina egna tankar kvar hos älskade syster Sara och Lilla Flickan som jag snusat på en alldeles för kort stund mellan jobbmöte och tåget hem. Det är livet.  Liksom det är livet att bjuda kära vänner som jag träffar alldeles för sällan på middag. Att kunna unna mig själv en promenad  en vacker söndagmorgon  i oktober och att längs vägen stanna upp för att skicka vackra bilder och hälsningar till min familj. Att känna glädje i det enkla, det allra bästa och viktigaste jag har. Det är livet. Som det är att sträcka mig efter Johans hand på natten när värken har väckt mig. Livet är att längta till att få träffa Adam ikväll efter en helg hos pappa, och att på fredag köra de 55 milen för att äntligen få några dagar tillsammans med Emil. Lyckan, glädjen, kärleken och längtan som jag känner, den är livet. 

 Det är även livet att mötas av sorgen en söndag kväll när budskapet når mig att en kollega hastigt har gått bort. Livet är tröttheten jag känner efter att jag läst dagens alla artiklar och inlägg om indragen assistans. Tankar om människor som far illa, om världens fattigdom, sjukdomar, utanförskap, galenskap och orättvisor. De känslor de uppbringar; olusten, besvikelsen, rädslan och frustrationen, de är livet. Värk är en del av mitt liv. 

Det är livet att balansera mellan känslor, att uppskatta det jag har och de människor som finns runt om mig. Att vara tacksam för idag och ödmjuk inför det som komma skall.  Livet är här och nu. Det liv jag har är det liv jag får. 

I vargtimmen

I vargtimmen går hjärnan på högvarv. Då är det fritt spelrum. Nu. Kl 04.14. Det är mest tankar om här och nu, och om sen. Nutiden är mycket om mig. Framtiden är mest om Adam. Ofta blir det rörigt, så som det kan bli även på dagen. Tankarna är svåra att sortera. En väninna jag inte har pratat med på länge sa till mig igår när jag äntligen tog mig tiden att ringa, att jag väl aldrig har tiden att fundera. Sant. Jag funderar inte så mycket under dagen. Men nu på natten kan jag nyttja den vakna tiden till att skriva en lista över sådant jag borde och vill göra. Sen kan jag rätt så tillfreds slumra till för att vakna med ett ryck bara några minuter senare. Då i sällskap med hjärnspökena. Och ångesten och besvikelsen, frustrationen och sorgen. När sedan dagen kommer åter med ljus ter sig besluten fattade i nattens mörker inte längre lika självklara. Jag får börja om. Jag tar det några varv till under kommande vargtimmar.

 I vargtimmen finns tid att känna värken. Obefintliga muskler i en kropp som behöver tränas. Den sida av bröstkorgen som man karvat i, två gånger. Under armen, långt därinne där det skär som en kniv varje gång jag nyser. Hur jag än ligger så blir det inte bekvämt. Det trycker någonstans mellan ryggrad och skuldra. Jag är inte tillräckligt trött för att hålla värken utanför och jag vägrar tabletter, av de har min kropp fått nog. På dagen går det bra, när kroppen kommit igång. 

Nu när jag skriver kommer tankar som får mig att känna mig nöjd och stolt över vad jag har lyckats med i livet så här långt. Över vem jag har blivit, vem jag är. Över vad mina barn har lyckats med och vilka de är! Det ger en skön känsla av att vara osårbar även fast jag vet att jag absolut inte är det. Tvärtom så är jag väldigt känslig. Men jag blir alltmer medveten om mitt eget värde. Det är inte längre så lätt att trycka till mig, att få mig att tvivla på mig själv. Jag står rätt så stadigt när det blåser omkring mig. 

Jag fattar inga beslut i natt. Teet har nästan kallnat. Gatlyktorna är fortfarande släckta. Nu är kudden sval och under täcket finns värmen från Johan. Jag går och lägger mig, än finns några timmars sömn att få.