Lyckan mätt i rulltrappor och kycklingklubbor

Om jag skulle studera Adam en hel dag och verkligen notera alla hans glädjestunder, korta och långa, så tror jag att listan skulle bli oändligt lång. När han med sin tydliga mimik och med sitt kroppsspråk talar om att han blir glad och nöjd, det går inte att ta miste på. Hela han spricker ut i en enda stor lycka! Och det är alldeles fantastiskt att vara med och uppleva det, om man ger sig tiden att se det och att delta i hans stora glädje. Delad glädje är dubbel glädje som vi ju alla vet. Och den som är i Adams närhet och som känner honom och förstår hans tydliga språk, den människan kan inte annat än att känna, om så bara för stunden, en innerlig glädje och lycka! Om det sedan går över efter några få sekunder eller någon minut så må det vara hänt. Men i Adams sällskap kan du inte undvika att uppleva den sanna glädjen. Den som vi kanske alla söker och undrar hur den ser ut?

jag o adam kos till blogg

För Adam är det enkelt. Lyckan kan vara en påse grillade kycklingklubbor, att få fem minuter vid sjukhusentrén och titta på svängdörrarna eller vid varuhusets rulltrappa. Och då är det lycka. Ren och skär lycka!

För mig som mamma är det naturligt att känna lycka när mitt barn känner det. Självklart gör jag det! Men i mitt fall är känslan också dubbel. Adams tydliga lycka kan i mig framkalla en annan känsla. Sorg. Konstigt att prata om sorg i samband med att jag pratar om min sons lycka? Ja visst. Men så lever jag i en annorlunda verklighet. När du ser min son lycklig så ser du just det; hans lycka. Jag ser också lyckan i honom! Men jag känner sorgen i mig. Sorgen över att min snart 13-årige son – han som borde vara hos en kompis och leka nu, kanske sova över hos någon i helgen, se en film han vet att jag inte skulle gilla, eller åka på McDonalds och själv köpa sin hamburgare och Fanta – att hans stora lycka för stunden kan vara att stå i vägkorsningen och titta när bilarna åker förbi en efter en. Kan jag förklara den sorgen för dig utan att du tänker på mig som bitter och negativ? Borde jag inte vara glad och tacksam? Jag vet inte. Vad jag borde. Det är så mycket som jag borde. Och det är så mycket som jag känner som jag oftast håller inom mig själv. Just för att jag borde. Så mycket. Och inte ska känna. Så mycket.

”Har jag talat om för dig idag, att jag älskar dig?”

Jag tänker på mina barn och hur livet ter sig för dem. Nu. Framåt. Men också hur det har varit. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag har varit, är och alltid kommer att vara den bästa av mammor. För dom. Det finns en bok med titeln ”Alltid för er”, av Gunilla Lindh. Titeln är tillägnad hennes barn. Det var för Emil och Adam jag tatuerade in texten ”Kärlekens kraft” på min vänstra underarm. På den andra skulle jag kunna skriva ”Alltid för er”.

Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag, Emil och Adam. För några år sedan beskrev jag för någon vårt liv som en bubbla. Att vi levde skyddade i våran bubbla. Där släppte jag inte in någon. Inte fullt ut. Med våra mått mätt så trivdes vi där. Det var ordnat så. Tillrättalagt så.

familjebild grekland 07

Vi kan inte för alltid leva i en bubbla, det är jag väl medveten om. Och bubblan som fanns då har jag själv stuckit hål på, av egen vilja. Sedan har även andra saker förändrats. Kanske det största för oss tre som en enhet, är att Emil har flyttat och inte på samma sätt delar vardagen med oss. Han gör rätt som går sin egen väg. Inte många vet så tidigt vad de vill och är beredda att ta så stort steg för att göra det. Jag är med rätta väldigt stolt över honom och det hoppas jag att han känner och att även han själv är det!

familjebild nr 2 grekland 07

En annan bok som jag läste för väldigt länge sedan innehöll raderna ”har jag talat om för dig idag, att jag älskar dig?”. Den texten dröjde sig kvar hos mig och bet sig fast. Jag talar om för mina barn, båda två, varje dag, att jag älskar dom. Jag säger det inte bara en gång, oftast flera gånger samma dag. Och jag får alltid svaret tillbaka, av båda två, – Jag älskar dig.

