På Individuella programmet i gymnasiesärskolan får man inte betyg. Där får man ett omdöme som är baserat på två kravnivåer
1, grundläggande kunskaper och 2. fördjupade kunskaper.
Man läser inte ämnen utan ämnesområden och det finns sex stycken: Estetisk verksamhet, Hem- och konsumentkunskap, Idrott och hälsa, Individ och samhälle, Natur och miljö och slutligen Språk och kommunikation (ur Skolverkets skrift, Ämnesområdesplaner Individuella programmet, gymnasiesärskolan).
Kravnivå för grundläggande kunskaper är att eleven (efter elevens förutsättningar) deltar i olika saker.
Exempel: Eleven deltar i att skapa estetiska uttryck som kommunicerar tankar, idéer och känslor. I kommunikationen deltar eleven i att använda ord, begrepp eller alternativa uttryckssätt på ett i sammanhanget relevant sätt.
Kravnivå för fördjupade kunskaper är att eleven (efter elevens förutsättningar) själv gör olika saker.
Exempel: Eleven skapar estetiska uttryck som kommunicerar tankar, idéer och känslor. I kommunikationen använder eleven ord, begrepp eller alternativa uttryckssätt på ett i sammanhanget relevant sätt.
De ord som ligger inom parentes är otroligt viktiga – efter elevens förutsättningar – för eleven självfallet, men även för kommunen. Det är i de orden ekonomin ligger.
Kravnivån för grundläggande kunskaper – eleven deltar – är förmodligen det absolut lägst ställda kravet inom det svenska utbildningsväsendet. Deltar det gör du genom att finnas på plats. Det är det enda kravet som ställs. Och om det är så att du ändå inte är på plats, så är uttrycket inom parentes så användbart – efter elevens förutsättningar. För om eleven inte är i skolan, och alltså inte deltar, så blir omdömet ändå grundläggande kunskaper. Och för att spetsa till det hela lite så har en kommun ännu ett trumfkort, att de har erbjudit de 3600 timmar som gymnasiesärskolans individuella program ska garantera eleverna. Och det kan de ju göra utan att eleven är där och deltar.
Ni förstår vart jag vill komma?
En elev vid gymnasiesärskolans individuella program kan aldrig få ett omdöme att hen inte har uppnått kravnivån för grundläggande kunskaper. Vilket i sin tur betyder att en elev som av olika anledningar har haft begränsade egna förutsättningar att ta till sig kunskap aldrig kan få extra tid i skolan, en extra termin eller ett extra läsår. Om inte rektor tycker det vill säga. Då går det bra, det är rektor själv som beslutar. Om rektor beslutar att avslå en ansökan om extra termin eller extra läsår så går det beslutet inte att överklaga. Och det är vad som har hänt oss.
Alla vet hur de senaste åren har varit med Covid. Många vet att personer med Downs syndrom är en särskild riskgrupp. Det här resulterade i att Adam har missat totalt sett ett läsår av de fyra som hans gymnasietid utgör. Han har en termin kvar, studenten i juni 2023. Jag höll Adam hemma på eget initiativ, för att jag hade möjlighet. Så just den delen, att Adam faktiskt inte har deltagit, tog jag inte upp i ansökan om ett extra läsår. Jag förstod att det inte var någon ide.
Däremot tog jag upp andra saker i hans hälsa som jag anser har bidragit till att han inte har haft de bästa förutsättningar för att ta till sig kunskap.
– diagnosen lindrig sömnapné, november 2020, är nu justerad till grav sömnapné. Många vet vad sömnapné betyder, att man har andningsuppehåll när man sover, vilket i sin tur ger en oregelbunden och stötig sömn, och dåligt med djupsömn. Resultatet av det är trötthet under dagen, och i Adams fall även en negativ påverkan på hans autism och de problem och utmaningar som följer med den.
– kraftigt försämrad hörsel under det senaste året. Nya hörapparater att vänja sig vid, och som tillsammans med hörselnedsättningen kräver enormt med energi från Adam. Som resulterar i trötthet och koncentrationssvårigheter.
– kraftigt försämrade höfter som ger värk, som i sin tur ger trötthet och koncentrationssvårigheter.
Med dessa tre försämrade hälsotillstånden, utförligt beskrivna, med hänvisning till läkarjournaler och även med ett intyg från hörselhabiliteringen trodde jag att vi skulle ha en chans. Så var det inte. Jag hade lagt många, många timmar på att leta i journalanteckningar och att formulera ansökan. Motparten, rektor och verksamhetschef, gjorde inte ett lika grundligt arbete med det skriftliga avslaget. De gick direkt på kommunens olika trumfkort:
”Då skolan erbjudit 3600 timmar förlagt på fyra läsår anser vi att fullvärdig utbildning erbjudits.”
”Vi anser att Adam har utvecklas utifrån sina förutsättningar enligt Gymnasiesärskolans individuella programs läroplan.” Att jag hade skrivit just det, att Adam inte har haft de bästa förutsättningarna det senaste året, tog man ingen notis om över huvud taget.
De avslutar ändå med en personligt formulerad mening, med koppling direkt till Adam; ”… Vi har däremot sett att han kommer i tid och att han inte somnat på lektionerna.” Om jag hade låtit Adam sova så länge han ville varje morgon, och han därmed hade kommit försent, hade det haft en positiv inverkan tro? Knappast. Eller hade jag kunnat förvänta mig att de skulle veta bättre och förstå hur oändligt Adam, trots sina svårigheter, förmodligen har kämpat under skoldagarna med att orka delta och fokusera.
Det går inte att överklaga beslutet. Och jag har faktiskt förlikat mig med det. För Adam kan jag inte göra mer i den här frågan. Vi planerar framåt, efter gymnasiet. Men jag ser en poäng ändå med att skriva det här. Att låta er läsa, ni som kanske ändå fortfarande lever med en tro om att samhället finns där för de svaga. Nu tar jag ur er den tron, igen. Lite krasst så där. Men verkligheten är krass. Det är vad vi har att förhålla oss till. Och kommunen tycker säkerligen att de gjorde alldeles rätt. Det skulle ha blivit för dyrt att erbjuda Adam ett till gymnasieår. För dyrt för den aktuella budgeten. För det aktuella året. På kort sikt. Vem vet, om det var ett bra beslut, för Adam eller för kommunens ekonomin?
lenawg - resten av mitt liv 