Påklädd. Naken. Utlämnad. Och stolt.

Jag möter min egen blick och känner en förundran över att kvinnan på fotot är jag själv. De pigga ögonen! Munnen som ler! Rak i ryggen! Av insidan finns inga spår.  Inte hundratals sömnlösa nätter. Ingen ensamhet i beslut och ansvar. Ingen besvikelse i beslut som gått oss emot. Ingen bitterhet, ingen trötthet, ingen uppgivenhet. Ingen sorg. Ingen sårad själ och inget flera gånger om brustet hjärta. Och heller ingen sliten och värkande kropp. Jag ser en stolt kvinna! En lycklig kvinna! Mor, sambo, dotter, syster, faster, moster, väninna, kollega och chef.

  
Mitt liv har varit rikt! Omtumlande. Avklätt och utlämnande genom ansökningar, möten och beslut. Aldrig någonsin har det varit långtråkigt! Tiden har inte funnits. Jag har jobbat, jag har stridit. Jag har älskat och jag har gråtit. Jag har rest för att lämna vardagen.  Jag har andats livet och förlorat mig själv emellanåt! Under svenska myggiga somrar, i en liten stad i Italien, på ett café i  Grekland eller i en park i Tyskland.  Jag har levt som i en annan värld för att sedan komma hem igen och gått tillbaka till min roll. Och jag har byggt stora planer för ett liv som abrupt ställdes in och då trodde jag på riktigt att jag aldrig någonsin skulle resa mig igen.

När jag tänker på mitt liv, hur det ser ut idag inser jag att jag nästan har glömt. Hur det var då. När barnen var yngre. När det var vi tre. Hur trött jag var emellanåt. Hur ledsen jag var. Hur jag många gånger kände en lättnad i tanken ”jag kan alltid bryta ihop”. Då skulle jag få sova. Om någon låste in mig. Då skulle jag få piller som stängde av jobbiga känslor. Men samtidigt visste jag ju nånstans där i bakhuvudet att det inte var någon utväg! Att bryta ihop. Den möjligheten fanns inte för då skulle de ju ta mina barn. Och det var ju, är ju, när allt kommer omkring, för dem som jag lever! Det är för deras skull som jag alltid har orkat, alltid har rest mig gång efter annan. För deras skull. Och tack vare dem! Men inuti mig har det brustit, många gånger. Jag har mött mina ögon med en annan blick än den på fotot. Trötta, ledsna ögon i spegeln, som tvivlat på att jag skulle orka en enda dag till.

Jag minns däremot stunder av lycka! Av lugnet i vår lilla familj. I vår bubbla. Kvällarna när vi gick till sängs alla tre, samtidigt och tillsammans. Små händer och fötter på var sida om mig. Tidiga helgmornar då Emil smög sig upp tidigt för att tyst stänga dörren om oss och sedan sätta sig för att se Disneydags på TV. Och sena kvällar då barnen sov djupt medan jag satt med ett tänt ljus i ett för övrigt mörkt rum,  i min sköna fåtölj, och bara njöt av att vara. Eller en sommarmorgon då vi åt frukost utomhus och dagens lek hann börja innan alla ens kommit ur morgonrocken. 

Det finns många avslutade kapitel i min oskrivna bok, och en dag ska jag skriva ner dem. Det lovar jag mig själv. Jag ler åt händelser, bekantskaper och åt livslång vänskap! Jag ler åt minnen av den jag var och den jag fortfarande är. Till vissa delar har jag funnit att jag har begravt mig själv och att jag nu är beredd att väcka mig till liv igen. Det pågår ständigt en bearbetning inom mig. Tankar om främst det liv jag har framför mig.  Hur ska jag tänka, planera? Vad kan jag hoppas på, och vad är omöjligt?