Kärleken mellan oss tre är stark. Den står pall för allt. Kärlekens kraft. Och kanske att broderskärleken i deras fall är ännu lite speciell. Så som den kan bli av allt som varit och är.

DSCN0867

Lukten av sommar

Äntligen! Den är här. Lukten av sommar. Sommarregn. Sommarvärme. Sommarsol. Och jasminbuskar! Och en varm skog. En stig. En varm häst. Lukten av hage. Och av lädret i sadeln och de alldeles nya tyglarna. Det luktar så där så jag blir lyrisk. Lycklig. Svävar liksom på moln! Ler fånigt för mig själv. Skrattar till. Hjärtat blir varmt och luften lätt att andas.

Under ridturen igårkväll såg jag sommaren! I sin fulla klädesdräkt. En grusväg, ängsklockor och prästkragar i dikeskanten, en röd lada. Två ståtliga hästhuvuden. Och fina Johan. Vi såg helt olika saker. Där jag såg det vackra i sommaren såg han en traktor, en lada som behöver målas och en äng att slå. Hur olika vi kan se saker.

201407401 041

Det var en magisk vacker kväll igår, helt underbar för kropp och själ! Den gav en känsla som sitter i. Länge. Och idag har jag tagit för mig igen av det ovärderliga. Det som kallas egen tid! En lyx. En bristvara. Och därför så ovärderlig! Ensam i bilen in till stan. Själv välja vilken musik jag vill lyssna på.  För en stund sakna tonerna av Crazy Frog och Markoolio så som Adam sjunger med i deras sånger. Och sedan känna lyxen av att kunna välja att bara ha det tyst. Tid hos frissan utan att snegla på klockan som för att tala om att ”nu har jag inte tid att sitta här så länge till, vi får skippa stylingen”. Tid att parkera på stan utan att behöva tänka var bästa parkeringen är med tanke på promenadavstånd med en liten kille som kanske vill dra åt ett annat håll. Eller inte vill dra alls utan flanera alldeles väldigt sakta och stanna och titta på allt så att tre ärenden tar en timme. Inte stressa och lägga upp ”rutten” utan ta upp ”att-göra-lappen” först efter att jag klivit ur bilen och upptäckt att jag plötsligt är på gågatan utan att veta var jag ska börja! Tid att stanna och prata. Att prova en tröja och nöjd gå ut ur affären med en påse i handen. Tid att stilla titta på vinflaskorna. Fråga om råd. Att välja en med fin etikett för att sedan gå tillbaka och välja en annan innan jag slutligen betalar och går ut.

En timme i soffan. Alldeles själv. Inte ens katterna fick vara med. Besviken att ”Morden i Midsummer” inte fanns att se på SVT Play men nöjd när jag snart hittar en typisk Lena-serie som jag kan titta på medan jag dricker det där bubblande goda vinet ur den rosa fina flaskan 🙂

Snart ska jag stänga ner datorn. Somna gott med vetskapen om att jag i morgon har ännu en dag med egen tid. Och veta att under några av de timmarna ska jag insupa de härliga dofterna av sommarsol, en varm skog, en varm häst och lädret i sadeln.

201407401 101

 

Mitt Sörängen – då och nu

Något av det absolut bästa som sommaren har att erbjuda! En kopp kaffe på bron, det luktar nyslaget gräs över hela Sörängen, fåglar kvittrar ikapp, bin surrar, löv spelar i träden, inte ett billjud här mitt ute i skogen, solstrålar värmer, Emils badbyxor hänger på tork efter kvällsdoppet, om än i något större storlek än tidigare år och med en bikini bredvid som inte är min. Barnen sover. Om det så bara är två, fem eller tio minuter kvar innan Adam vaknar så är det mina egna minuter. En alldeles underbar start på dagen, som jag har värdesatt i så många år, längtat efter under så många vintrar och numer upplever alldeles för sällan.

