Vågbro i mitt hjärta

Häromdagen åkte jag förbi det hus som varit min borg under många år. Ett rött litet tegelhus i ett alldeles vanligt bostadsområde där villorna ligger på rad med sina trädgårdar inramade av staket eller buskar. Ibland faktiskt både och. I vårat fall, runt våran borg, så var det ett 1,40 meter högt staket. Rymningssäkert för Adam. Jag minns vilken enorm lättnad det var den första sommaren staketet var på plats! Adam kunde få vara ute på gården och jag kunde vara inne, om så bara för högst en halv minut mellan gångerna att jag tittade till honom. Men ändå, vilken lättnad det var för oss båda två. Eller alla tre. Emil var också med.

 IMG_0130

För mig är det här bostadsområdet inget vanligt område. Dels för att det ligger där jag vuxit upp. Bara två gator från våran borg finns mammas hus fortfarande kvar. Där flyttade vi in 1971, när jag var tre år gammal. Huset som jag kallar min borg byggdes 1973 och där bodde jag mellan åren 1998 till 2012. Många år. 14 år. Båda barnens första hem. Jag minns hur jag gravid med Emil la lappar i brevlådorna i husen på nedre Hägnan. Det hus vi helst ville köpa var just det röda tegelhuset som kom att bli ”hemma” bara någon dryg månad innan Emil föddes.

DSC02069
Periodvis var hemmet min borg, min trygghet. Periodvis var det mitt fängelse. Det fanns en tid för många år sedan då jag använde uttrycket ”bara vara hemma” som någonting negativt. Bara vara hemma – det fanns ingenting positivt i det. Det gav mig ångest.  Jag släpade hellre runt mig och barnen,  promenader, utflykter, hälsade på hos bekanta.. Allt för att inte ”bara vara hemma”. Därefter kom perioden som varade ända till flytten – då jag älskade bara vara hemma! Det fanns inget jag hellre ville på kvällarna än att krypa upp i mitt sköna fåtöljhörn med en stor kopp the, en bok, kanske bara musik, eller någonting bra på TV. Eller att under fina sommarkvällar sitta i korgstolen ute på farstubron. Sommarmornar då jag ställde klockan för att hinna upp och ut i tidig morgonsol en stund innan barnen vaknade. Och när de sedan kom upptassandes så fick de frukost därute, mot husväggen med klematisens fina blommor bakom sig och kaprifolen som doftade så gott.IMG_0194

Det var tryggt att bo som vi gjorde. Flera grannar som hjälpte mig, som jag kunde ringa om det var något. Många runt om som månade om oss, brydde sig, stannade till och pratade, saknade oss om vi var bortresta. Det var ett tryggt liv.  Många vuxna i närheten, många bekantskaper och fina vänner på nära håll. Jag behövde inte dricka kaffe själv om jag inte ville. Jag kunde enkelt ta barnen med mig för att hälsa på, bjuda in oss själva på middag eller fika. Det var ett gott liv, de där åren när jag bytt det negativa i att ”bara vara hemma” till någonting positivt. Och det var ett ensamt liv. När barnen somnat, när jag haft min sköna stund i fåtöljen, när det var dags att gå och sova. Då var det ensamt. Och det var tryggt att höra avlägsna ljud från grannar runt om.IMG_0218

Jag trodde jag lätt skulle kunna säga vad som var det bästa med mitt hus. Vad som jag saknar allra mest. Men när jag börjar skriva så ser jag att det blir en lång lista. Över det bästa. Uterummet sedan jag målat golv och möbler vitt. Köket som jag i flera år tyckte var nyrustat och alltid blev så glad av att se när jag kom hem igen efter någon kortare eller längre resa. Uteplatsen som jag fick i överraskning och födelsedagspresent. Adams lekstuga. Hallonbuskarna som gav så mycket bär. Farstubron med korgstolen. Mitt fina sovrum. Mitt sköna fåtöljhörn. Barnens rum som rustats. Klätterträdet ut mot gatan. Brevlådan som jag målat Kronblom på. Det var så mycket. Och allt var jag och barnen. Det var där vi hade vårat liv. I våran borg där så mycket glädje fanns, där kärlek kom och gick förlorad, där så många tårar rann och så många strider utkämpades.

