När ekorrhjulet inte snurrar. 

Det tar på både kropp och psyke att vara hemma och sjuk i flera veckor. Att komma ifrån vardag och det sociala sammanhanget. De första fyra veckorna var med värk och mycket smärtstillande. Med en envishet född ur minnen från förra operationen, snart tre år sedan, försökte jag verkligen hålla igång och ge kroppen en chans att komma igen. Den första, mycket korta, promenaden(inte ens hela gatan fram) tog vi direkt jag kom hem från Uppsala. Därefter utökades längden dag för dag. Nästan varje dag under de tre veckorna tog jag en promenad. Med lättare steg, mindre värk men tyvärr inget mer flås. Så kom söndagen innan den första måndagen jag skull återgå till jobbet. Peppad, förväntansfull. Jag hade förberett veckan med möten, att-göra-lista. Lagt fram kläder, målat naglarna. Som ett barn som skulle på utflykt eller fest. Det sket sig. Genomförkyld och med en hosta från en annan värld blev det istället  ett läkarintyg och ännu en vecka hemma; akut bronkit. 

Söndag nummer två innan måndagen jag skulle gå och jobba. Förberedd, förväntansfull, planeringen klar. Men, nej. Nytt läkarbesök, nytt läkarintyg; halsfluss, öroninflammation, penicillin. I snart två veckor nu har jag varit hemma med pappersnäsdukar, halstabletter, nässpray, honung och Ipren. Så trött. Så sjuk. Så däckad, och nu, när det blivit torsdag i vecka två (eller vecka sex om man väljer att räkna från start) så mycket på väg att deppa ihop. Jag kan inte sköta mitt jobb på statlig myndighet, jag kan inte sköta mitt jobb som personlig assistent till Adam, jag kan knappt vara mamma för jag vill inte andas och kramas, vara för nära, så att Adam blir smittad. Jag kan inte träna upp den stela och osmidiga opererade kroppen. Jag kan sova, skriva, se på film, sitta ute i solen inlindad i filt och läsa. Och jag kan tänka och känna. Det är aldrig bra, i min värld, att tänka och känna för mycket. Det är bättre när det rullar på. 

Jag längtar efter Emil. Så otroligt mycket längtar jag efter Emil. Jag är halv, han fattas mig trots våra dagliga telefonsamtal. Nej jag är inte naiv, jag vill inte hålla fast honom. Jag är stolt och lycklig över hur bra han klarar sig. Men jag är mamma. Och med för mycket tid över, när ekorrhjulet inte snurrar, då saknar jag min pojke. Oavsett han passerat myndighetsstrecket. Jag behöver se, känna, dofta. Jag behöver få ta hand om, behöver få vara mamma! Vi skulle ha åkt till honom idag jag och Adam. Nu har resan flyttats fram, nästa torsdag. Måtte ingenting få stoppa oss då! 

Adam är så lycklig att vara hemma! Han tittar på mig och ler med hela kroppen när jag tar emot honom i hallen! Han tar min hand och håller den hårt, kramar mig stadigt i badrummet och vill inte släppa taget. Han känner oxå av att det har varit en annorlunda tid. Mamma borta, Adam borta, mamma hemma men har ont så man får inte röra henne – stooort plåster på kroppen, mamma piggare, Adam blir sjuk, Adam borta igen, mamma blir sjuk och nu får vi inte kramas för att hon kan smitta, resan till Emil verkar aldrig bli av. Hur förklara allt detta?

När ekorrhjulet inte snurrar. När vardagen tar paus, min vardag medan andras snurrar på. Då är det jobbigt med för mycket tid. Och jag tror inte det handlar om att jag ska lära mig att göra ingenting (jag blir stressad även nu – av allt jag ”borde passa på med” när jag är hemma, men inte kan göra). Jag tror det är enklare än så. Jag tror att jag är mänsklig, känslig, har behov av en tillhörighet, av ett sammanhang, av bekräftelse på den jag är och på det jag gör. Kanske har jag lättare att bli sårad, att känna besvikelse, att längta och sakna. Eller så är jag bara den jag är. Och det är jag förbaskat stolt och glad över! 🙂



Vågbro i mitt hjärta

Häromdagen åkte jag förbi det hus som varit min borg under många år. Ett rött litet tegelhus i ett alldeles vanligt bostadsområde där villorna ligger på rad med sina trädgårdar inramade av staket eller buskar. Ibland faktiskt både och. I vårat fall, runt våran borg, så var det ett 1,40 meter högt staket. Rymningssäkert för Adam. Jag minns vilken enorm lättnad det var den första sommaren staketet var på plats! Adam kunde få vara ute på gården och jag kunde vara inne, om så bara för högst en halv minut mellan gångerna att jag tittade till honom. Men ändå, vilken lättnad det var för oss båda två. Eller alla tre. Emil var också med.