Nu ser livet annorlunda ut. Det är fortfarande rikt! Fortfarande avklätt och utlämnande. Fortfarande omtumlande. Aldrig långtråkigt. Jag jobbar. Jag strider. Jag älskar. Och jag gråter. Men det är också tryggare. Lugnare. Mindre ensamt. Jag kan fortfarande gunga mig själv till ro i stunder av oro. Välja ensamhet och låta sorgen ta fäste. Ögonen jag möter i spegeln kan fortfarande vara tårfyllda. Och när för mycket ramlar över mig får jag krypet i kroppen och det gör ont att andas. Jag kan också sakna den tiden då barnen var små och jag var yngre, starkare. Men också mindre erfaren. Det finns fortfarande så många tankar och känslor som jag behåller för mig själv. Som jag stänger in för att jag vet att de är svåra för någon annan att förstå. Jag stammar till och med på tangenterna när jag försöker formulera dem i skrivna ord. Och emellanåt, när jag tänker på allt elände som händer i världen, på allt som finns runt om oss, på nu ännu närmare håll än tidigare – jag vet att jag inte ska beklaga mig. Att det kan uppfattas som futtigt i jämförelse. Då ställer jag mig ödmjuk inför de erfarenheter jag har fått. Tacksam för att jag har formats till den jag är. Tacksam för all lycka och glädje som finns i mitt liv! Och framför allt tacksam för mina underbara söner, och för att livet har fört mig dit där jag är idag! 

När jag tittar på fotot av mig själv så vet jag allt vad som har föregått för att ta mig dit. Jag har all anledning att vara stolt! All anledning att älska mig själv! Jag är påklädd. Men samtidigt så naken och utlämnad till att hela min omgivning, hela samhället, ja till och med mina nära och kära, har förmågan att förstå det omöjliga, det som jag vet att de aldrig någonsin kan förstå. Jag är inte alltid den jag önskar vara. Det brister ibland. Men jag gör allt vad jag förmår. Och jag står här. Emil och Adams mamma. Sambon. Dottern. Systern. Fastern. Mostern. Väninnan. Kollegan. Och chefen. Och jag är påklädd. Naken. Utlämnad. Och förbaskat stolt! 

Min hjälte sover på köksgolvet

I natt har vi sovit på köksgolvet Adam och jag, på ett liggunderlag med en varsin kudde och filt och med ett prassligt papperslakan och en handduk under oss. Med hinken nära intill. Efter en sådan natt, med minimalt med sömn mellan kräkningar och blöjbyten, så fylls själ och kropp av kärlek och värme när jag hör att Adams andetag börjar bli lugna igen. Ingen annan än jag kan älska så den lilla heta kroppen bredvid mig. Det vackra ansiktet vars panna jag stryker medan trötta ögon emellanåt tittar upp. Han frågar efter storebror Emil, och Sofia, innan han somnar. Och nu i sömnen kommer ord jag inte förstår.

Min hjälte. Som kämpar och gör allt vad han kan, förmår och förstår! Allt han gör, utan att han med ord kan förklara hur han mår och vad han behöver och önskar från mig. Mamma finns här! Mamma tolkar dina ansiktsuttryck, din trötta blick, dina frågande ögon, din svaga kropp. Håller handen mot pannan, torkar svetten. Duschar dig. Och duschar dig igen. Nästan bär dig när trötta ben vinglar. Och du ser lättad ut när jag har förstått dig rätt.

Det är så här det är att vara din mamma. Att inte riktigt veta. Att inte kunna fråga och få förklarat. Att inte kunna prata med dig. Men att göra så gott jag förmår. Och som belöning få en febrig liten hand i min, och ett ”-Såå” som betyder att nu, för stunden, är vi överens om vad du önskade och behövde för att må bra. Min vackra stora lilla pojke, ingen kan älska dig som jag.

Jag vill beröra. 

