Så som i himmelen. Så och i Söderhamn.

Tore och Adam. Fast tvärtom.

Igår var jag på Oscarsteatern i Stockholm. I sällskap med min mamma, systrar, svägerska och brorsdotter såg jag Så som i himmelen. Rollkaraktären Daniel sa i föreställningens inledning att han ville beröra.

Föreställningens karaktärer berörde mig. På flera sätt. Främst var det Tore som berörde. Byfånen. Han som fick vara med men ändå inte. Han som inte fick synas och inte fick höras. Han som fick stå vid sidan om, titta på, medan de andra gjorde saker tillsammans. Han, Tore, som föstes undan.

Men sen, en bit in i föreställningen, så rev några ifrån. De försvarade Tore. När Tore väl fick chansen att komma med, när de andra gav sig tiden att lyssna på honom, då visade det sig att han hade en plats med de andra. Att han faktiskt kunde sjunga han med! Under resten av föreställningen var Tore med, de var alla tillsammans, och det fanns alltid en hjälpande hand när Tore behövde den. De visste om hans behov, de gav honom det stöd han behövde och de hjälpte honom att vara delaktig och att växa.

Det var en vacker historia som utspelar sig på scenen på Oscarsteatern. Jag hörde hur människorna runt om mig blev upprörda, hur de snyftade och hur de sedan blev glada för Tores framgångar. När föreställningen var slut och skådespelarna kom ut var och en för att bli applåderade så noterade jag något. Personen som spelade karaktären Tore fick möta publikens jubel på en annan nivå. På en högre nivå. Med något hårdare handklappar. Med något mer engagemang. Man applåderade rollfiguren Tore för att han lyckats. Och det gjorde man med glädje. Det är vackert!

Idag åker jag hem till Söderhamn. Där bor jag och min snart 17-åriga son Adam. Adam har Downs syndrom och autism. Han skulle nog ha tyckt om föreställningen Så som i himlen. Han skulle ha applåderat högt till musiken och sången. Och så som Tore gick undan vid bråk och höga ljud skulle Adam ha hållit min hand och han skulle ha haft hörselkåpor på sig som skärmar av och ger trygghet. Så som han gör när han är på konsert eller i stora folksamlingar.

Här tar dock likheten mellan Adam och Tore slut. Och jämförelsen tar vid. Adam har nämligen idag det som Tore senare under föreställningen fick. Inkluderingen. Delaktigheten. Gemenskapen. Stödet från de som ser hans behov. Han har det idag och han har haft det sedan han knappt två år gammal började i förskolan.

Hösten år 2019 tycker tjänstemän och politiker i Söderhamn att den inkluderingen, delaktigheten och gemenskapen ska avslutas. Ja. Du läste rätt. År 2019. Inte år 1919. Nu är det dags för Adam att börja i gymnasiet. Det gymnasium han erbjuds finns inom Hälsinglands utbildningsförbund. Det är Höghammarskolan i Bollnäs. Där sysslar man inte med inkludering. Där gömmer man undan barn som Tore och Adam. Man ser inte deras behov av delaktighet och gemenskap. Behovet av att möta världen. Och man ser inte samhällets behov och glädje av mångfald.

Vill Tore och Adam något annat. Vill de fortsätta att vara en del av samhället, att vara delaktiga, att finnas i ett större sammanhang, att sprida kunskap och glädje, ja då förnekar man dem det. De har nämligen inte rätten att söka till någon annan skola där detta erbjuds och där de som människor efterfrågas. Det har Söderhamn och Hälsinglands utbildningsförbund bestämt. Då får Tore och Adam stå tillbaka, de får till och med backa, i sin sociala utveckling. Skollagen säger något helt annat. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar säger något helt annat. Dessa ger tvärtom rätten att utvecklas och att delta i hela samhället. I en inkluderande miljö. Det bryr sig inte Söderhamn och Hälsinglands utbildningsförbund om. De tror att samhället och Adam och Tore utvecklas bäst genom att separeras från varandra. År 2019 så arbetar man medvetet med exkludering. Som mamma gör det mig fullkomligt rasande. Jag blir så frustrerad, ledsen, förbannad och besviken!

Om du ser Så som i himmelen. Om ditt hjärta ömmar för Tore och om dina ögon tåras för honom när han utesluts från gemenskapen. Jag ber dig, tänk då på, att det här är vad vår hemkommuns tjänstemän och styrande gör mot min son. Bli förbannad du med. Jag tiger inte. Men ensam är inte stark och jag behöver din hjälp att sprida budskapet om allas rätt till inkludering.

För att du orkade läsa ända hit, för att vi möjligen lyckades beröra, säger Adam och jag ett varmt och hjärtligt tack!