 IMG_0130

För mig är det här bostadsområdet inget vanligt område. Dels för att det ligger där jag vuxit upp. Bara två gator från våran borg finns mammas hus fortfarande kvar. Där flyttade vi in 1971, när jag var tre år gammal. Huset som jag kallar min borg byggdes 1973 och där bodde jag mellan åren 1998 till 2012. Många år. 14 år. Båda barnens första hem. Jag minns hur jag gravid med Emil la lappar i brevlådorna i husen på nedre Hägnan. Det hus vi helst ville köpa var just det röda tegelhuset som kom att bli ”hemma” bara någon dryg månad innan Emil föddes.

DSC02069
Periodvis var hemmet min borg, min trygghet. Periodvis var det mitt fängelse. Det fanns en tid för många år sedan då jag använde uttrycket ”bara vara hemma” som någonting negativt. Bara vara hemma – det fanns ingenting positivt i det. Det gav mig ångest.  Jag släpade hellre runt mig och barnen,  promenader, utflykter, hälsade på hos bekanta.. Allt för att inte ”bara vara hemma”. Därefter kom perioden som varade ända till flytten – då jag älskade bara vara hemma! Det fanns inget jag hellre ville på kvällarna än att krypa upp i mitt sköna fåtöljhörn med en stor kopp the, en bok, kanske bara musik, eller någonting bra på TV. Eller att under fina sommarkvällar sitta i korgstolen ute på farstubron. Sommarmornar då jag ställde klockan för att hinna upp och ut i tidig morgonsol en stund innan barnen vaknade. Och när de sedan kom upptassandes så fick de frukost därute, mot husväggen med klematisens fina blommor bakom sig och kaprifolen som doftade så gott.IMG_0194

Det var tryggt att bo som vi gjorde. Flera grannar som hjälpte mig, som jag kunde ringa om det var något. Många runt om som månade om oss, brydde sig, stannade till och pratade, saknade oss om vi var bortresta. Det var ett tryggt liv.  Många vuxna i närheten, många bekantskaper och fina vänner på nära håll. Jag behövde inte dricka kaffe själv om jag inte ville. Jag kunde enkelt ta barnen med mig för att hälsa på, bjuda in oss själva på middag eller fika. Det var ett gott liv, de där åren när jag bytt det negativa i att ”bara vara hemma” till någonting positivt. Och det var ett ensamt liv. När barnen somnat, när jag haft min sköna stund i fåtöljen, när det var dags att gå och sova. Då var det ensamt. Och det var tryggt att höra avlägsna ljud från grannar runt om.IMG_0218

Jag trodde jag lätt skulle kunna säga vad som var det bästa med mitt hus. Vad som jag saknar allra mest. Men när jag börjar skriva så ser jag att det blir en lång lista. Över det bästa. Uterummet sedan jag målat golv och möbler vitt. Köket som jag i flera år tyckte var nyrustat och alltid blev så glad av att se när jag kom hem igen efter någon kortare eller längre resa. Uteplatsen som jag fick i överraskning och födelsedagspresent. Adams lekstuga. Hallonbuskarna som gav så mycket bär. Farstubron med korgstolen. Mitt fina sovrum. Mitt sköna fåtöljhörn. Barnens rum som rustats. Klätterträdet ut mot gatan. Brevlådan som jag målat Kronblom på. Det var så mycket. Och allt var jag och barnen. Det var där vi hade vårat liv. I våran borg där så mycket glädje fanns, där kärlek kom och gick förlorad, där så många tårar rann och så många strider utkämpades.

DSC01949

Oavsett det bra, fina och annorlunda liv jag lever nu, som glesbygdsgirl, så saknar jag emellanåt mitt Vågbro. Och våran trygga borg.  Och kanske allra mest av allt så saknar jag tiden då jag hade bägge mina älskade barn hemma och i min närhet. 