Idag fick jag ett fint kort med posten. Det var lite som att jag tummade en stund på kuvertet innan jag öppnade det. Lite förväntansfull. En fin handstil, av den gamla skolan, hade skrivit mitt namn. Inuti låg ett kort med en för mig så vacker text. Där stod;

”Tack Lena för din fina berättelse på Solgläntan! Jag blev så berörd och kände att jag ville ge dig en stor kram men visste att jag då skulle börja gråta. Många hälsningar till dig och din familj, N N”

 

Personen i fråga hade varit på en föreläsning jag höll förra veckan. Jag kallar den ”Att leva med ett barn med flera diagnoser. Downs syndrom, autism och utvecklingsstörning. Min berättelse.”

Det personen hörde var just det;  min berättelse. Mina känslor. Mina upplevelser. Min sanning. Tagna ur min verklighet. Jag berättar min historia, den jag har och fortfarande lever i. Åhöraren väljer själv att ta till sig den eller inte. En annan person som var där berättade efteråt att det som berörde henne mest nog var avsnittet där jag berättade om Emils roll i den lilla, annorlunda familjen som vi utgjorde, och fortfarande utgör. Att prata om Adam berör mig. Det är mycket som gör ont både i dåtid, nutid och framtid. Att prata om Emil i dåtid gör ont lika fullt.

Jag vill berätta. Inte få medlidande, inte visa självömkan, inte visa mig stark och duktig. Jag vill bara berätta. Jag vill beröra. Och de människor som blir berörda är ofta de som själva bär på en stark berättelse.

Korttidshelg.

Sover utan att bli väckt av små tassande fötter på våningen ovanför.

Vaknar och kan ligga kvar en stund.

Dricker morgonkaffe och strosar i nattlinne utan att behöva stressa att jag är behövd av någon att göra något annat.

Städar garderober och lådor och bär ut saker till skullan utan att sätta på dörrlarmet.

Tar en långpromenad och bestämmer mig för att ta en liten omväg då jag inte har någon tid att passa hemma.

Lagar mat och äter medan jag bläddrar i en tidning. Äter upp allt utan att behöva resa mig en enda gång.

Kör ett träningspass stabil träning utan att bli avbruten av vare sig barn eller assistent.

Plockar några mogna blåbär och smultron i landet och lägger i en skål till i morgon. 

Tar en lång dusch.

Klär på mig, blåser håret. Och tar sen en kopp kaffe med Johan. Sitter still i min stol tills det är tomt i koppen.

Funderar på vad jag ska göra när jag har några timmar kvar på dagen.

Detta gör jag när jag har min lediga dag. Allt detta. Medan jag längtar efter Adam.

  
 

 

Mongo, downis? Eller bara Adam. Älskade Adam.

Det pågår en diskussion på nätet. På Facebook, huruvida det är ok att kalla någon mongo eller inte. Först när jag såg att man startat en grupp; ”Mongo är det nya coola <3” så reagerade jag negativt. För mig har ordet alltid klingat illa. Nedlåtande. Det har varit ett skällsord. Mongo, idiot, CP osv. Så var det när jag växte upp på 70 och 80-talet. Idag vet jag inte. Vad säger ungdomar? Kallar man varandra för dessa ord? Jag tycker det låter illa. Riktigt illa.

Flera verkar tycka att downis är lika illa som mongo.  Jag vet inte jag. Har inte funderat i de banorna. Själv använder jag ordet. Downis. Inte när jag pratar till Adam, men ibland när jag pratar om honom, eller snarare när jag pratar om mig. När jag säger att jag är en down-mamma, eller att jag har en downis.

Jag har bestämt mig, i alla fall för tillfället, att inte värdera. Att inte lägga kraft och energi i den diskussionen. Andra för den och det är bra. Men det finns mycket annat att fundera kring.

  

 Till exempel hur samhället ska förstå att lära barnen. De ”andra barnen”. De ”normala” barnen. Så att de vet nu som barn.  Och längre fram som ungdom och vuxen. Att Adam finns. Han, och många fler som är som han. Men ändå inte är som han. De är unika. Som alla vi andra.  Men de är annorlunda mot för dem. Majoriteten av barn.

