Del två. Om Hälsinglands utbildningsförbund som jobbar FÖR exkludering och nekar elev med önskemål om, och behov av, inkludering att få detta.

Det är tydligt att frågan om en inkluderande skola, även på gymnasienivå, är angelägen och att den väcker uppmärksamhet. Mitt inlägg i fredags ”Känner du dig värdig att om 20 dagar lägga upp bilder på att du rockar sockorna?” har hittills, tre dagar senare, delats över 500 gånger på Facebook.

Så väldigt obekvämt det torde ha blivit för Söderhamns kommun och Hälsinglands utbildningsförbund (Hufb). Så väldigt obekvämt att det sprids över hela Sverige hur de aktivt motarbetar den lagstadgade inkluderingen. Så väldigt, väldigt obekvämt och tillika så väldigt, väldigt dålig reklam för en kommun som redan ligger nära botten i ett antal mätningar.

Men fram till nu, så har den här striden varit väldigt bekväm för förbundschef och verksamhetschef gymnasiet på Hufb. De har skött allt bakom skrivbordet, i mejl. Så bekvämt att neka att träffa oss, gång efter annan när vi ber om det – efter studiebesök, inför val, innan överklagan. Så bekvämt att inte behöva ta ansvar. Detta medan vi föräldrar lever med daglig oro om framtiden.

Kanske blev det lite obekvämt när den långa överklagan med stark kritik landade i deras knä? Åtminstone så pass obekvämt att de då, två dagar efter att den inkommit, för allra första gången sedan vår första skrivelse till dem i maj, faktiskt erbjöd oss två alternativa datum att mötas. Sen gjorde de det bekvämt igen, då de berättade att syftet med besöket inte var att diskutera möjligheter att tillmötesgå vår sons önskemål om skola, utan endast att tillmötesgå vår önskan om ett möte. Detta efter att de har läst 13 sidor överklagan och flertalet dokument som intygar sonens behov. Och detta efter att de garanterat har fått återkoppling från rektor om vad som blev sagt vid vårt möte med henne några veckor tidigare. Vid det mötet stod det tydligt för rektor att verksamheten vid Höghammarskolan inte möter upp mot sonens krav vare sig vad gäller inkludering, pedagogik eller kommunikation. Det sade hon själv. Och det borde hon, i rollen som ansvarig rektor, ha förmedlat vidare till sin överordnade. Om hon inte gjorde det kan det säkerligen klassas som tjänstefel. I sådant fall lägger jag det till de övriga noteringarna om det genomgående dåliga bemötandet i denna fråga.

Under helgen har jag fått till mig ett antal kommentarer från politiker som stöttar oss i den här frågan. Tyvärr verkar det som om deras händer är bakbundna? Så, vem ska då hjälpa oss?!

Sonen är van att finnas i samhället. Han är van att synas och att delta. Människor är vana att se honom och att vara tillsammans med honom. Han bidrar till mångfalden som alla pratar så varmt om! Han visar att alla har lika rätt att delta och att finnas.

Nu vill Hufb att han ska gömmas undan. Att han inte ska beblanda sig med samhället i övrigt. De säger att han mår bäst så, att det är den bästa miljön för honom. Som om de visste?! Som om de tror att hans delaktighet i samhället kommer av sig själv?!. Som om de tror att han inte behöver träning i att leva i samhället?! Som om de tror att det är något som bara ”är”, som han bara ”fixar” den dag han ställs inför det ?! Och de ska vara ansvariga för utbildning, det är de som ska vara de professionella och kunna beslutade vad som är den bästa utbildningsmiljön för en ungdom?! Vad tror de att sonen själv, alla vi runt om honom, förskola, skola, familj, vänner, professionen inom habilitering har gjort under snart 17 år?!

Svar – vi har målmedvetet och enträget tränat honom för att leva inkluderad i samhället. Det är vad vi har gjort, och vi vägrar låta dom ta det från honom!

Om utgångspunkten är att vi ska återgå till institutioner i Sverige, ja då är de ju rätt ute förstås. Och så kanske är fallet. Det har vi ju främst socialdemokraterna att tacka för, de som påbörjat nedmonteringen av LSS. I 97 år (!) har vi haft ett socialdemokratiskt styre i Söderhamn. Nu äntligen har vi lyckats byta ut det röda. Och det är ju faktiskt så att vi har (M) som förbundsordförande och (C) som vice förbundsordförande. Kommer sonen att ha nytta av det tro? Eller är det så som jag tror, att det finns INGET parti som fullt ut stödjer min sons fulla inkludering i samhället. Lite här, och lite där, olikfärgade strumpor i mars och ett Pride-tåg någon gång per år, sen så har man gjort sin del för mångfalden. Känns det igen?!

Vi tar det igen.

Underskatta aldrig någonsin en funkisförälder. Aldrig någonsin.

Adam med storebror Emil.

Adam. En van resenär och med stort deltagande i samhället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s