Fler tryck på gillaknappen än i statistiken

Jag tror det beror på att man inte orkar läsa jobbiga saker. Inte vill ta till sig. Låtsas som att det inte finns. Och i den medievärld vi lever i är det lätt att trycka på en gillaknapp. Som att man tagit ställning utan att ha tagit till sig. Det är nog därför som det ibland händer att det är fler gillamarkeringar på Facebook än vad det är pinnar i läsarstatistiken på mina blogginlägg. Det är ingen stor grej. Mer ett konstaterande vart vi är på väg. Vi ser en bild. Tycker den är fin när vi snabbt bläddrar förbi. Kanske läser vi några inledande rader i inlägget. Några trycker på en länk och läser hela inlägget. Så trycker vi på gillaknappen. Och går vidare. Precis som i livet. Det går vidare. Oavsett antal gillamarkeringar och statistikpinnar. Vi kan tycka att vi har ett viktigt budskap vi vill dela med andra. Det vi kan göra är att skriva och sprida. Sedan är det upp till mottagaren att bedöma. Om man vill lägga två minuter på att läsa ett helt inlägg och därefter kanske några sekunder för eftertanke. Eller om man vill bläddra snabbt, trycka många ”gilla” och därefter rusa vidare genom livet. Jag lägger ingen värdering i texten. Var och en lever med sina egna intressen och värderingar, och var och en andas livet i sin egen takt.

 Jag har ett budskap som jag vill dela med mig av och jag är glad och tacksam att det finns de som tycker att det jag skriver är något som de vill läsa! Kan jag få några att nicka igenkännande, att känna sig mindre ensam så har jag lyckats. Och kan jag kan få någon att förstå en situation som denne själv inte lever i, få någon att kanske ändra inställning, känna respekt för min Adam och andra människor med liknande eller andra svårigheter – då är det ett plus! 

  

Påklädd. Naken. Utlämnad. Och stolt.

Jag möter min egen blick och känner en förundran över att kvinnan på fotot är jag själv. De pigga ögonen! Munnen som ler! Rak i ryggen! Av insidan finns inga spår.  Inte hundratals sömnlösa nätter. Ingen ensamhet i beslut och ansvar. Ingen besvikelse i beslut som gått oss emot. Ingen bitterhet, ingen trötthet, ingen uppgivenhet. Ingen sorg. Ingen sårad själ och inget flera gånger om brustet hjärta. Och heller ingen sliten och värkande kropp. Jag ser en stolt kvinna! En lycklig kvinna! Mor, sambo, dotter, syster, faster, moster, väninna, kollega och chef.

  
Mitt liv har varit rikt! Omtumlande. Avklätt och utlämnande genom ansökningar, möten och beslut. Aldrig någonsin har det varit långtråkigt! Tiden har inte funnits. Jag har jobbat, jag har stridit. Jag har älskat och jag har gråtit. Jag har rest för att lämna vardagen.  Jag har andats livet och förlorat mig själv emellanåt! Under svenska myggiga somrar, i en liten stad i Italien, på ett café i  Grekland eller i en park i Tyskland.  Jag har levt som i en annan värld för att sedan komma hem igen och gått tillbaka till min roll. Och jag har byggt stora planer för ett liv som abrupt ställdes in och då trodde jag på riktigt att jag aldrig någonsin skulle resa mig igen.

När jag tänker på mitt liv, hur det ser ut idag inser jag att jag nästan har glömt. Hur det var då. När barnen var yngre. När det var vi tre. Hur trött jag var emellanåt. Hur ledsen jag var. Hur jag många gånger kände en lättnad i tanken ”jag kan alltid bryta ihop”. Då skulle jag få sova. Om någon låste in mig. Då skulle jag få piller som stängde av jobbiga känslor. Men samtidigt visste jag ju nånstans där i bakhuvudet att det inte var någon utväg! Att bryta ihop. Den möjligheten fanns inte för då skulle de ju ta mina barn. Och det var ju, är ju, när allt kommer omkring, för dem som jag lever! Det är för deras skull som jag alltid har orkat, alltid har rest mig gång efter annan. För deras skull. Och tack vare dem! Men inuti mig har det brustit, många gånger. Jag har mött mina ögon med en annan blick än den på fotot. Trötta, ledsna ögon i spegeln, som tvivlat på att jag skulle orka en enda dag till.