Varför ska det vara så svårt att inkludera? Varför ska ordet ens behöva finnas i vår värld? Världen som är min, i vilken jag kallar mig downmamma, funkismamma, eller bara Lena. Mamma Lena. Om vi gav sjutton i att segregera. Om alla människor, lika och olika, unika, eller vad vi nu kallar oss, kunde vara tillsammans.

Adam går i särskoleklass. På en skola för ”normalstörda” barn, åk 6-9. På den skolan finns även kommunens särskola med fem klasser. Två olika rektorer. En för de ”vanliga” barnen. En för särskolebarnen. Särskolan har funnits på den skolan i många år, långt innan Adam började där. Ändå har man inte lyckats med inkluderingen. Inkludering i  den bemärkelse som jag efterfrågar. Rektorn erkänner att man inte har arbetat med det. Att det är eftersatt. Hur kan det ens vara tillåtet? Att inte arbeta med inkludering. Numer gör man det. I projektform. Och det är bra. Men det är mycket kvar att göra. Och det stör mig enormt att situationen är som den är. Att man från skolledningen har accepterat det eftersatta arbetet år efter år. Förmodligen inte ens tänkt på det som eftersatt. Förmodligen inte ens tänkt på det alls. Och att man från förvaltnings håll – kommunen – har accepterat det. Och förmodligen inte tänkt där heller.

Att vi i princip varje dag när vi rör oss ute i samhället, jag och Adam, blir tittade på har jag vant mig vid. Jag måste. Adam känner nog inte av det. Inte än. Kanske aldrig. Kanske för att han har dubbeldiagnosen. Kanske hans autism gör honom mindre mottaglig för granskande och frågande blickar. Jag vet inte. Men om det är så,så kanske det är bra. För Adam. För mig är det inte bra att han blir tittad på. Men ensam kan jag inget göra. Och i en värld där det inte ens i skolan är vedertaget med inkludering är det svårt.

Det här blev så uppenbart för mig nu under semestern. Att Adam inte blir accepterad som han är. Eller att barn ser honom som något så onormalt, så annorlunda, att de blir avvaktande. Att de blir rädd för honom. Så ska det inte behöva vara! Det ska vara så självklart i vårt upplysta och civiliserad samhälle år 2015 att barn vet (och vuxna med för den delen) att människor är olika. Och att det är ok att var det.

Det är tröttsamt. Det är frustrerande. Och det är känslomässigt fruktansvärt jobbigt! Prideparader i snart varenda svensk stad. Olikfärgade sockor en dag om året. Facebook-profiler i alla kulörer. Men när det kommer till kritan. När det kommer en alldeles in på livet. Så där som det gör när man blir tittad på. Då räcker det inte med en status på Facebook som säger att man gillar olika.  Då är det handling som räknas. Riktig sådan. Då är det du som kan göra skillnad för de som benämns annorlunda. Som samhället så lätt ser förbi när det kommer till det stora som kallas verkligheten och livet. Då spelar det ingen roll om Adam kallas mongo, downis. Eller bara Adam. Min älskade Adam.

Jag kommer i morgon!

Två pigga ögon. Lena kinder. Tjockt hår. Glasögon av märket Converse som får honom att likna Kevin Costner i JFK. En späd kropp. Och stark. Lite som simhud mellan några av fingrarna, jag håller inte reda på vilka, men jag vet hur det känns när fingrarna så härligt  flätas mellan mina. Ett stort födelsemärke på vänster arm. Smala ben, lite sneda knän. Fötter som ser vingliga ut men som snabbt tar honom dit han vill. En bröstkorg som pryds av ett stort ärr. En mage med mjuk och skön hud, och som oxå den pryds av ett ärr. En rygg som tycker om att bli struken. En nacke och hals som lärt sig acceptera mjuka händers massage. En mun som ler. Läppar med tydliga konturer.

