Integration. Segregation. Och diskriminering.

Det finns så klart de som tycker att jag ska vara tyst. Lägga ner. Ge upp. Hålla mig lugn. Vara nöjd.  Förstå. Och sätta företeelser i proportion till varandra. Några av dem är politiker. Kanske politiker som tror att man tystar mig, får mig lugn, genom att inte svara på mina mejl? Kanske. Vad vet jag. Det finns ju många förklaringar att ge. Om man vill.

Integration är viktigt i Söderhamns kommun. – Alla ska ha rätt att lyckas i skolan, kan man läsa som ett uttalande i artikeln nedan. I praktiken gäller det inte alla. Två svaga grupper ställs inte mot varandra. Två grupper segregeras från varandra. Den ena diskrimineras.

Var börjar integrationen? Och var ska den sluta? När är den tillräckligt god? För de utan funktionsnedsättning  som behöver integreras. Och för de med funktionsnedsättning. Vad tycker samhällets medborgare – de utan funktionsnedsättning. De som kanske anser att de inte behöver bry sig så mycket. Det berör ju inte dom. Inte idag. Och vem bryr sig om i morgon?

Vad betyder ens ordet integration – för de som säger sig vilja ha den? Som för politiker i Söderhamn. De som tycker att den bristande integrationen i kommunen är ett problem. Det är inte personer med funktionsnedsättning de pratar om.  Inte deras integrering i samhället. Samtidigt kan jag tro att de allra flesta politiker trycker flitigt på gilla-knappen över Glada Hudikteaterns nu aktuella och alldeles fantastiska framgångar. Vad betyder ordet segregation för dem?

Borde jag vara tyst nu? Borde jag tycka att den ena gruppens integrering är viktigare än den andra? Borde jag förstå? Sätta i proportion. Borde jag släppa kraven på min sons fulla delaktighet i samhället?

Söderhamn, och säkerligen även Hufb (Hälsinglands utbildningsförbund), tror sig kunna få mig att ge upp. Att bli tyst. Genom att de svarar mig med tystnad. Det kommer inte att funka. Istället för att plåga mina nära med min ilska och besvikelse så ska jag använda den energin till att arbeta för något bättre. För att alla ska få vara med och känna sig som en del i samhället.

img_9094

Jag läser artikeln ovan.  Alldeles rätt ordförande för Barn- och utbildningsnämnden i Söderhamn! Jag instämmer i vad du säger. Det är detsamma som jag har hävdat under vår långa kamp. Den som vi förlorade. Ni vet. Det handlar inte enbart om utbildning! Det handlar om livet. Livet för personer med funktionsnedsättning. Som min son.

Min sons leverne kräver inte att några kameror behöver sättas upp i centrum. Är hans integrering därför mindre viktig? Se citat av Johannes Tyve (S) ovan. En berättigad fråga tycker jag som hade att välja mellan att ”sätta” min son på en gymnasieskola att jämställa med en institution. Eller att flytta.

Jag förstår vad de tänker. De som sitter med problemet Söderhamns skolsegregation. De tycker att de här två företeelserna inte har med varandra att göra. Att det är helt vitt skilda saker. Integrering och utbildning. För bägge grupper. Men med olika prioritering och vikt. De vill säkert också svara mig att BUN inte har med gymnasiet att göra. Och att de har sina händer bakbundna i avtalet med Hufb. Jag har hört det förr. Bortförklaring in absurdum. Vilket i sin tur leder till att de inte behöver se helheten. För de med funktionsnedsättning. För andra segregerade grupper gör de det. BUNs ordförande sa ju det,  – Det här är en större sak, det är inte bara skola.

Söderhamns beslutande politiker gjorde ett stort misstag för fyra år sedan vid bildandet av Hufb. De läste inte lag och konvention. De gjorde ingen konsekvensanalys. Om de hade gjort det så hade de vetat det som vi ihärdigt talat om för dem sedan våren 2018 – att personer med funktionsnedsättning har laglig rätt att vara fullt delaktiga i samhället.  Nu skulle politiker i Söderhamn kunna erkänna att de gjorde fel och de skulle kunna rätta till det. Vem vet – kanske till och med att de skulle kunna be oss, två familjer, om ursäkt? Vad vet jag. Kanske tycker de att deras misstag drabbade oss ganska hårt.

Söderhamn arbetar för att en grupp människor ska integreras och en annan inte. Att en grupp ska ha möjlighet att lyckas i skolan och en annan inte. Segregeringen kvarstår. Och det finns ett annat ord som blir aktuellt i det här sammanhanget. Diskriminering.

 

 

Som om vi inte finns.

Som om vi inte finns.

Som om Hälsinglands utbildningsförbund (Hufb) inte går emot både lag och konvention. Och som om de inte vet att de gör det.
Som om det inte borde räcka med att ett förbund bryter mot en enda lagparagraf för att man ska kunna begära utträde.

Så står dom där. I Söderhamns kommunfullmäktige och talar. Ledamöter från Centern och från Socialdemokraterna. Som om de inte längre äger problemet. Problemet att Hufb inte kan tillhandahålla ett tids- och lagenligt individuellt program för särskoleelever.

Som om vi inte finns. De vågar inte ens nämna oss. De pratar om ett industriprogram som blev nedlagt. Hufbs vice ordförande tar i från tårna när han säger att ”det är tråkigt att det blivit så mycket negativt om förbundet från två saker som hände nu i vår”. Han påminner fullmäktiges ledamöter och åhörare om att ”det var två händelser under våren som skakade Söderhamns folk, bland annat industriprogrammet”.

