Lycka är …

… att ha en bror som du! ❤️

Mamman ratad men vad gör väl det 😊? Det är en fröjd att se dom tillsammans!

Det var inte bara allt roligt att se där på Malmö C som fick oss att sitta i över en timme och vänta. Adam fick välja i iPad: gå före eller vänta på Emil. Han var väldigt bestämd – vi skulle vänta!

Under helgens alla promenader sökte Adams hand sin storebrors ofta, ofta. Och han kan bara hålla en hand i taget. Fick han tag i Emil – så släppte han mig.

Emils omtanke om Adam är så fin att se! Hur han vill ”passa upp” på honom samtidigt som han vill utmana honom till utveckling, testa gränser.

Mina fantastiska, fina och älskade barn – Det är alldeles underbart att se hur mycket ni betyder för varandra!

Lycka är att ha er som mina söner. ❤️

Har du 1 timme och 12 minuter över?

Oavsett vem du är eller vad du har för intresse eller yrke – se föreläsningen. Gör det i din profession eller som medmänniska.

Trots min snart 18 år långa erfarenhet av livet i funkisvärlden är jag fortfarande naiv. Jag tror, jag VILL tro, att om människor blir bättre informerade så blir världen bättre. Så även funkisvärlden. Om alla visste det som jag och mina medmänniskor i den här annorlunda, udda, skrämmande världen vet skulle det kanske se annorlunda ut. I funkisvärlden.

Den här filmade föreläsningen, med Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap vid Högskolan i Halmstad, berättar om allt det jag under åren jobbat mot och med. Fördomar. Neddragningar. Okunskap och ovilja. Handläggare. Politiker och politisk menlös välvilja. Personal i olika profession. Chefer. Ordföranden.

Som medborgare skulle jag önska och på gränsen till KRÄVA att ALLA människor som på något sätt kommer i kontakt med funkisvärlden ser den här föreläsningen. Och tar till sig av det som Magnus med grund i vetenskapen berättar. Och få människor skulle lämnas utanför denna min önskan, då i princip ALLA på något sätt i flera situationer tangerar att stiga in i vår värld.
Direkt; genom beslut som fattas. Eller inte fattas. Genom vård, omsorg och utbildning som tillhandahålls. Eller inte tillhandahålls. Genom medmänsklighet, respekt, omtanke och värme som borde vara så självklar.
Indirekt; genom att fatta beslut om andra saker, som direkt missgynnar handikappolitiken. Genom att bortse från, inte respektera, inte bemöda sig att förstå.

Det finns så oändligt många delar som är funkisvärlden. Där vi i det tysta lever, strider, gråter, tappar hoppet, faller och sedan reser oss. Och självfallet där vi även glädjer oss och känner tacksamhet!

Föreläsningen är 1 timme och 12 minuter lång. Du som är chef borde låta dina medarbetare se den på arbetstid. Du som är medarbetare borde säga till din chef att det här är något som du tycker att alla ska se. Oavsett vem du är eller vad du har för intresse eller yrke. Medmänniskor är vi alla.

Om du har 1 timme och 12 minuter över. Se föreläsningen. Den berör dig.

Föreläsning med Magnus Tideman

När orden inte räcker till

Adam återhämtar sig efter magsjuka. Han har haft jobbiga dygn. Med en len röst, ett vant öga, en tyst kommunikation oss emellan och med bilder som stöd har jag fått fram hur han mår och vad han behöver.

Ibland rinner känslorna över. Jag önskar att jag kunde sätta ord på dem. Det jag känner när Adam lägger en febervarm arm om mig, när han med sina egna ord säger att han älskar mig. Det går inte att beskriva. Känslan är överväldigande. Och orden räcker inte till.

Älskade barn, så mycket du lär oss om livet.

Från en funkisförälder till en annan – mina 10 bästa råd.

Från en funkisförälder till en annan. Här kommer mina 10 bästa råd för att överleva, för att föra ditt barn, din familj, erat liv och samhällets syn framåt.

1. Den viktigaste av dem alla. Bryt ihop, gråt ut, och res dig sedan upp.

2. Sluta upp med att visa dig nöjd och tacksam – om du inte är det på riktigt. Nöj dig inte med mindre än vad ”normal-Svensson” anser sig ha rätt till.

3. Föreställ dig handläggare, tjänstemän och politiker i en pinsam situation och ta av dem deras auktoritet. Men minns att de kan göra detsamma med dig.