Jag minns däremot stunder av lycka! Av lugnet i vår lilla familj. I vår bubbla. Kvällarna när vi gick till sängs alla tre, samtidigt och tillsammans. Små händer och fötter på var sida om mig. Tidiga helgmornar då Emil smög sig upp tidigt för att tyst stänga dörren om oss och sedan sätta sig för att se Disneydags på TV. Och sena kvällar då barnen sov djupt medan jag satt med ett tänt ljus i ett för övrigt mörkt rum,  i min sköna fåtölj, och bara njöt av att vara. Eller en sommarmorgon då vi åt frukost utomhus och dagens lek hann börja innan alla ens kommit ur morgonrocken. 

Det finns många avslutade kapitel i min oskrivna bok, och en dag ska jag skriva ner dem. Det lovar jag mig själv. Jag ler åt händelser, bekantskaper och åt livslång vänskap! Jag ler åt minnen av den jag var och den jag fortfarande är. Till vissa delar har jag funnit att jag har begravt mig själv och att jag nu är beredd att väcka mig till liv igen. Det pågår ständigt en bearbetning inom mig. Tankar om främst det liv jag har framför mig.  Hur ska jag tänka, planera? Vad kan jag hoppas på, och vad är omöjligt?

Nu ser livet annorlunda ut. Det är fortfarande rikt! Fortfarande avklätt och utlämnande. Fortfarande omtumlande. Aldrig långtråkigt. Jag jobbar. Jag strider. Jag älskar. Och jag gråter. Men det är också tryggare. Lugnare. Mindre ensamt. Jag kan fortfarande gunga mig själv till ro i stunder av oro. Välja ensamhet och låta sorgen ta fäste. Ögonen jag möter i spegeln kan fortfarande vara tårfyllda. Och när för mycket ramlar över mig får jag krypet i kroppen och det gör ont att andas. Jag kan också sakna den tiden då barnen var små och jag var yngre, starkare. Men också mindre erfaren. Det finns fortfarande så många tankar och känslor som jag behåller för mig själv. Som jag stänger in för att jag vet att de är svåra för någon annan att förstå. Jag stammar till och med på tangenterna när jag försöker formulera dem i skrivna ord. Och emellanåt, när jag tänker på allt elände som händer i världen, på allt som finns runt om oss, på nu ännu närmare håll än tidigare – jag vet att jag inte ska beklaga mig. Att det kan uppfattas som futtigt i jämförelse. Då ställer jag mig ödmjuk inför de erfarenheter jag har fått. Tacksam för att jag har formats till den jag är. Tacksam för all lycka och glädje som finns i mitt liv! Och framför allt tacksam för mina underbara söner, och för att livet har fört mig dit där jag är idag! 

När jag tittar på fotot av mig själv så vet jag allt vad som har föregått för att ta mig dit. Jag har all anledning att vara stolt! All anledning att älska mig själv! Jag är påklädd. Men samtidigt så naken och utlämnad till att hela min omgivning, hela samhället, ja till och med mina nära och kära, har förmågan att förstå det omöjliga, det som jag vet att de aldrig någonsin kan förstå. Jag är inte alltid den jag önskar vara. Det brister ibland. Men jag gör allt vad jag förmår. Och jag står här. Emil och Adams mamma. Sambon. Dottern. Systern. Fastern. Mostern. Väninnan. Kollegan. Och chefen. Och jag är påklädd. Naken. Utlämnad. Och förbaskat stolt! 

Min hjälte sover på köksgolvet

I natt har vi sovit på köksgolvet Adam och jag, på ett liggunderlag med en varsin kudde och filt och med ett prassligt papperslakan och en handduk under oss. Med hinken nära intill. Efter en sådan natt, med minimalt med sömn mellan kräkningar och blöjbyten, så fylls själ och kropp av kärlek och värme när jag hör att Adams andetag börjar bli lugna igen. Ingen annan än jag kan älska så den lilla heta kroppen bredvid mig. Det vackra ansiktet vars panna jag stryker medan trötta ögon emellanåt tittar upp. Han frågar efter storebror Emil, och Sofia, innan han somnar. Och nu i sömnen kommer ord jag inte förstår.