DSC01949

Oavsett det bra, fina och annorlunda liv jag lever nu, som glesbygdsgirl, så saknar jag emellanåt mitt Vågbro. Och våran trygga borg.  Och kanske allra mest av allt så saknar jag tiden då jag hade bägge mina älskade barn hemma och i min närhet. 

Mellan pannkakor, promenad och pussar.

Tid tillsammans med Adam är ofta intensiv. Vi kan nog se avslappnade ut på utsidan. Och harmonin finns där lika tydligt som den syns! Men det är för mig ett ständigt jagande mot tiden, och en balansgång mellan mig och Adam. Jag parerar. Mellan pannkakor som ska vändas styr jag upp att Adam inte försvinner upp för trappan till sitt rum istället för att gå in i badrummet och tvätta händerna. Och när jag hör att det spolas på toaletten drar jag stekpannan åt sidan för en snabb koll. När han så kommer in i köket strålande glad, och han med tvålblöta händer tecknar pannkaka, då vet jag att spänningen kan släppa för ett tag. Nu stannar han nöjd i köket en tid. Med en manöver som inte syns får jag honom att sitta rätt på stolen och så kan kalasandet börja. Jag gräddar, och mellan vändningarna hinner jag lägga en ny på hans tallrik, hjälpa med att fördela sylt och grädde i rätt mängd, rulla ihop pannkakan och så skära i lagom bitar. Fem pannkakor. När en mätt liten kille lämnar bordet står tallriken kvar; en halv pannkaka. Och ett halvt glas mjölk bredvid.

En stund senare bestämmer jag att vi ska ta en promenad. Adam vill inte. Han vet inte riktigt hur man gör när man suckar så där så att det inte ska märkas, fast det ju ändå gör det och det ju faktiskt är det som är meningen. Så han suckar. Ljudligt. Demonstrativt. Och så tar han på sig skorna och är på väg ut genom dörren innan jag hunnit lyfta på rumpan och fått upp byxorna efter toabesöket.

Väl ute känner jag i Adams lilla hand att han är med på noterna. Promenad. Det är ok mamma säger hans blick. Och så stannar han upp och pussar min hand. Vi tar oss förbi hagen utan problem. Han står till och med still och väntar medan jag stänger av vattnet till hästarnas badkar. Så tar han min hand på nytt och vi fortsätter gå. Sidbyte då vi möter en bil som enligt min mening kör något för fort på vår lilla byväg. Och så stannar han upp igen. Adam. Tittar på mig och får mig att förstå. 100 meter hemifrån och det är puss-paus. Små varma händer på mina kinder och en blöt mun som pussar. Ögon som tindrar och ler. Och mitt hjärta smälter för tusende gången.

Jag bär med mig sorgen från förra veckan. Den sitter djupt. Tanken om att en mamma inte ska dö. Och jag känner mig så oändligt tacksam över att mitt liv är här och nu!  Mellan pannkakor, promenad och pussar.

  

 
 
 
 

 
 

 

Så mycket vemod rymmer minnet av en radiostyrd bil

Jag har bilden av den här lilla killen på näthinnan. 
Han sjunger o dansar framför kameran. Spexar och leker. Bakar lussebullar. Öppnar paket på sin fyraårsdag. Sitter klädd i tomtekläder framför granen. Spelar innebandy ute på garageuppfarten. Åker rutschkana på baksidan av huset. Bygger pussel på hallgolvet. Kör radiostyrda bilen så den tar stutt i trösklarna. Trär pärlhalsband vid köksbordet. 
Han pratar till sin mamma. Förklarar att bilbanan han bygger ska gå ända till Göteborg. Emellanåt ropar han på mammans hjälp. Men främst kanske på mammans uppmärksamhet.
Han pussar sin bror. Klappar sin bror. Sjunger för honom. Sitter bredvid honom och tittar på tv. Håller honom i handen.
De ser ut att ha ett lugnt, harmoniskt och kärleksfullt liv! Den lilla killen, hans lillebror och mamman där bakom kameran. De tre tillsammans. En enighet.
Den nu stora killen, i övre tonåren, tittar på filmerna om sitt liv. Med längtansfulla ögon? Glad, lycklig och nog lite vemodig. Filmerna inrymmer möjligen svar på frågor som han burit med sig, och som har vuxit, sedan dess han öppnade paketet med den radiostyrda bilen.

