Finns det alltid hjälp att få?

Facebook talar om för mig att det idag är fyra år sedan jag publicerade mitt första inlägg på min blogg.

Fyra år och många texter senare kretsar mina inlägg om samma ämne, som berör mig och många med mig. Jag skriver om Adam, om oss, om vårt liv. Flera av mina läsare kan förmodligen relatera till vad de läser. De kan byta ut namnen mot sitt barns/sin ungdoms och dennes syskons namn. De kan byta ut mina känslor och min oro mot sin egen.

Häromdagen skrev jag ett kort inlägg på Facebook;

Det finns alltid hjälp att få”, säger barnpsykologen i den sorgliga historien om familjen i Bjärred. Hon har helt uppenbart aldrig träffat på en familj med svår NPF-problematik, där barn, syskon och föräldrar går på knäna för att få ihop vardagen. Dessa familjer skriker efter hjälp men får väldigt ofta inget gensvar alls, ingen acceptans, ingen respekt. Och absolut ingen hjälp. Så, nej, det är inte alltid som det finns hjälp att få.

Jag syftade inte på min egen familj. Vi får hjälp. I stort sett allt vad vi behöver och kan önska. Idag. Om framtiden vågar jag inte sia. Idag lever Adam ett gott liv. Jag går inte på knäna. Men det fanns en tid då jag gjorde det. Under perioder i mitt liv har jag önskat tyst för mig själv att få bli omhändertagen. Att bli inlåst någonstans där jag skulle kunna stänga av alla känslor, alla problem, all oro. Och där jag skulle få sova. Den tysta önskan samtidigt med den stora rädslan att den skulle bli verklighet. Att jag faktiskt skulle behöva låsas in. Att jag skulle bryta ihop. Inte för att komma igen, utan kort och gott – bryta ihop. Det värsta som skulle kunna hända vore just det att jag skulle ges möjligheten att stänga av, för den enda chansen till det vore att jag skulle frånsäga mig, eller bli fråntagen, mina barn. Inget skulle kunna vara värre!

Det finns familjer där föräldrar känner så varje dag. Som känner hopplösheten som en ständigt blöt filt över en kropp som aldrig får vila. Som aldrig kan släppa kontrollen utan istället ständigt belastas med nya problem. Jag kan tänka mig in i deras känslor, i deras uppgivenhet. Jag har varit i närheten. Och ändå i jämförelse med så många fantastiska föräldrar så har jag varit otroligt förskonad! Jag undrar, är det ens möjligt för någon som inte har ”varit där” att tänka sig in i vilket fruktansvärt helvete på ren svenska som många familjer går igenom? Att tvingas se på när ens eget barn mår dåligt och ingen hjälp finns att få, när hela familjen håller på att gå under, och man själv är så trött och slut att man knappt orkar stå rak. Till det krävs en supermänniska! För det är här, och långt innan de hade kommit så här djupt ner, som samhället ska träda in. Det är här hjälpen ska erbjudas. För länge sedan. Medan barn, familj och föräldrar fortfarande finns att rädda. Alla dessa uppgivna människor som lever på gränsen. Det som nu pågår i Sverige, med indragen eller nekad assistans. Där det finns föräldrar som inte ens tillåts sova, med mindre än risken att barnet under tiden kan sluta andas. Var finns den hjälp som barnpsykologen pratar om? Det är vi många som undrar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s