Nu tar vi hem belöningen. Tillsammans.

Häromveckan var vi på älskad systerdotters dop. Stor släkt, familj och vänner till min syster med familj. Vi reste med bil på morgonen till Stockholm. Adam var med. Hela tiden. Han drog sin resväska från bilen in i hotellets lobby. Väntade vid incheckning. Klev in i hissen med oss, och så som Johan lärt honom fick han sätta rumskortet mot hissknappen för att kunna trycka på siffran för vårt våningsplan. Han drog sin väska till vårt rum, satte dörrkortet i låset och fick hjälp att öppna den tunga dörren innan vi kunde gå in. Han valde sin säng. Lade sig på den, med armarna bakom huvudet, och låtsades snarka. Han fick hjälp att byta kläder och påmindes dessförinnan om, och styrdes till, toaletten för ett besök. Han var med när vi tog något kallt att dricka i hotellets bar innan vi promenerade till kyrkan för att möta upp.

Han var förmodligen aldrig medveten om de anpassningar vi hela tiden gjorde för att det skulle flyta på. För att han skulle få upplevelsen av att vara självständig, av att lyckas.

Framme vid kyrkan kände han nog igen sig. Han skippade att hälsa och gick direkt in och satte sig. Märkligt nära den plats där vi satt vid senaste dopet, för snart åtta år sedan. En slump? Jag tror inte det. Han gick med på att byta plats då prästen bad oss alla att komma närmare. En van hand och röst, min, styrde på nytt och förflyttningen gick utan problem. Under ceremonin satt han på sin plats mellan mig och Emil. Höll Emils hand. Sjöng med i psalmer med psalmboken upp och ner. Han följde till och med de andra barnen fram till dopfunten när det var dags att hälla upp vattnet. Han gick själv dit, och stod sedan tryggt mellan moster Sara och kusin Ronja. Och när han var nöjd kom han tillbaka och satte sig med oss i bänken.

När ceremonin var slut ville han direkt ut ur kyrkan. Johan hängde på och de satte sig nedanför trappan, med uppsikt över oss andra, och väntade. Jag visste att så snart jag går ner kommer han att vilja gå vidare, då finns inget hinder för honom längre. Så jag stannade kvar till dess att det övriga sällskapet började gå ner för trappan. En för andra troligen helt dold anpassning som möjliggjorde för oss att senare promenera i sällskap med dem hem till syster Sara för att äta.

Kvällen löpte på i samma anda. Anpassningar från oss – mig , Emil och Johan – och som nog få av de andra gästerna kunde ana gjorde att vi kunde vara med i många timmar med ett värde även för oss, och för Adam.

När jag nu tänker på hur bra allting gick, och jämför i tanken med hur mindre bra det faktiskt kunde ha blivit, så känner jag att vi har fått vår belöning. Alla dessa år, alla sammankomster, alla mer eller mindre lyckade restaurangbesök, all social träning som vi har ”utsatt” Adam för, det har givit resultat! Först under många år var det jag och Emil som kämpade, som brottades, som svettades och gick gråtande från dessa tillställningar där vi inte lyckades hjälpa vare sig Adam eller oss själva. Men vi gav aldrig upp! Vi var inte rädda för att försöka igen. Och igen. För att slutligen lyckas långt många fler gånger än vad vi misslyckades. Nu finns Johan med som med en annan infallsvinkel lirkar och anpassar. Och vi lyckas, allt som oftast. Vi räds inte. Vi provar. Vi anpassar, oftast utan att själva veta vad det är vi gör (lika väl som att vi de gånger vi misslyckas sällan vet varför det blir så). Och varje gång vi klarar det så känner jag mig så stolt och så tacksam över just det att vi aldrig gav upp. Det var värt tårar, slag, klös- och bitmärken för att ta oss till det sociala liv som vi kan leva tillsammans med Adam idag.

6 thoughts on “Nu tar vi hem belöningen. Tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s