I mamman vaknar vemodet. Längtan tillbaka till det som var. Saknaden av den lilla killen. Den förstfödda som gav livet en helt annan mening! Den underbara, fina, omtänksamma, kloka och alldeles fantastiska. Den lilla killen Emil som för alltid är en stor del av mig.

Jag kommer i morgon!

Två pigga ögon. Lena kinder. Tjockt hår. Glasögon av märket Converse som får honom att likna Kevin Costner i JFK. En späd kropp. Och stark. Lite som simhud mellan några av fingrarna, jag håller inte reda på vilka, men jag vet hur det känns när fingrarna så härligt  flätas mellan mina. Ett stort födelsemärke på vänster arm. Smala ben, lite sneda knän. Fötter som ser vingliga ut men som snabbt tar honom dit han vill. En bröstkorg som pryds av ett stort ärr. En mage med mjuk och skön hud, och som oxå den pryds av ett ärr. En rygg som tycker om att bli struken. En nacke och hals som lärt sig acceptera mjuka händers massage. En mun som ler. Läppar med tydliga konturer.

Han säger mitt namn med största ömhet. Flera gånger om dagen får han en impuls att visa mig sin starka, varma, djupa kärlek. Då håller han mig tätt intill, kramar mig hårt, vill inte släppa taget. Jag får pussar som på film. Tydliga. Sådana som det smackar om.

I morgon kommer han att titta på mig och le. Sådär alldeles oändligt lyckligt och kärleksfullt. Jag kommer att vara den mest älskade människan på jorden! Och orden som han inte kan tala högt kommer han att visa i handling. Jag kommer att känna kärleken och lyckan svämma över. Alldeles totalt. Alldeles ofattbart!

I snart tio dagar har själen samlat energi. Livet lite som på sparlåga. Lugnare. Tid att andas. Att slappna av, släppa lite på rutiner och kontrollen. Kanske lite som att vara ”normal”. Medan jag längtat efter att vara som jag är, lite onormal.  Och hjärtat har längtat.  Oj vad det har längtat! I morgon Adam, då kommer jag och hämtar dig!

Andas livet.

När man som jag kan räkna sina egna, sina absoluta egna ensamma, timmar på ett fåtal händer så lär man sig att uppskatta dem . Jag har lärt mig att njuta av egen tid. Mitt liv som det ser ut idag och sedan rätt många år tillbaka kräver egen tid. Det kan vara som idag att jag har, kanske, två hela timmar. Två timmar låter inte mycket men för mig är det stort! Jag vill inte bli störd. Inga telefonsamtal. Ingen granne som cyklar förbi. Ingen katt som jamar efter mat. Ingen alls, inget alls, som stjäl av den värdefulla tiden.

Det här betyder inte att jag är otacksam för allt som jag har i mitt liv! För allt och alla som upptar min tid och mitt engagemang, min närvaro. Det betyder att jag behöver vara med mig själv. Kort och gott. Vara med mig själv.

”Det är svårt att förklara för den som inte förstår”. Det uttrycket känner många av oss igen. Och det är alldeles sant. Det är svårt att förklara hur tiden liksom aldrig räcker till. Till att vara själv.

Så nu sitter jag här. I eftermiddagssolen. I fåtöljen, med fötterna på stolen framför mig. Hönsen ligger runt om. Hästarna är tysta i hagen. Jag tittar inte upp från paddan. Helt avslappnad är jag inte. För på gårdsplanen parkerade just en bil. Någon som ska hämta den ridgäst som Johan är ute med. Förmodar jag. Utan att titta ditåt.

När jag kom hem satte jag mig här med en skål mjölk o flingor. Jag läste några sidor ur en bok skriven av en mycket klok människa. Och jag blev inspirerad att andas livet. Så det ska jag göra nu de sista minuterna av den egna tiden. Lägga ifrån mig paddan. Titta på flaggan som av en anledning jag ännu inte vet vajar på sin stång idag. Och så ska jag andas livet. Så där skönt.

Härlig känsla av längtan. 

Morgonkaffe på balkongen till den här vyn. Med ljumma vindar. Och en sovande Emil i rummet innanför. Det är gott att leva! Och idag hemresa för att få återse dem vi saknar 😊 I morgon ljuvlig kaffedoft från köket. Och kanske kan vi dricka det ute i sällskap med höns, duniga små ankungar och några duvor som oxå hittat hem igen 😊. Ta igen lite saknad tid med Johan 💕 Och senare på dagen hämta hem Adam från korttids. Jag ser hans glada ansikte framför mig! Och längtar att se hur han reagerar på att efterlängtad storebror Emil är med 💕

Härligt att se hur dagen vaknar. Att vara en del av den! Och att känna så mycket längtan!

