Vi tar en sak i taget.

Jag njuter och jag andas in ”hemma”. Solen skiner, luften är ljummen och klar – det är nära till hösten. Det är ren och skär lycka att vakna hemma! Med Johan bredvid. Med ljud och rutiner i det liv som är bekant.

Tid för återhämtning för mig. Främst. Tid för anpassning för Adam. Främst. Tid tillsammans för att ge och få tryggheten. Det är vad vi behöver nu.

Vi tar en vecka och en sak i taget. Det finns ingen anledning att skynda med alla förändringar. De kommer. Tids nog. Och vi ska klara av dem. Tillsammans så fixar vi det. Det har vi alltid gjort. Det kommer vi alltid att göra.

Det har gått en vecka i nya skolan. Årskurs ett, av fyra, på gymnasiet. En bra vecka! Mottagandet och introduktionen har varit fantastisk. Över förväntan. Allt fungerar. Underbara vuxna som kommer att finnas i Adams närhet under skoltid. Jag åkte med skolskjutsen första morgonen. Det känns tryggt och vänligt.

Vi tar en sak i taget. Den här veckan och några till så fokuserar vi på skolan. Vi skapar rutiner och trygghet i allt det nya med lokaler, kompisar och vuxna. Adams skoldag slutar klockan 14. Och klockan 14.10 möter jag upp ”hemma” när skolbussen kommer. En nöjd och trött kille ser glad ut när han kliver av. Hand i hand går vi de meter som är innan vi når trappan till vårt hem under veckorna. Rutinen är lagd. Vackert väder. Adam tar av skor och strumpor. Han lämnar dem i hallen så vet jag att han inte går någonstans. Medan jag fixar glass och saft i köket tar han plats i möbeln på vår uteplats. När glassen är slut är han snabb till favoritplatsen. Den gula fåtöljen. Med fönstret öppet på vid gavel och sittande så nära öppningen som det bara går så är hans lycka total. Bilarna. Alla de bilar som susar förbi utanför. Vi bor på Kungsgatan. Det är aldrig tyst och stilla. Bara mer eller mindre trafik. Han trivs!

Jag vankar runt i lägenheten. Lugnet infinner sig inte. Det är inte att vänta. Fem minuter i soffan. Två minuter på uteplatsen. In till Adam för att titta till. Diska ett glas. Läsa ett reklamblad. Vänta på att få laga middag till oss två. Jag saknar Johan.

Jag behöver återhämtning. Det har varit ett slitsamt och ovisst år. Jag har märkt i sommar att det har tagit mig mycket hårdare än vad jag först trodde. Jag är trött och sliten nu. En lång period har jag inte kunnat sova mer än några timmar per natt. Tankar och oro har malt hårt. Nu vill jag sova. Återhämtning. Oj vad jag behöver det. Men det tar tid att lära mig att sitta still. Jag vet inte hur man gör. När allt är ”klart”. När jag inte behöver rusa. När jag inte kan gå någonstans för att jag är den enda som finns hemma med Adam. Jag känner piskan fast den inte finns där. Piskan att jag ”borde passa på” medan Adam sitter nöjd i fåtöljen. Det finns inget att passa på med i en tvårumslägenhet som vi nyss har flyttat in i. Det finns jag och det finns Adam. Adam behöver komma till ro. Han behöver vila efter dagens alla intryck. Jag behöver komma till ro i en ny vardag. Jag behöver lära mig att inte ”passa-på”.

Vi tar en sak i taget. Om några veckor börjar vi med fritids efter skolan. Ny miljö, nya lokaler, nya vuxna. Ännu en inskolning för Adam. Och för mig som ska ”lämna över” och instruera. Och liksom Adam ska jag lära mig känna tryggheten.

Om ännu några veckor eller månader, det beror på, hoppas jag på att kunna skola in en eller flera assistenter som kan jobba vardagskvällar. Adam behöver umgås med någon annan än mig på fritiden. Och jag behöver min fritid, och att bara vara mamma.

Till dess är jag både mamma och assistent under veckorna. På heltid.

Sedan februari 2018 har den här situationen kommit närmare. Jag trodde att allt skulle lösa sig. Att vi inte skulle behöva flytta. Jag trodde att Adam skulle komma hem till Stråtjära efter sin skoldag i Hudiksvall. Att vi skulle kunna ha assistenter och korttids kvar. Att livet skulle fungera som vanligt.

Det tar tid, tålamod, energi och arbete att flytta med någon som har Adams stora hjälpbehov. Vi har beslut om assistans, om fritids och om korttids i vår nya hemkommun. Men ett beslut på ett papper betyder inte att vi har insatsen i praktiken. Vi hade insatserna. I Söderhamn. Nu börjar vi om. Med en sak i taget.

Nej, det här är ingen tyck-synd-om-oss-snyft-historia. Det här är vår verklighet för att Adam ska få gå i en inkluderande skolmiljö. För att han ska få delta i samhället. Så som sig bör år 2019 i ett land med Pride-parader, Rocka-sockor-dagar, lagar, förordningar och skrivelser som ska säkerställa allas lika värde, rätten till delaktighet och att leva som ”alla andra”. Men, det är ingen självklarhet att Adam får det. Ord på papper är inget värda om kunskap och handling inte finns.

Från här tar vi en sak i taget. Och på fredagar åker vi hem.

2 tankar om “Vi tar en sak i taget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s