Han säger mitt namn med största ömhet. Flera gånger om dagen får han en impuls att visa mig sin starka, varma, djupa kärlek. Då håller han mig tätt intill, kramar mig hårt, vill inte släppa taget. Jag får pussar som på film. Tydliga. Sådana som det smackar om.

I morgon kommer han att titta på mig och le. Sådär alldeles oändligt lyckligt och kärleksfullt. Jag kommer att vara den mest älskade människan på jorden! Och orden som han inte kan tala högt kommer han att visa i handling. Jag kommer att känna kärleken och lyckan svämma över. Alldeles totalt. Alldeles ofattbart!

I snart tio dagar har själen samlat energi. Livet lite som på sparlåga. Lugnare. Tid att andas. Att slappna av, släppa lite på rutiner och kontrollen. Kanske lite som att vara ”normal”. Medan jag längtat efter att vara som jag är, lite onormal.  Och hjärtat har längtat.  Oj vad det har längtat! I morgon Adam, då kommer jag och hämtar dig!

Kan en företagsledare ha semester? 

Semester. Från statligt verk och rollen som sektionschef. Från assistansbolag och rollen som personlig assistent. Från assistansbolag och rollen som arbetsledare. Semester från rollen som företagsledare? Tänker på vad som ska ordnas med när jag kommer hem.


Dagen innan jag reste kom en kallelse till en röntgen Adam ska göra. Toppen att han fått tid! Mindre toppen med den, alltför vanligt förekommande, dåliga framförhållningen. Fick brevet i måndags. Röntgentid tisdag veckan därpå. Det sista jag gjorde innan jag gick på planet i förrgår var att ringa för att prata röntgenförberedelser som behövs. Som de nog inte är medvetna om. Jag kom aldrig fram. Fick till svar att kön var full och de inte kunde ta emot fler samtal.

Dagen innan jag reste fick jag oxå ett samtal. Från kommunens ekonomiavdelning. De bad mig ändra summan jag fått på en räkning på dem. Till ett lägre belopp. Toppen det med! Men sen frågade jag varför. Räkningen borde rivas helt. Den avser det fritids som i och med att Adam fyllt 13 år är en LSS-insats. Och därmed ska vara gratis. Men jag skulle betala. För 18 dagar. De dagar det tagit kommunens handläggare att besluta. Om något som redan när ansökan kom in var självklart. För den tid det tog att göra den utredning som inte kunde behövas. Och jag drog mig till minnes att jag i god tid, faktiskt ett helt år för tidigt, skickat in ansökan. Men fått den tillbaka med hänvisning till att det var för tidigt. Och att jag därför nu skickat in en ny. Så, jag ändrade inte beloppet. Jag lät det stå kvar och jag betalar räkningen så som den ursprungligen var. Och när jag väl fått beslutet (för ett sådant torde jag väl få?) får jag överklaga det. Så sysselsätter jag en handläggare ännu några timmar. I onödan. Men samhället rullar på. Vi sysselsätter många, Adam och jag. Och våra jämlikar.

Jag förstår att det finns de som tycker jag kan låta gnällig och otacksam. Och så kanske det är vissa stunder. När bägaren liksom rinner över av ännu en ansökan, en utredning eller ett beslut. Eller bara ett ynka telefonsamtal som jag ska ringa. Som jag lägger till som en punkt på den redan rätt så fulla att-göra-listan. I den stunden kan faktiskt bägaren rinna över. Och luften gå ur mig. Helt. För ett telefonsamtal. För en stund bara. Jag återhämtar mig rätt snart. Men innan du dömer mig som gnällig och otacksam. Och ja, jag vet, att det finns dom som har det långt mycket värre. Jag vet. Men ändå. Försök för en stund tänka dig in i ett liv som för all tid rymmer ett beroende av att handläggare och deras beslut vill gå dig till mötes. Att din kalender fylls med möten och läkarbesök. Att livet kring ditt barn drivs nästan som ett företag. Och att du inte alls har någon längtan efter att vara chef i det företaget. Men du måste. Du måste. För det finns ingen annan vars hjärta slår så hårt och älskar så starkt den pojke som är företaget. Och som har all den kunskapen om honom.

