Två av veckans dumheter

Jag borde så klart ha lärt mig att det inte finns någon gräns för hur mycket dumheter jag kan stöta på. Ändå står jag där och gapar av förvåning gång efter annan. Och blir trött och arg.

Dumhet nummer 1.

En kommunal tjänsteperson som ska skriva ett utlåtande inför ny ansökan om personlig assistans. Utlåtandet innehåller flera direkta felaktigheter. Även i utlåtande nummer två, jag hade redan påtalat en gång.  När jag skriver  det och ber om ännu ett korrigerat utlåtande så får jag till svar – ”LSS-handläggares utredningar om behov behöver förstås kompletteras med att de träffar Adam samt en beskrivning från er som lever tillsammans med Adam.”

Jag svarar med att det mest troligt inte kommer att komma någon från försäkringskassan för att träffa Adam. Handläggaren läser utlåtanden. Och det kan inte vara min sak att ta striden med försäkringskassan att få dem att lyssna på mig istället för att gå på ett utlåtande som kommunens tjänsteperson intygat. Så, jag frågar, kommer jag att få ännu ett nytt utlåtande? 

Det gick en vecka. Jag hörde inget. Så jag skrev igen. Jag fick svar att det ska komma ett nytt utlåtande med posten. Det har inte kommit ännu, men jag håller tummarna att version tre överensstämmer med verkligheten.

Tänk så bra det hade varit om jag fått svaret direkt, för en vecka sedan. Så mycket energi och negativa tankar det kunde ha besparat mig.

Dumhet nummer 2.

Och den handlar oxå om ett utlåtande jag frågat efter. Denna gång från en läkare, för att Adam nu ska ansöka om vaken assistans under natten för att han har fått CPAP. Det var faktiskt mottagningen som föreslog vaken assistans. De sa att CPAP är så viktig för hans grava sömnapne, och så fick jag uppräknade för mig alla risker med att inte använda den.

Nu är läkaren dock tveksam till att skriva intyget. Jag fick frågorna – Kan han ta av och på masken själv? Svar nej. Kan han stänga av maskinen själv? Svar nej. Är han medveten om varför han behöver CPAP? Svar nej.

Kontentan av mina svar – det är liksom därför han behöver assistans.

– Men, svarar motparten då, han använder den ju så lite. Vi läser av utrustningen här från sjukhuset och ser att han inte ens kommit upp i två timmar per natt ännu. Det ska vara fyra timmar för att ge effekt. På så liten användningstid kan vi inte skriva intyg.

– Jag tycker att han är jätteduktig, svarar jag. Igår var rekordet, 1,5 timme. Har ni förstått att han har intellektuell funktionsnedsättning? Att det tar tid för honom att vänja sig, särskilt som han inte kan förstå varför? Vi har haft samma process med glasögon, hörapparater och bettskena. Vi skyndar långsamt och vi kommer att klara det i mål.

– Om han inte kan ta av masken själv, säger motparten,  så är det ju farligt. Då ska han nog ha en halvmask istället, bara över näsan.

– Men, svarar jag, det var ju den ni sa inte var tillräckligt för honom.

– Den förutsätter ju att han sover med stängd mun och andas genom näsan, svarar motparten.

– Om han inte gör det, säger jag. Om han andas med öppen mun, hur blir det då?

– Ja då gör masken ingen nytta. Men doktorn säger här att vi ska prova en sån istället. Jag skickar hem en.

Här orkade jag inte protestera mer, tog en paus och andades tio djupa.

– Hur gör ni nu då? Sitter någon med honom när han har masken på, fortsätter motparten.

– Ja, vi sitter bredvid. Vaken. Det är därför vi behöver vaken assistans.

– Men, svarar motparten då. Det här är oxå en etisk fråga. Om han inte förstår varför han ska ha CPAP, är det då rätt att tvinga honom? Det måste vi fundera på inför ett intyg.

Här kände jag att jag gav upp. De har inte en susning. Nytt samtal nästa vecka.

Utsikten från fåtöljen bredvid Adams säng. Klockan 23.14.