Som om vi inte finns. Som om han inte har fått mängder av mejl från mig. Som om han inte har läst dem och svarat på dem. Så nämner han inte oss. Vi som har ställt om hela livet och splittrat två familjer. Som en struts tror sig Hufb:s vice ordförande kunna stoppa huvudet i sanden och vi skulle försvinna. Som om det är så livet fungerar.

Hufb:s vice ordförande uppmanar fullmäktiges övriga ledamöter att se det som är bra med förbundet. Det som lärare säger är så bra. Det som elever säger är så bra. Hufb:s vice ordförande säger sig vara konfunderad; varför föreslår Sverigedemokraterna att Söderhamn ska gå ur förbundet. Varför? Vad är det för fel på förbundet?

Ja, det första och största, (kanske faktiskt det enda?) felet med Hufb är det som ledamoten från Moderaterna säger. Att Söderhamns kommun har ansvaret för gymnasieutbildningar. Att de satsar resurser i förbundet. Men, att de har frånsagt sig alla befogenheter

Det håller varken Centern eller Socialdemokraterna med om. Tvärtom så hävdar de båda att beslutanderätt i frågor om Hufb fortfarande ligger hos kommunen. Det är märkligt för mig. Då samtliga partier väldigt tydligt sa till mig under våren att deras händer är bakbundna. Att allt beslutsfattande ligger hos Hufb.

Centern uppmanar till att nyttja Hufb ”för våra elever att ta sig till högre studier eller ett yrke”. Centern ställer frågan hur vi bäst hjälper vuxenstuderande till en ny chans och SFI-elever till en snabbare inkludering och integrering. Och de ser en oändlig mängd av områden där Hufb är den enda aktören att kunna driva en bra verksamhet.

Som om vi inte finns. Centern ser inte min son. Han önskar sig inga högre studier. Hur många tror att han kommer att få ett på riktigt avlönat arbete? Han kommer inte att läsa på Kom-Vux och han är ingen SFI-elev som behöver snabbare inkludering och integrering.

Min son – som om han inte finns. Och det är här Centern visar sig från sin rätta sida. De räknar inte med min son. De planerar inte för min son. Han finns inte med i de områden som Centern räknar upp som oändliga. Inte ens fast han i våras var en ytterst jobbig fråga som politiken var tvungen att hantera. En fråga som fortfarande är väl känd långt utanför Hufb:s och Söderhamns gränser. En fråga som de knappast redan kan ha glömt.

Centern tycker att man utifrån befolkningsuppgifter ska kunna planera för utbildningar. Det tycker jag med. Och för den som är intresserad vore det väldigt enkelt att räkna på hur många elever till gymnasiesärskolans individuella program det handlar om varje år. I snitt en per år. Max. Är det verkligen omöjligt att ordna en lagenlig skolgång för den personen? Kan det verkligen vara så? Och hur var det med likställighetsprincipen? Den speciella klausulen som bara gäller för elever från Nordanstigs kommun? Är det någon av dem som vågar ta den bollen? Eller är det så, om vi nu skulle bestämma oss för att prata sanning och inte köra politikersnack, att denna enda person är så fullständigt ointressant för Söderhamn och för Hufb att det inte är mödan värt? Om vi är riktigt ärliga.

Hufb:s vice ordförande säger sig vara för utvärdering. Att se om de har gjort vad de ”för fyra år sedan sa att de skulle göra”. Att se om de har ”fått ut det de vill ha”. De uppgifter som jag har serverat dem borde vara av intresse i den utvärderingen. Om de ville ha ett individuellt program med kvalitet. Om?

Vice ordförande i Hufb är Centerpartist. Han uttrycker en önskan om att ”fullmäktige ska försöka ha en positiv bild av vår gymnasie- och vuxenutbildning när vi pratar med våra medmänniskor.” Vad sägs istället om att erkänna?

De glömde bort elever som min son. De elever som inte ska studera vidare, inte ska skaffa ett arbete och en egen försörjning. De som ”bara” ska lära sig att leva i samhället. Att inkluderas och integreras – så som de vill att SFI-eleverna ska göra. Och så som elever som min son lagligen har rätt att göra. När de bildade förbundet läste de inte skollagens 18 kapitel. De läste inte konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De stämde aldrig av att Höghammarskolan arbetar enligt Salamancadeklarationen, så därför visste de inte att de inte gör det. Förhoppningsvis vet de att från januari 2020 blir FN:s barnkonvention lag. Det är hög tid att de börjar läsa på den nu.

Livet fungerar inte så som strutsen tror. Om så vore skulle jag önska mig en mycket lång hals. Jag skulle gräva huvudet så långt ner det bara går. Och på så vis slippa undan politiker som lovar stort, håller tunt och visar på fullständig saknad av erfarenhet och kunskap om det de beslutar om. Och som utöver det saknar kurage att säga; – Vi gjorde fel. Vi ska rätta till det nu.

Att lyssna på dom, när de står där i kommunfullmäktiges talarstol, är att på riktigt känna att vi inte finns. Det är så jag tolkar det de säger. Som om vi inte finns.

jag o adam malmö

 

Alla skulle ha en sådan bror.

Känslan när jag ser de här två tillsammans. Bröderna. När jag hör dem skratta och busa. Prata på sitt sätt. Känslan att se dem sitta som här. Tätt tillsammans. Utan ord. Tillfreds och trygga. När de ger så ofantligt mycket av sig själva, till varandra. Så villkorslöst. Så naturligt. Sedan barndomen. Nu växer de upp. Storebror blir 21. Lillebror är 17.

Det är lycka jag känner. Ren och skär lycka. Kärlek och glädje, så alldeles omtumlande. Mina barn. ❤️❤️❤️