Tryggheten och kärleken.  I en kopp kaffe. 

Med kaffekoppen i handen. Jag kan lyssna i evigheter. En evighet kan vara en minut. Eller tjugo. Jag bara lyssnar. Bara är. Lyssnar på det tysta. Lyssnar på språk jag inte förstår. Lyssnar utan att alls höra vad som sägs. Även när de talar svenska. Jag kan bara sitta. Finnas. Bara vara. Och för en stund. När alla mina egna tankar är borta. Är det alldeles underbart!
Som att läsa en bra roman. Fast det är halvt på riktigt. Människorna är riktiga. Men jag vet inget om dem. Jag fantiserar ihop utifrån vad jag ser och tycker mig höra. Jag försöker uppfatta det vackra. Människor på semester. Kärlek och ömhetsbetygelser. Vanor och invanda mönster hos de äldre paren. Vem som hämtar vad till frukost. Att den ena vet precis vad den andra vill ha. Hur kaffet ska vara. Det är vackert. Den trygghet som de utstrålar i varandra.  
Det är så skönt att vara. Bara vara. Och nu i några dagar i sällskap med min älskade Emil!  Sen är det skönt att komma hem. Till tryggheten i att Johan vet hur jag vill ha mitt morgonkaffe. Det är vackert för mig. Det är kärlek.

Igår blev jag ett år yngre :)

Jag är fortfarande så ung att jag tycker det är lite roligt att fylla år. Och igår var det ännu roligare, för några timmar in på födelsedagen slog det mig att jag fyllde 47 år! Inte 48 som jag hade tänkt tidigare på morgonen. Härligt! Det blev liksom ännu lite trevligare då när mina fina kollegor stämde upp i skön sång för att önska mig lyckliga år 😊

En fin present jag fick var en vacker och trevlig kväll redan dagen innan tillsammans med kära väninnan Agneta. En långpromenad på Kungsholmen med mycket prat. Och fortsatt prat till en varsin Ceasarsallad och ett glas vin på restaurang Rött. (För övrigt en mycket trevlig restaurang på Rörstrandsgatan med alldeles fantastisk service och god mat). Att vakna ensam på ett hotellrum på födelsedagen hör inte till vanligheten för mig. Men det var det värt då kära syster Sara sedan kom för att göra mig sällskap till hotellfrukosten på restaurang La Gare.  Pittoresk miljö, fin musik och allt man kan önska sig av en frukost. Inklusive grekisk yoghurt med valnötter och honung!


Dagen förlöpte med kontorsledningsmöte i Solna. Inspirerande och trevligt som alltid tillsammans med härliga kollegor! I pauser tog jag emot gratulationer från släkt och vänner på telefon och sms. Och så en god lunch. Eftersom jag den här mötesdagen inte hade gått upp kl 5 för att åka tidiga tåget så var jag märkbart pigg och energisk, till och med efter lunch 👍 På tåget hem dock slumrade jag en stund, med Ludovico Enaudis vackra pianomusik i öronen. Väl hemma var det snart sängdags för liten Adam som tog emot mig som om jag varit borta i över en vecka. Det är en del av allt det charmiga med Adam – han är alltid så glad, överlycklig, att se mig oavsett det gått en halv dag eller en vecka 💕 . Fika och paket från Johan – en mjölkskummare som jag önskat mig 😀 Äntligen kan han få göra mig en riktigt stor latte på morgnarna!

Ikväll, så här ännu en dag närmare att jag ska fylla 48 år 😉, så har jag suttit länge och läst och skrivit tack till alla gratulationer på Facebook. Jag må säga vad jag vill om fb vissa dagar, men visst sjutton är det trevligt att få så många gratulationer! 🎈Tack alla som tagit sig tiden att skriva någon rad till mig, det värmer, och jag läser med förtjusning!


Nu är det onsdagkväll. Tyst i huset. Ensam hemma. Och jag njuter med vin och ost! ”Bara” 47 år gammal. Ett helt år tillgodo som jag ska göra det allra bästa av!