Stengärdsgården

Stengärdsgården

Vi väntar in midsommar. En midsommarafton så som jag vill minnas den. På Sörängen, hos pappa och Sonja. Med så många av mina tre syskon och deras familjer som möjligt. Med så många av mina tre bonussyskon och deras familjer som möjligt. Och med mina fastrar, farbröder, och kusiner med familjer. En perfekt midsommarafton ska solen skina. Så klart! Morgonen ska vara som den här. Vi ska bada, leka, spela fotboll och kubb. Klä en midsommarstång och de som har barnasinnet kvar, eller egna små barn,  ska dansa. Vi ska äta sillunch, jordgubbstårta och grilla. Kanske göra en ”fylla-i-egna-ord-berättelse” på kvällen som vi sedan läser upp och skrattar åt hur tokigt det blev när ”grönslemmiga Arne fiskade de stelbenta fiskarna”!

Jag känner igen mig själv i Emils iver att berätta för Sofia om Sörängen. Om hans barndoms somrar. Då han själv tagit tåget ner för att vara med morfar o Sonja. Fiska, ro över till fläskberget, plocka sten ur vattnet för att fixa till badstranden, ta kvällsdopp och dricka oboy, spela kort och lyssna till kvällsandakten på radio. Eller, är det senare mitt eget minne kanske?

Så här var de somrar jag minns från när jag var barn. Då när farmor och farfar fortfarande levde. Hela stora släkten, alla vuxna och alla barn. Vi sprang mellan stugorna. Hos faster Eva lärde jag mig dricka kvällste. Somrar med bad, lek och midsommarstång. Varmt och vackert väder. Och hade vi oturen att det regnade när vi alla skulle samlas för fika eller mat så ordnade det sig med ett hemmabyggt partytält av fiberväv.

 

Ormbunkssnåren på vägen till brunnen

Ormbunkssnåren på vägen till brunnen

Det stora potatislandet finns inte mer. Inte heller jordgubbslandet. Den för mig världens största, och bästa, lekstuga är numer gäststuga. Därinne målade vi Sörängenbarn en hel vägg med en bild av vår sommar. Det är många år sedan vi var alla kusiner här samtidigt men det är en skön känsla att ha alla dessa fina minnen tillsammans, i de olika åldrar vi är, födda mellan åren 1963 och 1975. Men badberget finns, vi går fortfarande svängen runt Lindbergs, och ormbunkssnåren på vägen ner till brunnen är alltjämt skrämmande för den som är ormrädd. Och jag kan fortfarande ur minnet frammana ljudet av en fot som trampar på den ”lösa” stenen och locket som lyfts bort från brunnshålet. Jag vet ljudet av dörren till dasset, och doften efter stigen mot badberget. Jag minns de många gånger min bror och jag trasslat ut fisknäten på baksidan av huset och hur vi barn motvilligt följde med ut i bärskogen för att fylla på förråden. Jag minns hur syster Marie rabblade franska glosor i sömnen och hur lilla Sara gick med dockvagnen. Hur pappa lät oss sitta i knä i bilen och styra den sista biten fram till huset, och hur jag sen gjorde detsamma med Emil. Jag hör ljudet av mormor och morfars gamla bil när de kom för att hälsa på oss över dagen.

Lekstugan

Lekstugan

Sörängenbarnens väggmålning 1980

Sörängenbarnens väggmålning 1980

Det är många år sedan jag som liten flicka gick med farmor till bonden Karlsson för att köpa mjölk till filbunke, eller till tanterna i Luckebo för att köpa ägg. Att gå ner till vår jordkällare för att hämta mat, eller som i farmor och farfars en flaska läsk, var bland det mest skrämmande som fanns. I en liten flickas fantasier kunde där hänga ormar i taket och mörkret och fukten därinne skrämde. Det var outforskat rum som jag helst inte ville besöka. På samma sätt stampar jag fortfarande hårt framför mig när jag går längs stengärdsgården ner mot sjön, med avsikt att skrämma eventuella ormar.

Jordkällaren

Jordkällaren

 

Ida-berget är inte längre något ”berg”. Det var det nog inte ens den sommar för 40 år sedan då min bror Tomas lekte Tarzan i en björk och ramlade ner och bröt armen. Kanske var det samma sommar som jag fick ett getingstick vid ögat och gick med piratlapp därefter.