Jag är verkligen innerligt tacksam för att jag bor i Sverige! För att det finns så mycket hjälp att söka för Adam. Så många professionella inom sjukvården och pedagogiken. Så många som arbetar för och med Adam. Med ett hjärta som ömmar för honom. Så tacksam är jag för detta!
Men jag är så innerligt trött på att vara en styrande, kontrollerande, missuppfattad, ifrågasatt chef i det företag som är mitt barn. Jag vill bara vara mamma. Och idag ska jag vara det. En företagsledare och tillika tonårsmamma på semester. Som njuter av egen tid med sin äldsta tonåring 😊

 

Utredningar. Hur många kan det behövas? Egentligen.

Att Adam kostar samhället rätt så mycket pengar är inte så svårt att räkna ut. Så där bara på en höft. Men att räkna ut hur många arbetstillfällen han ger, det tror jag att jag behöver hjälpa er med. Jag kom att tänka på det idag. I den stund jag konstaterade att den handläggare på kommunen som jag nyss pratat med i telefonen i tjugo minuter har minst tre kollegor i samma hus, som alla jobbar med olika ärenden kring Adam. Och alla skriver egna utredningar. Och fattar varsina beslut. Om samma kille. Som i varje utredning har samma problematik.

DSCN9119

Den här gången gällde det LSS-insatsen om att Adam ska få fortsätta på fritids efter skoltid. Detta trots att han har fyllt 13 år. Det är ju egentligen ganska självklart för mig. Om man tänker efter lite. Använder lite sunt förnuft. Att en kille som är beviljad assistans 22 timmar om dygnet (jag har än inte listat ut hur de har tänkt med de två timmar på dygnet som återstår? Om det är silvertejpen och blöja som gäller då?) inte kan åka hem efter skolan och klara sig själv tills mamman kommer hem från jobbet. Men det är inte alldeles så enkelt för alla. Uppenbarligen. Därför skapar man en blankett, tillsätter en tjänsteman, och formulerar en arbetsbeskrivning. För att jag så småningom ska få hem ett beslut i brevlådan. Som talar om att Adam får fortsätta på fritids. Trots att han har fyllt 13 år.

Den här LSS-handläggaren hade blivit ombedd av en annan handläggare (på Barn- och Utbildningsförvaltningen tror jag – vi kan för enkelhetens skull kalla det BUN) att bistå med underlag till beslutet (som skulle fattas på BUN). Därför ringde LSS-handläggaren mig. För att stämma av det som redan står i en annan utredning. Den utredning som ligger till grund för beslutet om LSS-insatsen Korttidsvistelse utanför hemmet, och som är gjord av en tredje handläggare, på LSS-enheten. Förutom den utredningen torde det finnas (på BUN) åtminstone en ytterligare rätt färsk utredning som handlar om Adams skolgång.  Den som ligger till grund för att han är inskriven i särskolan.  Den utredningen kräver också sin handläggare. Och förmodligen ännu en, som ligger till grund för att han har rätt till skolskjuts. Vilken i sin tur kräver ännu en, annan, handläggare. För en sak vet jag – utan utredning, inget beslut. Och utan beslut, ingen handling.