4. Vårda din kommunikation. Håll dig till sanningen. Och se för fasiken till att få allting skriftligt!

5. Läs noga på de lagar och konventioner som ni är berörda av.

6. När du vet att du har rätt – var en jobbig jävel och ge dig inte! Du är den som kan ditt barn bäst. Och förmodligen den som är bäst påläst om samhällets intention om ”allas lika värde”.

7. Visa tacksamhet till de som förtjänar den. Ödsla med ärligt menat beröm.

8. Gör din del fullt ut. Då har du rätten att kräva att andra gör sin del. Påminn. Följ upp. Släpp inte kontrollen för tidigt.

9. För bok över allt. Läkarbesök. Samtal med kommun, myndigheter och alla andra av betydelse.

10. Räkna aldrig med att någon lagenlig insats serveras ditt barn. Läs på vad som finns och sök sedan all hjälp som du och barnet har rätt till.

Det här är skrivet i vredesmod men inte mindre sant för det. Jag lever inte varje dag som jag lär. Men oftast. Och så länge ingen sparkar omkull oss totalt så kommer det alltid en ny dag.

Min vardagliga bucket list

Det dök upp i mitt flöde i Facebook; 21 saker som jag ”måste” ha på min bucket list. Jag googlade vidare på ordet bucket list. Nästa ”måsten” var 51 till antalet. – Oj! var min första tanke. Vad mycket jag ”måste”. Jag som inte har någon bucket list. Jag som inte ens vill ha en bucket list. Att samla på mig upplevelser som ett ”måste” att bocka av. Jag ser inte hur det skulle berika mitt liv. Är det en resonabel tanke för gemene man/kvinna? Eller är det funkismamman i mig som talar för att jag vet att mitt liv ser så annorlunda ut. Att det inte tillåter ”allt”.

Jag läser att det till och med finns en bok som jag borde köpa. I den kan jag få tips på, och planera allt jag ska göra, för att sedan oxå bocka av det. I boken.

Jag ställer mig direkt frågan; vad händer i mitt liv medan jag planerar, utför och bockar av? Vilka i min närhet blir satta åt sidan? När i tiden ska jag klämma in det? Och den kanske största frågan – hur är det ens troligt att livet ska fortsätta se ut som det gör idag, när jag planerar, att förutsättningarna kommer att vara de samma under den kommande framtid då jag ska genomföra allt? Om livet behöver komma emellan – vad får då stryka på foten – listan, eller livet?

Livet är för mig familj, vänner, sjukdomar, arbete, ekonomi, kriser, katastrofer, kärlek, sorg, glädjeämnen. Ja, allt det där ”andra”, det som är den vardagliga ”bucketlistan”.

Jag betvivlar att när den dagen kommer, då jag ska lämna jordelivet, så känner varken jag själv eller mina barn, min familj och mina vänner, någon tröst i att jag åtminstone inte lämnar det utan att ha simmat med delfiner eller sprungit minst en maraton.

Min bucket list är här och nu. Idag och i morgon. Jag vill gå till sängs utan att vara i konflikt, jag vill vakna med tillförsikt till, och tacksamhet för, en ny dag, gärna nära någon som jag älskar. Jag vill känna att jag gör mitt allra bästa som mamma, sambo, dotter, syster, faster, moster, vän, arbetskamrat och medmänniska. Jag vill fortsätta känna glädjen i det lilla. Jag vill dansa med Adam i badrummet medan vi borstar tänderna. Jag vill ha tid med Emil och vänta på telefonsamtal när han går från jobbet, och få ett sms emellanåt från hans Elvira. Jag vill dricka kaffe i sängen med Johan, känna hans hand i min och skratta åt hans kvicka kommentarer. Jag vill ringa syster Marie en eftermiddag i bilen hem, se bror Tottes glädje över livet, hälsa på syster Sara med familj vid en tjänsteresa till Stockholm, ta med mamma ut på en fika och höra hennes röst i telefonen. Jag vill sitta på trappan i Sörängen och dricka vin och jag vill spela yatzy med pappa och Sonja. Jag vill se svärmor Ann mata hönsen och äta bondkakor som hon har bakat. Jag vill finnas där för alla mina syskonbarn den dag de behöver mosters/fasters stöd och råd. Jag vill uppfattas som tacksam och rättvis av alla som jobbar kring Adam och jag vill att mina vänner ska känna att de får ta plats i mitt liv.