Ida-berget

Ida-berget

 

 

Badberget

Badberget

Fina stunder i vuxen ålder. Många gånger kanske min enda form av vila tillsammans med barnen de år då jag under några sommarveckor fick hjälp med barnen av pappa o Sonja. Adams första sommar,bara någon månad gammal, då jag flera gånger om dagen vägde honom på Sonjas köksvåg i desperat förhoppning om några grams viktuppgång. Emil på huk i blåbärsskogen och med sin lilla hand i min under promenaden för att titta på korna i Rosendal.. Allt blandas med minnen från när jag var barn, med mamma och pappa. Hur vi barn; Marie, Tomas, Sara o jag, sov i ett stort rum uppe på vinden. Hur vi lekte skola med kusinerna. Somrar som alltid var varma och soliga.

Få platser på jorden har en så stor del i mitt hjärta som de ängar, stigar och snår,  och de fyra små stugorna, de utedass och den stora boden, som utgör Sörängen. För mig är det den vackraste platsen på jorden! Här vid sjön Tibons ena ände, vid skogsvägens slut, där skogen öppnar upp sig och ängarna tar vid. I Karintorp, Askersund. Här, ute på trappan, smakar morgonkaffet något alldeles extra! Och jag fylls med en innerlig kärlek till denna plats och till de människor här, som har varit och fortfarande är en stor del av mitt liv.

Regnbågen över sjön Tibon

Regnbågen över sjön Tibon

Dagen vaknar i Kefalos

 

Till idag hade jag ställt klockan på 7. Jag önskade mig en tidig morgon på balkongen. Att höra fåglarna och byn vakna medan jag dricker mitt morgonkaffe. Det är något speciellt med tidiga morgnar, med lugnet innan dagen har kommit igång. Gärna ensamtid men också som nu när älskade Johan ville göra mig sällskap en stund för att sedan gå tillbaka till sängen medan jag sitter kvar.

image

Fåglarna sjunger ikapp! De sitter i fikonträdet framför balkongen och överallt runt om. När de tystnar för en stund kan jag ana ljudet av höns och duvor, precis som hemma men där är de väldigt mycket mer påtagliga, ibland påträngande när de gör oss sällskap till frukost.

Adam sover gott i sin säng. Aningen svag färg har han fått på kroppen trots att vi ihärdigt skyddar honom med smörja och skjorta. Han har ömtålig hy det lilla hjärtat. Han trivs! Känner igen sig när vi kommer till bekanta ställen såsom lekparken nere vid stranden, och den uppe i byn. På restaurangen Captain John så klart, och vid Dimitris pool. Det är något speciellt med Kefalos. Här har vi varit många gånger och här har vi upplevt mycket. Härliga dagar, veckor under de många år som morfar och Sonja bodde här uppe i byn på berget. De fattas oss när vi är här. Alla som vi känner frågar efter dem och hälsar! Emil fattas oss också, han som är hemma och går i skolan. Vi pratar med honom på Skype på kvällarna, berättar vad vi har gjort och ser att han mår bra. Adam pratar på sitt sätt. Tecknar att han har badat, säger God natt, och är annars mest fascinerad av att se Emil prata i paddan och se sig själv göra miner 🙂

Det är skönt att vara här. Kroppen läker och vilar.  Själen får ro. Ett märkbart lugn inom mig. Det är bara så här jag kan vila på riktigt. Här finns inga måsten. Stina är med, Adams assistent, och vi delar på timmarna då vi ansvarar för Adam och ger honom en bra dag. Bara lugn och en miljö som jag älskar. Under promenader berättar jag och försöker förmedla mina känslor för byn, ön, och dess människor, till Johan och Stina. Jag förstår att jag inte når riktigt ända fram, det går inte att överföra känslor. Men för mig är det gott att berätta, valda delar,  och på så sätt återuppleva vackra minnen.

Nu börjar solens strålar lysa starkare på mig. Johan gör oss ännu en kopp kaffe och därefter är det dags att väcka lilla Adam och låta dagen på denna underbara plats komma till oss på riktigt!

Glädjetårar och lyckorus!

