Ja faktiskt, det finns snö på trottoarerna i Hälsingland

Visst kan man tro, ja faktiskt veta, att det finns snö i Hälsingland om vintern? Visst kan man väl, utan att vara naiv?

Och visst kan man väl tro att den som i sin profession skriver ut en rullstol åt en aktiv 20-åring kan räkna ut att hen vill kunna använda sin rullstol även på vintern? Visst kan man väl, utan att vara naiv?

Visst kan man väl önska att den som skriver ut rullstolen även talar om vilka tillbehör som finns att få för att kunna använda rullstolen året om? Och att hen talar om det i tid. Eller att hen, som skrev ut rullstolen inför sommaren, följer upp under hösten för att se hur det fungerar, och att rullstolen blir använd. Och då tipsar om tillbehör som kan vara bra att ha i tid inför snö och vinter.

I den bästa av världar skulle det kunna fungera på det sättet. Det vore önskvärt och högt uppskattat!

Men så fungerar det inte. Inte i Hälsingland och inte på så många andra håll i landet heller vad det verkar efter att jag frågat runt.

Svaret jag fick när jag frågade varför tillbehöret inte följde med från start var att det var styrt utifrån behov, var man bor och hur mycket man använder rullstolen. Och att det tillbehör jag frågade efter mest används av de som rullar sin stol själv. Med andra ord, en person som Adam, som inte rullar själv, förväntas hålla sig inomhus under vintermånaderna (nästan halva året här uppe). Eller, hur var det hen menade? Att det finns snö på gatorna i Hälsingland kan ju inte vara en nyhet. Och det hade ju som sagt gått att följa upp med oss. Frågat om vi använder rullstolen och vad vi behöver.

Men man valde att inte se människan Adam och hans behov. Och vi stötte på ännu en i raden av dessa professioner som är styrd att spara pengar och som inte vet vem de är till för.

Det var nog jag, som är helt ny i världen med rullstol och som har femtioelva andra ärenden kring Adam. Det var nog jag som hade ansvaret att tänka ett steg längre och fundera på hur det fungerar med kombinationen rullstol och snö, och att fråga efter tillbehör. Jag missade det. Och jag konstaterar att jag ännu inte har lärt mig, på 20 år, att absolut ingenting kommer till oss per automatik. Det är mitt fel att Adam nu vackert får vänta med att komma ut på promenad.

Tillbehöret är lovat innan jul. Vi kan ju alltid hoppas.