Jag menar inte att jag inte har önskningar och drömmar. Att jag inte vill göra saker. Jag vill väldigt mycket! Att dricka bubbel och spela piano har jag ju till och som nyårslöfte! Jag vill skriva (oj vad jag vill skriva, och helst av allt vill jag skriva en bok), och jag vill resa till Kos, Italien, Frankrike, Skottland och Portugal. Jag vill rida, åka skidor, bo på slott, se på serier, äta god mat, ta långa promenader och läsa.

Jag vill så många saker! Men mest av allt så vill jag känna glädje i vardagen, vara tillsammans med de jag älskar och känna att jag gör mitt allra bästa för dem. Det må vara alldagligt och listan må komma från en funkismamma som delvis är härdad och märkt av livet som sådan. Men det är min bucket list och jag tror att den skänker både mig, min familj och mina vänner tröst när den dagen kommer.

Mina två nyårslöften. Bubbel och piano.

Orden hittar inte ut. De stockar sig i huvudet under nattens allra längsta timmar. De kan inte formera sig. De kommer inte i ordning. En tanke blir till en halv mening och sedan tar nästa tanke vid. Som om det är fullt. Det har varit så nu i några veckor. Mitt huvud är ett torg med ett gytter av människor som springer om varandra och hetsigt pratar, skrattar och skriker. Det är konstigt. Jag liknar de röriga tankarna i mitt huvud med en överbefolkad Markusplats i Venedig, under skolresan i årskurs nio. Den har inget alls med mina tankar att göra. Skolresan i årskurs nio. Men om du har varit där någon gång, i myllret av människor på Markusplatsen, där det inte går att sortera vad som händer. Där det är totalt omöjligt att ordna människor så att de står stilla i formationer. Då kanske du kan förstå min liknelse – ett överbefolkat torg och ett huvud med så många tankar att de inte går att sortera.

Skolresan till Venedig hade inget alls med mina tankar att göra. Inte förrän nu då jag skrev det. Nu tror jag att den spelar roll för den är en del i vad som har hänt. En del i allt som dyker upp som minnen när jag i stunder tänker på livet som har varit så här långt. En del i alla tankar.

Jag har läst andra människors summeringar av året 2019. Glädje och sorg. Och vid nyårsbönen i kyrkan igår fanns en stund för eftertanke. Jag minns många glädjeämnen! Många roliga händelser och möten av betydelse. Stunder av total lycka och tillfällen då jag har känt ett nästan overkligt lugn i kroppen. Mina barn så klart, den största lyckan! Det finns ett talesätt att en förälder mår som dennes barn mår. Visst är det så. Och Johan. Min familj. Mina vänner. Jag är så tacksam för dem alla! Sorgen har också funnits med mig under 2019. Avsked.

Om jag summerar år 2019 här och nu, klockan 00.28 den 2 januari år 2020, så kommer några för mig avgörande meningar fram, vid sidan av den glädje och sorg som jag har mött under året. År 2019 var året då de ställdes på sin spets, de ord som jag för alltid har tatuerat på min arm: ”Emil och Adam. Alltid för er.” År 2019 var året då besvikelse började växa till bitterhet och det var året då jag tvingade mig själv att ge upp och acceptera för att ge mig själv utrymme att leva.

Mer än så här blir det inte nu. Orden är kvar därinne. Det finns inget flyt vare sig i tankar eller i fingrar på tangenterna. Min förväntan inför ett nytt år har inte formats ännu. Igår vid middagen sa jag till Johan att jag under år 2020 ska dricka mer bubbel. Det får bli mitt nyårslöfte så här långt! Och jag ska lära mig att spela de noter Emil har givit mig, Call of Magic, på piano. Högt, starkt och med en alldeles fantastisk inlevelse. Resten litar jag på att det kommer. Att det blir som det är tänkt.

Stillhet, ro och eftertanke

Liksom i livet sig själv tvingas även en präst med sina besökare till kompromisser. Och acceptans. Det blir inte alltid så som man har tänkt sig eller planerat. Ibland blir det någonting annat. Som inte behöver vara sämre. Bara det att det inte blev så som man tänkte sig, från första början.

Jag kände behovet av en stund av själslig vila och gick till kyrkan för en kvällsmässa, mitt i veckan. Vi var tre besökare. En präst och en kantor. Nycklar och teknik krånglade. Och det som skulle vara en mässa med nattvard blev till en andakt. Kompromissen här var inte svår. Och ingen hade heller problem med acceptansen.