Dessa personer jobbar alla inom Söderhamns kommun. Två vardera på LSS och tre på BUN. En av dem har dessutom varit med i den STORA utredningen. Utredningen över dem alla. Utredningarnas utredning. Den som har makten över vårat liv. Försäkringskassans utredning. I den finns allt noterat och klarlagt. Hur många minuter per dag Adam behöver för att kissa. Hur många minuter per dag han behöver för att borsta tänderna. Hur ofta han duschar och hur lång tid det tar. Hur ofta han äter och hur lång tid det tar. Vilka aktiviteter han deltar i. Hur många timmar per natt han sover. Hur ofta han vaknar per natt och hur länge han då är vaken. Hur många minuter per dag han behöver för att kommunicera. Osv. Osv. Osv. För att göra denna utredning krävdes två tjänstemän.

En snabb summering ger att för dessa ärenden – vilka långt ifrån är alla som finns kring Adam – krävdes sju handläggare. Och en pojke. Och hans mamma.

Och hans mamma undrar. Hur många utredningar kan det behövas? Egentligen.

Allt går att omsätta i Adam

Det är lustigt hur jag på tåget idag i tanken  kom att omsätta flera handlingar till hur Adam skulle reagera. Som när jag spolade på tågtoaletten. Ni vet det där otäcka sugande ljudet. Jag såg framför mig hur Adam satte händerna hårt över öronen. Och när tåget kom rullande in till oss där vi väntade på perrongen, såg jag hur Adam exalterad böjde sig lätt framåt, spände kroppen och viftade med armarna i ren glädje. På tåget såg jag hur han skulle sitta och titta ut, i timmar, och se landskap och samhällen svischa förbi. Okontaktbar, för att spänningen är så stor.

Det blir ofta så, att jag omsätter till Adams tankar och känslor. Det är nog lätt till. Jag behöver vara förberedd på hans reaktioner, ligga steget före. Så jag har lärt mig. Tror jag. Men så kommer så klart de tillfällen jag inte kunnat förutse. Då kan det skita sig. Eller så kan de obemärkt gå oss förbi 👍

Ibland ser han nog mer än vad jag gör. Adam. Älgar till exempel 😊. Han tecknar i princip alltid ”älg” någon gång under bilresa förbi skog. Och det utan att vi pratat om älgar. Med en stark längtan efter att få se dem, så kanske han faktiskt kan frammana dem. I alla fall en bild i sitt inre. Och den duger kanske lika bra.

Kanske är det vad han gör när han ibland går undan. Sätter sig, lägger sig, på mer eller mindre logiska ställen. Som vid skostället i hallen. Frammanar bilder av sådant han längtar efter ska ske. Ett möjligt sätt att ta sig genom en jobbig dag. Kanske något att anamma? 😊

Om att vara ute i god tid. Eller inte.

Idag har jag träffat på alla varianter. I god tid. I sen tid. I väldigt god tid. I väldigt sen tid. Den absolut värsta vad gäller sen tid var densamma som var värst även vad gäller god tid. Det var ju liksom lite kul mitt i allt 🙂

Först ut var skolskjutsen. De var inte ute i god tid. Där fick jag vid halv tre tiden veta (via en annan förälder!) att Adams skolskjuts hem klockan fyra inte skulle gå med vanliga taxibolaget. Det betyder att det var bråttom med en lösning för att få pojken hem på ett sätt som jag anser vara tryggt och säkert för honom.

I bilen för att hämta Adam (hos den förälder som ringt mig) så ringer tandläkarmottagningen. De vill att jag kommer för ett samtal . I morgon. Det kan jag absolut inte kalla att vara ute i god tid.  Samtalet skulle vara i Gävle. En resa tur och retur 15 mil. Vi skulle prata sövning av Adam för att dra ut en tand.  Och så skulle jag skriva på ett papper.

När ska han då sövas? Första tiden efter sommaren. Helt plötsligt var tandläkarmottagningen bäst på att vara ute i god tid!

Och skorna då? De som vi var lovade att få för två veckor sedan. Ja, de har fortfarande inte kommit. Det ger inget högt betyg vad gäller att vara ute i god tid.