Min hjälte. Som kämpar och gör allt vad han kan, förmår och förstår! Allt han gör, utan att han med ord kan förklara hur han mår och vad han behöver och önskar från mig. Mamma finns här! Mamma tolkar dina ansiktsuttryck, din trötta blick, dina frågande ögon, din svaga kropp. Håller handen mot pannan, torkar svetten. Duschar dig. Och duschar dig igen. Nästan bär dig när trötta ben vinglar. Och du ser lättad ut när jag har förstått dig rätt.

Det är så här det är att vara din mamma. Att inte riktigt veta. Att inte kunna fråga och få förklarat. Att inte kunna prata med dig. Men att göra så gott jag förmår. Och som belöning få en febrig liten hand i min, och ett ”-Såå” som betyder att nu, för stunden, är vi överens om vad du önskade och behövde för att må bra. Min vackra stora lilla pojke, ingen kan älska dig som jag.

Mellan pannkakor, promenad och pussar.

Tid tillsammans med Adam är ofta intensiv. Vi kan nog se avslappnade ut på utsidan. Och harmonin finns där lika tydligt som den syns! Men det är för mig ett ständigt jagande mot tiden, och en balansgång mellan mig och Adam. Jag parerar. Mellan pannkakor som ska vändas styr jag upp att Adam inte försvinner upp för trappan till sitt rum istället för att gå in i badrummet och tvätta händerna. Och när jag hör att det spolas på toaletten drar jag stekpannan åt sidan för en snabb koll. När han så kommer in i köket strålande glad, och han med tvålblöta händer tecknar pannkaka, då vet jag att spänningen kan släppa för ett tag. Nu stannar han nöjd i köket en tid. Med en manöver som inte syns får jag honom att sitta rätt på stolen och så kan kalasandet börja. Jag gräddar, och mellan vändningarna hinner jag lägga en ny på hans tallrik, hjälpa med att fördela sylt och grädde i rätt mängd, rulla ihop pannkakan och så skära i lagom bitar. Fem pannkakor. När en mätt liten kille lämnar bordet står tallriken kvar; en halv pannkaka. Och ett halvt glas mjölk bredvid.

En stund senare bestämmer jag att vi ska ta en promenad. Adam vill inte. Han vet inte riktigt hur man gör när man suckar så där så att det inte ska märkas, fast det ju ändå gör det och det ju faktiskt är det som är meningen. Så han suckar. Ljudligt. Demonstrativt. Och så tar han på sig skorna och är på väg ut genom dörren innan jag hunnit lyfta på rumpan och fått upp byxorna efter toabesöket.

Väl ute känner jag i Adams lilla hand att han är med på noterna. Promenad. Det är ok mamma säger hans blick. Och så stannar han upp och pussar min hand. Vi tar oss förbi hagen utan problem. Han står till och med still och väntar medan jag stänger av vattnet till hästarnas badkar. Så tar han min hand på nytt och vi fortsätter gå. Sidbyte då vi möter en bil som enligt min mening kör något för fort på vår lilla byväg. Och så stannar han upp igen. Adam. Tittar på mig och får mig att förstå. 100 meter hemifrån och det är puss-paus. Små varma händer på mina kinder och en blöt mun som pussar. Ögon som tindrar och ler. Och mitt hjärta smälter för tusende gången.

Jag bär med mig sorgen från förra veckan. Den sitter djupt. Tanken om att en mamma inte ska dö. Och jag känner mig så oändligt tacksam över att mitt liv är här och nu!  Mellan pannkakor, promenad och pussar.

  

 
 
 
 

 
 

 

Mongo, downis? Eller bara Adam. Älskade Adam.

Det pågår en diskussion på nätet. På Facebook, huruvida det är ok att kalla någon mongo eller inte. Först när jag såg att man startat en grupp; ”Mongo är det nya coola <3” så reagerade jag negativt. För mig har ordet alltid klingat illa. Nedlåtande. Det har varit ett skällsord. Mongo, idiot, CP osv. Så var det när jag växte upp på 70 och 80-talet. Idag vet jag inte. Vad säger ungdomar? Kallar man varandra för dessa ord? Jag tycker det låter illa. Riktigt illa.

Flera verkar tycka att downis är lika illa som mongo.  Jag vet inte jag. Har inte funderat i de banorna. Själv använder jag ordet. Downis. Inte när jag pratar till Adam, men ibland när jag pratar om honom, eller snarare när jag pratar om mig. När jag säger att jag är en down-mamma, eller att jag har en downis.