Berättelsen om Italien kontra Holland känner säkert flera av er, mina läsare, igen. Om hur drömmen var att resa till Italien. Att alla förberedelser, all planering, var inställd på Italien. Men så landade planet i Holland. All planering gick om intet. Drömmen blev aldrig uppfylld. Men det blev någonting annat som med tiden, när överraskningen och kanske besvikelsen hade lagt sig, blev väldigt bra. När acceptansen börjat gro. Då såg man allt det vackra, spännande och fantastiska som Holland hade att erbjuda.

Historien är en liknelse om drömmen om ett barn. Där barnet som föds visar sig ha en funktionsnedsättning och drömmen, planeringen, därför inte blir så som det var tänkt. Men med tiden och acceptansen blev det till något annat. Något vackert och fantastiskt. Något underbart.

Livet ter sig så. Det bjuder på överraskningar, besvikelser, glädje och sorg. Oavsett hur vi planerar och drömmer. Oavsett vad vi vill. I sorg och panik, förtvivlan och vilsenhet är vi människor små. När benen inte vill bära och när det är tungt att andas. Sorg är tungt att bära. Den måste ut för att luften ska få plats i våra lungor att ge oss livet åter. Acceptansen kommer långt senare, den som får oss att förstå att vi inget kan göra. Det är den som i de svåra stunderna slutligen räddar oss från avgrunden.

Idag har jag hållit sorgen i mina armar. Jag har tröstat medan en vän åter fyllde lungorna med luft. Livet blir inte alltid så som man önskar. Men kanske att det blir så som det är tänkt?

I kyrkan fick jag en stund av stillhet, ro och eftertanke. Utan nattvard.

I huvudet på en funkismamma

Undrar när Apoteket kommer att få in Resulax igen? Klyx är inte alls lika bra. Kommer de att ringa mig, som utlovat, när det finns åter i lager? Eller ska jag kanske ringa i morgon och kolla? Förresten, har de lagt in ett nytt recept tro? Det måste jag kolla!

På torsdag är mötet med kuratorn på habiliteringen. Inför att Adam fyller 18 år i maj. Jag måste kolla upp några saker innan dess. Förbereda frågor. Undrar hur det funkar med enbart fullmakt? Kan vi ha det tro – eller måste det bli god man? Och hur blir det då? Överförmyndare. Åh, det känns jobbigt! Önskar han vore under 18 år för alltid.

Skolskjutsen i morgon bitti! Oj, är den avbokad tro. Måste komma ihåg att kolla när jag vaknar i morgon – för sent att skicka sms nu.

Remissen till Karolinska, för en natt med sömnregistrering, har den gått iväg tro? Borde jag inte ha hört något vid det här laget?

I morgon måste jag komma ihåg att visa assistent J den nya munmotorikträningen som Adam har fått. Så roligt det var att Mary sett sådan positiv utveckling hos Adam! Det känns alltid skönt. Vi behöver beröm emellanåt. Mer av den varan tack så orkar jag mer.

Så jobbigt det blev efter besöket hos ortopeden förra veckan, om Adams dåliga höfter. Usch, tänk om det blir operation framöver. Minst tre månader i gips – jag orkar inte ens tänka tanken ut. Måtte han slippa det! Men, nya skor måste jag ordna! Och informera assistenter om hur vi ska förhålla oss till problemet. Jag måste sätta upp det på listan till i morgon när J jobbar.

Undrar hur Adam mår, i sinnesstämning? Han ser trött ut. Ledsen och fundersam. Ganska ofta. Alltid tyst i bilen upp till Hudik.

På torsdag ska jag göra studiebesök på korttids. Så himla trist att det inte gick att lösa så han får vara kvar på Balder i Söderhamn istället för att skolas in på ett nytt. Orkar han med det? Hur gör jag om studiebesöket inte känns bra? Hur får jag ihop sommaren? Äsch. Det är långt till sommaren, det får lösa sig i sånt fall.

Undrar om jag hinner göra några nya kommunikationskartor till honom under veckans kvällar? Vi är ju i Hudik fyra nätter. Ikväll orkar jag inte. Kanske i morgon. Jag har en hel lista på kartor jag ska göra. Puh.