Ibland kommer den till mig den enorma känslan av lycka, glädje, stolthet och en kärlek som får hjärtat att svämma över. En stund av eufori då hela världen tycks le, då ingenting är omöjligt och omgivningen bara strålar av livets allt underbara!

Igår upplevde jag en sådan stund och jag ler och blir omfamnad av den känslan på nytt nu vid minnesbilden av den!

Jag har lyckats i mitt uppdrag som mamma! Jag har fostrat två helt fantastiska och underbara söner, och att se dem tillsammans så lyckliga över att ha varandra det är värt allt ”ensammammajobb” som har varit i så många år! Och i den euforiska stunden behöver jag heller inte tvivla på om jag har handlat rätt genom åren – Emil har en förmån i att ha just Adam som lillebror, och Adam har en förmån i att ha just Emil som storebror. Den syskonkärleken går inte att ta miste på!

Igår kväll  följde jag med Adam på ”Glowstickparty” på sin gamla skola. Det var ”Homiesarna” (kamratstödjarna) på skolan som ordnade kvällen och Emil är en av dem, en roll som jag för övrigt är helt övertygad om passar honom alldeles utmärkt. Han är en känslokille med ett stort och varmt hjärta! Och med en livserfarenhet om familjens svårigheter och kärlek som jag tror få 15åringar har hunnit skaffa sig.

Den bild jag har på näthinnan från igår kväll önskar jag att jag hade kunnat fånga på riktigt med kameran. En aula utsmyckad till disco med rök och blinkande lampor, ett dansgolv fullt med 8-12 åringar som är utklädda, glada, lyckliga och fulla av liv! Och mitt på golvet – mina söner! Emil med ”hårdrockarperuk” och svart T-shirt, mer än huvudet längre än de andra barnen i myllret. Adam med vit tröja, liten och smal. Och LYCKLIG när Emil tar honom i sina bägge händer och snurrar runt med honom över dansgolvet så att de andra barnen stannar upp och tittar, ropar; – Kolla Adam!

I den stunden finns bara LYCKA och STOLTHET i mammans hjärta!

Den längsta relationen man har i livet är, normalt, syskonrelationen. Jag har förmånen att ha tre underbara syskon! Jag vet att vi finns för varandra och det har genom åren varit, och är alltjämt, en stor trygghet. Vi är fyra stycken att dela på glädje, sorg och ansvar.

Emil och Adam får en annorlunda situation. En lång och lycklig syskonrelation kan jag hoppas och utgå från! En självklar sådan. Men ändå så annorlunda, då Adam är ett annorlunda syskon. De kommer kunna dela glädje och sorg på sitt sätt. Men de kommer aldrig kunna dela på ansvar. Emil kommer att få bära det tunga lasset och det gör ont att tänka på, redan nu. Det är så lätt att säga till någon, till mig, att jag inte ska ta ut problem och sorger i förväg, men när man som jag befinner sig i en ”annorlunda” situation så är det lätt att sådana känslor ibland kommer till en. Det som andra tar för självklart och som de aldrig behöver fundera över, det är sådant som jag redan nu vet inte är en självklarhet och därför funderar jag ibland.  Inför ett föredrag jag ska hålla nästa vecka skrev jag häromdagen ner en mening som jag då vill förmedla; ” Det är en total omöjlighet att beskriva känslan av att ALLTID vara behövd av någon som inte klarar sig själv”. Den känslan som jag har önskar jag att Emil ska få slippa. Jag önskar att det finns ”någon annan” som kommer att ta ansvaret för Adam den dagen jag inte finns där för att göra det. Den allra största kärleken kommer han nog att få från Emil, men omsorgen och ansvaret önskar jag att Emil kan få släppa ifrån sig. Barnen har flera kusiner i utspridda åldrar. Jag hoppas att de kommer att ha en nära kontakt livet igenom och att Emil där kan få uppleva den känsla av trygghet som jag har med mina syskon. Att han vet att han kan söka stöd hos någon som är släkt, hos någon som är ”nästan” lika självklar som ett syskon.

Glädjen och stoltheten i att vara Adams storebror, och möjligheten att uppleva sin lillebrors stora beundran och kärlek – den är bara Emil förunnad!