Jag har bestämt mig, i alla fall för tillfället, att inte värdera. Att inte lägga kraft och energi i den diskussionen. Andra för den och det är bra. Men det finns mycket annat att fundera kring.

  

 Till exempel hur samhället ska förstå att lära barnen. De ”andra barnen”. De ”normala” barnen. Så att de vet nu som barn.  Och längre fram som ungdom och vuxen. Att Adam finns. Han, och många fler som är som han. Men ändå inte är som han. De är unika. Som alla vi andra.  Men de är annorlunda mot för dem. Majoriteten av barn.

Varför ska det vara så svårt att inkludera? Varför ska ordet ens behöva finnas i vår värld? Världen som är min, i vilken jag kallar mig downmamma, funkismamma, eller bara Lena. Mamma Lena. Om vi gav sjutton i att segregera. Om alla människor, lika och olika, unika, eller vad vi nu kallar oss, kunde vara tillsammans.

Adam går i särskoleklass. På en skola för ”normalstörda” barn, åk 6-9. På den skolan finns även kommunens särskola med fem klasser. Två olika rektorer. En för de ”vanliga” barnen. En för särskolebarnen. Särskolan har funnits på den skolan i många år, långt innan Adam började där. Ändå har man inte lyckats med inkluderingen. Inkludering i  den bemärkelse som jag efterfrågar. Rektorn erkänner att man inte har arbetat med det. Att det är eftersatt. Hur kan det ens vara tillåtet? Att inte arbeta med inkludering. Numer gör man det. I projektform. Och det är bra. Men det är mycket kvar att göra. Och det stör mig enormt att situationen är som den är. Att man från skolledningen har accepterat det eftersatta arbetet år efter år. Förmodligen inte ens tänkt på det som eftersatt. Förmodligen inte ens tänkt på det alls. Och att man från förvaltnings håll – kommunen – har accepterat det. Och förmodligen inte tänkt där heller.

Att vi i princip varje dag när vi rör oss ute i samhället, jag och Adam, blir tittade på har jag vant mig vid. Jag måste. Adam känner nog inte av det. Inte än. Kanske aldrig. Kanske för att han har dubbeldiagnosen. Kanske hans autism gör honom mindre mottaglig för granskande och frågande blickar. Jag vet inte. Men om det är så,så kanske det är bra. För Adam. För mig är det inte bra att han blir tittad på. Men ensam kan jag inget göra. Och i en värld där det inte ens i skolan är vedertaget med inkludering är det svårt.

Det här blev så uppenbart för mig nu under semestern. Att Adam inte blir accepterad som han är. Eller att barn ser honom som något så onormalt, så annorlunda, att de blir avvaktande. Att de blir rädd för honom. Så ska det inte behöva vara! Det ska vara så självklart i vårt upplysta och civiliserad samhälle år 2015 att barn vet (och vuxna med för den delen) att människor är olika. Och att det är ok att var det.

Det är tröttsamt. Det är frustrerande. Och det är känslomässigt fruktansvärt jobbigt! Prideparader i snart varenda svensk stad. Olikfärgade sockor en dag om året. Facebook-profiler i alla kulörer. Men när det kommer till kritan. När det kommer en alldeles in på livet. Så där som det gör när man blir tittad på. Då räcker det inte med en status på Facebook som säger att man gillar olika.  Då är det handling som räknas. Riktig sådan. Då är det du som kan göra skillnad för de som benämns annorlunda. Som samhället så lätt ser förbi när det kommer till det stora som kallas verkligheten och livet. Då spelar det ingen roll om Adam kallas mongo, downis. Eller bara Adam. Min älskade Adam.