Bölderna han har på ben och skinkor, varför går de inte bort? Hur länge kan vi hålla på med den starka salvan? Jag skulle ju ringa hudläkaren efter några månaders behandling. Det är nog nu det. Bäst jag ringer under veckan.

Ny klipptid. Sjutton oxå! När ska vi ta den? Studiedagen kanske. Jag får ringa Anette i morgon och kolla.

Assistentschema för jul är det hög tid att fixa nu! Det borde redan ha varit gjort. Det får bli helgens jobb.

Vad ska jag kunna önska till Adam i julklapp? Träningsbyxor med dragkedjeficka kanske! Att ha gps:en i på dansträningen. Jag måste verkligen ta tag i det med att hitta en ny gps, att sätta på armen som en klocka!

Och dansen, just det! Jag måste köpa biljetter till uppvisningen!

Hans iPad. Jag borde verkligen rensa bilder och filmer. Det är alldeles för mycket som ligger där. Jag är livrädd att den ska krascha!

Beslutet om tillfällig utökning assistans för fritids och korttids under hösten. Det blir säkert avslag på delar. Ska jag orka överklaga? Och hur lång tid tar det? Det är nu jag behöver det, inte om flera månader.

Vad händer i Sverige? Allt kring personer med funktionsnedsättning sparas det in på! Jag blir tokig. Så himla arg. Jag förstår inte hur det ska bli efter gymnasieåren? Vad ska Adam göra? Och var ska vi bo? Kommer han att ha assistansen kvar eller kommer jag tvingas sluta jobba?

Adams framtida ekonomi! Så himla osäkert! Jag får inte bli sjuk! Jag måste jobba för att kunna spara pengar till Adam. Och jag måste ta ett nytt möte om testamente, hur det ska skrivas för att vara det bästa för både Emil och Adam.

Vad är det för regering vi har? Ska det fortsätta så här? Nedmontering av ALLT som är LSS, allt som ska garantera Adam hans goda levnadsvillkor. Jag får inte dö före Adam. Så bara är det. Jag får inte!

I morgon måste jag komma ihåg att klippa Adams tånaglar! Och att tvätta håret/hårbotten med det starka medlet.

Vi ska upp tidigt i morgon. Skola och jobb. Hoppas, hoppas att Adams förkylning inte utvecklar sig till något värre.

Hoppas, hoppas att inte tankarna fortsätter att ploppa upp som svampar ur jorden under natten.

Jag behöver sova.

Vad tänker du på min Adam? ❤️

Sverige bygger klassamhälle. Och jag bär på en förbjuden högsta önskan.

Vi är åtskilliga föräldrar, anhöriga och personer i behov av assistans, som delar våra frågor, tankar, vår oro, ilska och hopplöshet med varandra. Vi gör det i olika Facebook-grupper dit ”ni andra” inte har tillgång. Förutom vår sorg, förtvivlan och kamp så har många av oss en ytterligare sak gemensamt. Vi pratar inte om det. Det behövs inte – vi vet ändå. Det är en högst förbjuden önskan. En högsta önskan. En som ”ni andra” aldrig kommer att förstå.

Sverige sviker. Kommunerna i Sverige sviker. LSS nedmonteras. Många är de människor som lämnas att stå ute i kylan. I Sverige byggs ett nytt klassamhälle. Funkisarna. Den lägsta rang. De som ska titta på när ”ni andra”  ska ta era ytterligare semesterdagar för att ”få ihop livet som småbarnsförälder”. Vi med anhöriga i lägsta klass vi tittar på och vi kämpar på, och vi gör det så länge vi orkar. Och vi fortsätter när varje vettig människa borde förstå att det håller inte längre. Det finns en utväg. Att bryta ihop och lämna ifrån oss ansvaret över våra anhöriga.  Eller att dö med dem. I övrigt finns inget val.

I Sverige finns nära 20 000 personer som har statlig eller kommunal assistans (uppgift från Assistanskoll.se). (Hur många personer ytterligare, som har fått avslag på sin begäran om assistans eller som inte ens har sökt för att de inte ser det mödan värt, har jag ingen siffra på).  Till dessa personer finns ett antal anhöriga. Föräldrar, syskon, barn, make, maka, sambo, särbo – vi är många. Några av dessa anhöriga bär på ett större ansvar. Och faller dessa ifrån så finns förhoppningsvis ”någon annan” där för att ta vid. Vi litar inte på samhället. Hur skulle vi kunna göra det? Vi läser tidningar, vi ser på nyheter, vi delar varandras värsta ångest och upplevelser. Vi VET att samhället inte är till för oss och för våra anhöriga. Vi får inget gratis. Inte den minsta lilla insats kommer per automatik. Det är fler eller färre ansökningar, större eller mindre förnedringar. Och därefter ett lotteri. Lagar gäller inte här. Inte i funkisvärlden.