Tåget till Emmaboda. Utsikt genom tårar.

Tidig promenad en söndagmorgon i Karlskrona. Soldis, skön luft efter nattens regn. Vårvärme. Blommor. Fågelkvitter. En ekorre springer över gatan och gömmer sig i buskarna intill oss. Jag stannar för att fota vitsippsbacken. Maskar på trottoaren. Och bruna små mördarsniglar.


Emil är med. En lugn promenad till tåget. Vi skippade bussen. Det här var mycket bättre. Skönare. Mer tid tillsammans. Och sen satt han kvar och väntade. Till tåget kom. Och till tåget gick. Vi hann prata om solenergi, rökning, feminism och politik. Och om tågbyte i Emmaboda. Småprat. Sånt som inte riktigt blir annars när avståndet är så långt och kontakten är på sms och telefon. Kram och hejdå. Så stängs dörrarna. Den stora saknaden har redan infunnit sig.

Jag vet att jag är känslig. Att jag har lätt för att gråta. Som när Emil o jag såg en äldre dam titta på de vackra blommorna i parken igår. Det berörde mig. Till tårar. Det var sorgligt och vackert. Att hon stannade upp för att titta på blommorna. Som med en längtan till något som var förr. Jag kan den känslan.

Det har varit fint att vara hos Emil 😊 💕. När tiden är kort och man vill så mycket. Vara tillsammans. Hinna ikapp. Då är vi mer rädda om varandra och om tiden. Vi har promenerat mycket. I områden och på gator som jag inte känner. Men som Emil känner. Lite konstig känsla.  Jag har legat på sängen och lyssnat när Emil spelat gitarr. Vi har träffat Sofia och hennes mamma Lotta. Ätit Emils favoritmat, spelat bowling och sällskapsspel. Det har varit fint. Det känns varmt och skönt i hjärtat. Och nu känns det tomt. Lite som att gå sönder. Ett tag.

Emmaboda nästa. Det tar tid att skriva. Jag har fortfarande utsikt genom tårar. Att resa från någon betyder dock ofta att resa till någon annan. Och man väntar på mig därhemma. 💕

Trötta ögon som sneglar på älskad storebror.

Glädje och lycka att ha Emil hemma! 😊

Och nu, när lovet är slut. Det är jobbigt att han är så långt borta. Det är jobbigt att inte få väcka honom på morgonen. Skjutsa honom någonstans, hämta. Att han inte kan ringa och säga att han står utanför jobbet och vill komma upp en stund. Att jag inte kan krama godnatt. Att han inte är nära mig i vardagen. Att jag inte är nära i hans vardag. Hans skola. Hans vänner. Hans Sofia. 

Saknaden av det, och mycket mer som jag trodde jag skulle få ha ännu några år, är jobbigt. Att ingen varnade mig innan jag fick barn, att en dag kommer det att bli så tomt. Att jag en dag skulle känna sådan stolthet över min pojke som är så ung, men ändå så stor! Så stor att han klarar sin vardag praktiskt utan mig. Det som varje förälder har som uppgift att lära sina barn. Men som jag när vi nu är där egentligen inte vill. Samtidigt som jag ju är så stolt! Och glad! Och tacksam! Att han klarar sig så bra. Utan mig nära. 

  

Jag pratade med en väninna häromdagen. Min kära vän Agneta som jag träffar alldeles för sällan. Jag berättade att Emil var hemma på lov, och hur glad jag var för det. Hur skönt det kändes i kroppen att ha honom nära. Hon förstod. Alla förstår att man vill ha sina barn nära. Men Agneta förstår något annat. Vi lever samma typ av liv. Vi förstår varandra i det som vi inte kan förvänta oss att andra förstår. Inte någon. Hon förstår att Emil under så många år har varit min trygghet i det onormala. Att han på något sätt har hållit ihop den onormala familjen. Genom att vara den han är. Normal. Men ändå inte. Emil är inte normal. Inte alls. Han är något utöver! Emil har varit pojken som blev en ung man som idag är formad av livet i sin lilla familj. Jag, Emil och Adam. Det är det som Agneta förstår. Hon vet. Hon har oxå format den lilla familjen. Det är svårt att förklara det i ord. 

  

Glädje och lycka att se dem tillsammans! Emil och Adam. Adam och Emil. Adams lilla arm. Trötta ögon som sneglar på älskad storebror!