Så mycket vemod rymmer minnet av en radiostyrd bil

Jag har bilden av den här lilla killen på näthinnan. 
Han sjunger o dansar framför kameran. Spexar och leker. Bakar lussebullar. Öppnar paket på sin fyraårsdag. Sitter klädd i tomtekläder framför granen. Spelar innebandy ute på garageuppfarten. Åker rutschkana på baksidan av huset. Bygger pussel på hallgolvet. Kör radiostyrda bilen så den tar stutt i trösklarna. Trär pärlhalsband vid köksbordet. 
Han pratar till sin mamma. Förklarar att bilbanan han bygger ska gå ända till Göteborg. Emellanåt ropar han på mammans hjälp. Men främst kanske på mammans uppmärksamhet.
Han pussar sin bror. Klappar sin bror. Sjunger för honom. Sitter bredvid honom och tittar på tv. Håller honom i handen.
De ser ut att ha ett lugnt, harmoniskt och kärleksfullt liv! Den lilla killen, hans lillebror och mamman där bakom kameran. De tre tillsammans. En enighet.
Den nu stora killen, i övre tonåren, tittar på filmerna om sitt liv. Med längtansfulla ögon? Glad, lycklig och nog lite vemodig. Filmerna inrymmer möjligen svar på frågor som han burit med sig, och som har vuxit, sedan dess han öppnade paketet med den radiostyrda bilen.

I mamman vaknar vemodet. Längtan tillbaka till det som var. Saknaden av den lilla killen. Den förstfödda som gav livet en helt annan mening! Den underbara, fina, omtänksamma, kloka och alldeles fantastiska. Den lilla killen Emil som för alltid är en stor del av mig.

Andas livet.

När man som jag kan räkna sina egna, sina absoluta egna ensamma, timmar på ett fåtal händer så lär man sig att uppskatta dem . Jag har lärt mig att njuta av egen tid. Mitt liv som det ser ut idag och sedan rätt många år tillbaka kräver egen tid. Det kan vara som idag att jag har, kanske, två hela timmar. Två timmar låter inte mycket men för mig är det stort! Jag vill inte bli störd. Inga telefonsamtal. Ingen granne som cyklar förbi. Ingen katt som jamar efter mat. Ingen alls, inget alls, som stjäl av den värdefulla tiden.

Det här betyder inte att jag är otacksam för allt som jag har i mitt liv! För allt och alla som upptar min tid och mitt engagemang, min närvaro. Det betyder att jag behöver vara med mig själv. Kort och gott. Vara med mig själv.

”Det är svårt att förklara för den som inte förstår”. Det uttrycket känner många av oss igen. Och det är alldeles sant. Det är svårt att förklara hur tiden liksom aldrig räcker till. Till att vara själv.

Så nu sitter jag här. I eftermiddagssolen. I fåtöljen, med fötterna på stolen framför mig. Hönsen ligger runt om. Hästarna är tysta i hagen. Jag tittar inte upp från paddan. Helt avslappnad är jag inte. För på gårdsplanen parkerade just en bil. Någon som ska hämta den ridgäst som Johan är ute med. Förmodar jag. Utan att titta ditåt.

När jag kom hem satte jag mig här med en skål mjölk o flingor. Jag läste några sidor ur en bok skriven av en mycket klok människa. Och jag blev inspirerad att andas livet. Så det ska jag göra nu de sista minuterna av den egna tiden. Lägga ifrån mig paddan. Titta på flaggan som av en anledning jag ännu inte vet vajar på sin stång idag. Och så ska jag andas livet. Så där skönt.

Tryggheten och kärleken.  I en kopp kaffe. 

Med kaffekoppen i handen. Jag kan lyssna i evigheter. En evighet kan vara en minut. Eller tjugo. Jag bara lyssnar. Bara är. Lyssnar på det tysta. Lyssnar på språk jag inte förstår. Lyssnar utan att alls höra vad som sägs. Även när de talar svenska. Jag kan bara sitta. Finnas. Bara vara. Och för en stund. När alla mina egna tankar är borta. Är det alldeles underbart!
Som att läsa en bra roman. Fast det är halvt på riktigt. Människorna är riktiga. Men jag vet inget om dem. Jag fantiserar ihop utifrån vad jag ser och tycker mig höra. Jag försöker uppfatta det vackra. Människor på semester. Kärlek och ömhetsbetygelser. Vanor och invanda mönster hos de äldre paren. Vem som hämtar vad till frukost. Att den ena vet precis vad den andra vill ha. Hur kaffet ska vara. Det är vackert. Den trygghet som de utstrålar i varandra.  
Det är så skönt att vara. Bara vara. Och nu i några dagar i sällskap med min älskade Emil!  Sen är det skönt att komma hem. Till tryggheten i att Johan vet hur jag vill ha mitt morgonkaffe. Det är vackert för mig. Det är kärlek.