Kommunerna faller. Insatser avslås eller dras in. Vi frågar varandra. Det har gått så långt att vi varnar varandra. – Flytta inte till den och den kommunen. – Skolan är under all kritik. – Det saknas daglig verksamhet värd namnet. – Personlig assistans, ledsagarservice, färdtjänst, bostadsanpassning – allt avslås.

Sverige faller. Vi lever i den största diskrimineringen på tiotals år. Och det samtidigt som det vitt och brett pratas om allas lika värde, politiker och tjänstemän drar på sig udda strumpor en dag per år och det paraderas i stora Pride-jippon. – Allas lika värde, skriker folket. För så ska man göra i Sverige idag. Man ska gilla olika. Man ska tycka att alla är lika mycket värda. Alla ska ha samma möjligheter. Så säger man i Sverige idag. Och så säger de styrande runt om i Sveriges kommuner.

Sanningen är en annan.

Sverige faller. Insatser avslås eller dras in. Vi frågar varandra. Det har gått så långt att vi varnar varandra. Igår gjorde jag det för första gången. Jag varnade en familj som skulle flytta hem från USA. Jag skrev; – Om ni har det bra där ni är idag, om livet fungerar, stanna kvar. Sverige är inte vad det har varit.

Det är många personer i Sverige idag som går med samma förbjudna, högsta önskan som jag – att min anhörige ska dö före mig. Min son.

Jag förstår att jag av många kan uppfattas som extremt tjatig och jobbig. Det är ok med mig! Om du tillhör den stora majoritet som, enligt mig, är så lyckligt lottad att du inte dagligen går med samma högsta önskan som jag, så förväntar jag mig inte att du har kunskapen att förstå vad det hela handlar om. Det är bland annat därför som jag skriver. För att nå ut! För att flera ska förstå. För att flera ska hjälpa oss att påverka! För att flera ska skrika högt – Det räcker nu! Vi som skriker idag, vi orkar snart inte skrika mer.

Jag undrar, när får vi en minister av betydelse ,som bär på samma önskan som jag? Finns det då en framtid att hoppas på? Vi är åtskilliga tiotusentals personer, kanske hundratusentals, som ställer vår tilltro till det.

Det är liksom en viss skillnad. På diskriminering och diskriminering.

Det är skillnad på diskriminering och diskriminering. Om det är den gamla vanliga, hederliga diskrimineringen mellan man och kvinna. Eller om det gäller till exempel diskriminering gentemot personer med funktionsnedsättning. All diskriminering är fel. Jag säger inget annat.  Men – igen – det är en uppenbar skillnad på diskriminering och diskriminering.

I Söderhamn har frågan om diskriminering väckts till liv. Kvinnor anser sig ha blivit diskriminerade av kommunalrådet. Kvinnor som kan föra sin egen talan.

Det blev stora rubriker. Kommunalrådet gick ut med en ursäkt. Och nu ska det arbetas med kommunens värdegrund.

Det är intressant tycker jag som nu besöker kommunen varje helg men som har min post till ett annat postnummerområde. I en kommun som har jämlikhet som fokusområde år 2016-2019 står det på  kommunens webbplats; att i Söderhamn så verkar man för integration, inkludering och god tillgång till utbildning så att alla människor i Söderhamn ska kunna stärkas för att kunna vara med och utveckla samhället. Det är också en viktig fråga för hela kommunens utveckling att människor flyttar till Söderhamn och vill stanna kvar här.

Man arbetar så bra med det att vi var två halva familjer som kände oss tvungna att flytta till grannkommunen. Våra ungdomar ingick liksom inte i syftet med texten ovan. Man missade både deras inkludering och utbildning. Kan man kalla det diskriminering möjligen?

Jag tror det. Men, det är ju fortfarande en viss skillnad. På diskriminering och diskriminering menar jag. Till exempel om det gäller de som kan föra sin egen talan eller de som inte kan det. Det är nog för väl att år 2019 snart är till ända, så att inte kommunen behöver känna piskan längre – att jobba för integration, inkludering och god tillgång till utbildning.