Det icke fria gymnasievalet. Eller. Tjänstemäns totala ointresse.

Sedan maj månad har jag skrivit skrivelser och ringt telefonsamtal  till alla möjliga instanser och tjänstemän. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har blivit hänvisad vidare av personer som säger sig ”inte ha ansvaret”. För att ha lite struktur så skriver jag in alla kontakter i en mindmap. Det är nästan löjeväckande att läsa den:

– Hur är det möjligt att det finns så många tjänstemän som utför sitt arbete genom att ideligen hänvisa till andra? Det personliga ansvaret, stoltheten i sin yrkesroll och viljan att hjälpa medborgaren – den person som ytterst faktiskt är många av dessa tjänstemäns uppdragsgivare – är det något som är helt borta? För mig förefaller det vara så.

För mig är frågan enkel. Det gymnasieprogram som min son behöver kan inte hemkommunen erbjuda. Därför torde sonen ha rätt att söka gymnasium i en annan kommun och få skolpengen flyttad så att en antagning till det önskade programmet kan möjliggöras.

Enkelt. Det fria gymnasievalet. Så fungerar det för alla ungdomar idag – det program/den inriktning som man önskar söka finns inte på hemorten, då söker man till ett annat gymnasium. Skolpengen flyttas över, resor blir betalda alternativt att inackorderingstillägg betalas ut. Allt för att möjliggöra för ungdomen dennes utveckling, utbildning och möjlighet att klara sig i samhället och vuxenlivet.

Enkelt. Trodde jag. Men det är inte enkelt. Inte för min son Adam. Han har funktionsnedsättningar som gör att han behöver gå på gymnasiesärskolan. Hans funktionsnedsättningar gör att han inte kan välja ett nationellt program utan det är endast det individuella programmet som står honom till buds.  I gymnasiesärskolans folder för läsåret 2019/2020 som jag nyligen fått i min hand står dessa ord som inledning;

I gymnasiesärskolan erbjuds en anpassad utbildning med hög kvalitet. Den är utvecklad för att eleven ska utvecklas som person, förberedas för arbete, studier eller annan sysselsättning och för ett aktivt liv som vuxen.

Det skiljer sig mellan olika kommuner hur utbildningen i gymnasiesärskolan är utformad och vilka program som finns där.

Utbildningarna ska anpassas efter elevens behov. Eleven ska få den hjälp den behöver för att utvecklas för kommande sysselsättning och för att få ett så bra liv som möjligt som vuxen.

Den här texten är så klart bara nonsens. Ord skrivna i svart tryckta på vitt papper.

Gymnasiesärskolans individuella program kan på en specifik skola vara en kvarleva från 1967, om jag ska citera Magnus Uggla. Och det utan några som helst skrupler eller krav på sig att förändra, förbättra, anpassa eller utveckla verksamheten. Skollagen säger nämligen att så länge en kommun erbjuder ett individuellt program så är de inte skyldiga att betala skolpengen till en annan kommun. Märk väl frasen ”inte skyldiga” – det står inte att de inte får flytta över skolpengen till annan kommun. Det står att de inte är skyldiga att göra det. Skollagen lämnar alltså utrymme för kommunen att själv avgöra om de vill möjliggöra för eleven att söka skola på annan ort. Eller om jag ska vara mer direkt i mina ord; kommunen kan själv avgöra om de anser det värt att låta eleven söka sig till en skola som är mer lämpad i föräldrars och elevens ögon att erbjuda utbildning och utveckling för vuxenlivet. Och för att vara än mer övertydlig; kommunen kan hålla absolut lägsta nivå och sämsta kvalitet på sitt individuella program. De är ändå inte skyldiga att möjliggöra för eleven att söka till en annan skola. Och mest troligt så saknar en sådan kommun, med en sådan inställning till och totalt ointresse för gymnasiestudier för personer med funktionsnedsättningar, även viljan och engagemanget att ta till sig av återkoppling och önskemål om förändring och förbättring. Det har jag upplevt och det kan jag intyga vad gäller Adams fall. Samtliga ansvariga; förbundsordförande, förbundschef och verksamhetschef vägrar att träffas för att diskutera min syn på den verksamhet som kommunen bedriver då den mest troligt inte stämmer överens med deras egen. De vill inte lyssna till kritik och de vill inte höra mig berätta om sonens behov. De förstår inte på vems uppdrag de har sina befattningar. De förstår inte att Adam är en medborgare och att det är för hans skull som de sitter där och lyfter sin lön.

De nekar att träffa mig. Alla tre. Förbundets ordförande. Förbundets chef. Gymnasiesärskolans verksamhetschef. De hänvisar till andra. De hänvisar till varandra. Och den som de slutligen hänvisar till är den person som absolut inte har med saken att göra: rektorn på den skola som vi inte kommer att söka till. För mig är detta helt obegripligt. Vad ska rektorn på den skola som vi inte kommer att söka till kunna ge mig för svar på frågan om möjligheten att söka till en annan skola, i en annan kommun?  För mig är det också helt obegripligt att tre personer, på höga poster, inte kan läsa och förstå de skrivelser som jag har gjort. Jag har gjort tydliga jämförelser mellan de skolor som jag har besökt. Jag har skrivit vad det är jag ser som de stora bristerna. Jag har skrivit om sonens behov. Jag har påtalat att den allra största bristen jag ser i den skola som kommunen erbjuder är den totala avsaknaden av inkludering i samhället, och att den andra allvarliga bristen är den ytterst svaga användningen av teckenkommunikation.  Och ändå, så blir jag hänvisad vidare till rektorn på den skola som vi inte kommer att söka till. Vad ska denna kunna göra? Beordra att flytt sker till nya lokaler? Beordra att lärare som varken har intresse av eller tid för att utbilda sig inom teckenkommunikation ska göra det så att de i augusti 2019 har de kunskaper som sonens utveckling kräver? Beordra att personalen ska inkludera eleverna i samhället på ett sätt som vida överstiger vad de vid studiebesök beskrev för oss att de anser vara nödvändigt och vad de gör idag? Beordra att personal som inte anser sig ha tid och som inte ser det som ”nödvändigt” följer med sonen till kurser inom ett nationellt program i lokaler som ligger på andra sidan stan? Beordra att personalen snabbt arbetar upp ett kontaktnät av praktikplatser ute i samhället så att dessa är igång augusti 2019, detta trots att personalen vid mitt besök sa att detta inte är något som man enligt lag måste kunna erbjuda? Ska rektorn, vid den skola vi inte kommer att söka till, på knappa 10 månader kunna få till den verksamhet som sonen behöver?

Eller. Ska kommunen, genom att flytta skolpengen,  göra det möjligt för Adam att söka sig till ett gymnasium i grannkommunen?

Vad är troligt? Vilket är mest lämpligt?

Om hela den här historien grundar sig i okunskap, ointresse eller ren snålhet vet jag inte. Ännu. Jag ska ta reda på det. Fortsättning följer. Jag ger mig INTE.

2 tankar om “Det icke fria gymnasievalet. Eller. Tjänstemäns totala ointresse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s